The Heaven: Alla har sin himmel. Jag har min himmel. Ibland är det den riktiga himmel. Där högt upp i det blå. Ibland är det någon annan himmel. Som inte är lika högt upp. Men ändå en himmel. Häromdagen var jag uppe i den riktiga himmeln å vände ett par gånger. Lämnade isiga vägar i sthlm. Landade i ett nästan grönt Skåne. Gillar inte isiga vägar. Har blivit så gammal att jag på allvar tror att jag kommer bryta lårbenshalsen om jag halkar. Å bryter man lårbenshalsen då är det ju döden nästan. Då flyger man upp till himlens himmel. Å det är jag inte riktigt redo för än. Har fortfarande några saker att uppleva här på jorden. Å vägrar dö nyfiken. Men gillar inte heller ett nästan grönt landskap i mars. Gillar snö. Vit fin snö. Å det fick vi massvis av förra veckan. Å så upplevde vi massa oxå. Delar i vanlig ordning med mig av vissa upplevelser. Å utelämnar vissa andra.
The Beginning: Bambi flög direkt till himlens himlen när hon sprang framför den svarta slalombilen i den svarta natten. Kondoleanser till Bambis närmsta anhöriga som blev vittnen. Verkligen inte kul. Verkligen tråkigt. Hoppas ni tar er igenom traumat. Å skuttar vidare i skogen istället för på E18.
The Ski Resort: Resemålet var Norefjell. Tio mil från den Norska Huvudstaden. En dryg timma med bil. Typ pendlingsavstånd. Inte undra på att de blir goa på ski de där norrmännen. Med magiska fjälltoppar runt var å varannan husknut. Not fair.
The View: Hyttan vi hade fått låna var inte vilken hytta som helst. Var en fjortonbädds timmerstuga med nedsänkt jacuzzi å utsikt över så mycket himmel som jag aldrig sett förut. Såg horisonten å lite till. Att det var klarblå himmel varje dag hjälpte såklart till.
The First Left Knee: Fanns blott ett litet orosmoln på den blå himlen. Skulle Fröken Nallebys vänstra knä hålla för skidåkning. Knät såg ju ut som en blåsvart fotboll veckan innan. Å Herr Vitrock hade återigen placerat kryckor istället för stavar i hennes händer. Men orosmolnet förblev blott ett orosmoln. Å inget riktigt moln. Varken vitt. Eller blått moln. Knät höll.
The Second Left Knee: Mitt vänsterknä höll inte. Knäppte till när jag tog ”transportsträckan” genom skogen till pisten. Första dan.Till första åket. Skillnaden mellan Fröken Nallebys knä å mitt knä är inte bara 28 år. Mitt knä blev aldrig svullet. Å inte heller blått. Det var alltså inte det onda knät det onda sitt i. Det onda satt i ländryggen. Igen. Från takfallet i Sälen tre år tidigare. Insåg att Voltaren T å Ipren skulle bli mina bästa vänner den kommande veckan. Vänner jag egentligen inte gillar. Vänner jag direkt ogillar. Men valet stod mellan att äta dem å därmed kunna åka skidor. Eller inte äta dem. Å inte kunna åka skidor. Å grina. Å mina tårar har jag sett tillräckligt av det senaste året. Så valet var inte enkelt men ändå så lätt.
The Lost Son: Grät gjorde dock den förlorade femåriga sonen när han försvann. Jag åkte först i pisten. Helt upptagen av mig själv å att komma på kant. Gick inget vidare. Definitivt inte när vänstern var yttern. Fröken Nalleby å Mellannallen var rätt upptagna av sig själva å varandra å lämnade pisten för skogen. Slalompappan som är norrman å åkte Telemark var inte upptagen av nån. Väl vid liften insåg jag att familjen bestod av fyra skidåkare. Istället för fem. Mini saknades. Ajdå. Jag pekade med hela handen å sa vad alla skulle göra. Vilket de gjorde. Å den förlorade sonen återfanns. Gråtandes. Inne i skogen. Fast under en gran. Mellan pisten å liften. Shit.
