Cancertomten, Slalomkastreringen & Bowlinghallsvurpan

Julen firas vanligtvis i Fina Förorten. Och undantagsvis på annan ort. I år bestämdes tidigt att Fina Förorten inte var ett alternativ. Tomtemor skickade ett par veckor innan jul ett mail att Tomten ställde in alla sina åtaganden i jul. Att han för första gången i världshistorien inte var frisk nog för att träffa förväntansfulla barn. Och dessutom hade han tappat allt skägg. Plus allt annat hår. Så det skulle vara svårt att känna igen honom.

Så konstigt med en Tomte utan skägg. Som inte kan träffa barn. Trodde inte det var möjligt. Men just så var det. Och just därför valde vi att fly Fina Förorten. Å resa till Snöflingornas värld i Sälen istället.

Att det inte var många snöflingor konstaterades rask när vi kom fram vid midnatt. Men att det var så pass få i antalet att liften vid Sälfjällstorget skulle vara stängd när vi vaknade på morgonen hade vi inte räknat med. Minns inte när liften