The Son In The Lift: Tårarna hade precis torkat på den numera återfunna sonen när jag frågade om han kunde hoppa upp själv i sittliften. Ja, kanske, svarade Mini. Jag satte mig tugnt ned i den gamla tvåsittsliften när den kom farandes bakom oss. Mini däremot satte sig inte. Han veks ihop till en dubbelmacka. Å höll på att försvinna under sittliften. En tiondels sekund tänkte jag att Liftwaffen skulle trycka på röda knappen. En tiondels sekund senare insåg jag att Liftwaffen inte skulle trycka på nån knapp. Eller göra nått alls. Ytterligare en tiondelssekund senare slängde jag stavarna å fiskade upp Mini. När Mini väl kom till sans sa han frankt att ”kanske” nog betyder ”nej”. När vi sen skulle hoppa av sittliften hoppade jag av. Men inte Mini. För Mini satt kvar. Eftersom jag inga stavar hade gick det hyfsat snabbt att åter fiska tag i Mini. Tredje barnet. Behöver jag säga nått mer. Shit. Shit. Shit.
The Norwegian Northug: När vi inte åkte lift eller skidor såg vi på VM. De tre halvnorska kidsen som alla är födda vinnarskallar hejade mest på Northug å Norge. Å lite mindre på Sverige. Kändes ett tag som vi målade den annars så blå norska himmeln med norska guldmedaljer.
The Half Swedish Northug: När VM-sändningarna var klara för dagen ville Mellannallen leka Northug jaga Hellner i spåret. Så jag följde med. Fick heta Haag om jag ville. När jag likt Haag för första gången på länge hade rejält flyt å drog oss båda upp för Johans Löypa låg Mellannallen bak å tryckte. Sen kom rycket. Han flög förbi mig. Lade sig framför mig. Vände sig om. Stoppade till. Parkerade mig. Flinade å drog iväg. Shit. Besegrad av en taktisk halvnorsk 9-åring.
The Love Machine: På väg hem till hytta behövde vi klättra upp för en brant slalombacke med längdskidorna i händerna. En eftermiddag i den stängda backen hörde vi ljudet. Ljudet jag lärt mig att älska. Ljudet av en pistmaskin. Minns förälskelsen för Den Stora Silvriga Pistmaskinen i Vemdalen året innan. Då satt jag själv en sömnlös natt å såg hur maskinen tog sig an berget. Den här gången delade jag glädjen med Mellannallen. Vi satte oss utanför pisten å tittade medan den Lilla Röda Pistmaskinen med stor noggrannhet fixade till hoppen i Funparken. Satt där till solen hade gått ned å Kvicklunchen var slut. Lucky. So Lucky. Almost like heaven.
The Lovely Eyes: Men lyckligast blev jag nog av Fröken Nallebys ögon. Jag såg att skidglädjen åter var tillbaka i ögonen. Tillbaka efter att ha varit på utflykt ett tag. Vi hade medvetet lämnat såväl tävlingsprat som fartdräkter hemma. Vi var bara en vanlig men ack så ovanlig skidfamilj. På sportlov. I Norska fjällen. Långt från slalombanor. Men inte långt från riktiga slalomsvängar. Jag såg hur Fröken Nalleby tog sig an berget. Hur hon varvade mellan slalom å storslalom. Hur hon fastnade mer å mer för storslalomen. Den disciplin hon gillar mest.
The POC-helmut: Sista dan såg jag en tvåfärgad POC-hjälm i backen. Hade det varit en enfärgad POC-hjälm hade jag aldrig reagerat. Men nu var det en tvåfärgad. Å tvåfärgad betyder att det med stor sannolikhet var en Raceåkare. Strax efter såg jag en man med en borr i ena handen å käpp i andra. Undrade stilla om Fröken Nalleby skulle säga nått när hon såg dem sätta Super-G banan. Fröken Nalleby sa något. Men hon sa det inte med ord. Hon sa det med blicken. Hon sa det med kroppen. Sen tog hon sats. Å åkte. Åkte de bästa åken jag någonsin sett henne åka. När vi andra åkte in för lunch stannade Fröken Nalleby kvar å körde. Det leende hon hade på läpparna när hon sent om sides kom tillbaka till hytta. Just det leende kommer jag plocka fram dagar då himlen varken är blå eller målad i guld. Utan när den är grå.
The End: Lagom till att vi lämnat de norska vägarna å åter befann oss på svenska vägar. Då byttes de norska gulden ut mot ett svenskt guld. Å inte vilket guld som helst. Utan bragdguldet. Såg senare när Guld-Johan visade medaljen för dotter å sa att den här medaljen hade en annan färg än de hon sett tidigare. Den här var av Guld. En ödmjuk vinnare med en liten parvel på armen. Snyft så vackert. Såg sen ett klipp med den Gamle Gullgutten på femmil. En ödmjuk förlorare som hyllar den välförtjänte vinnaren. Snyft. Nästan ännu vackrare. Not as beautiful as heaven. But almost.
/Slalommamman
slalommamman 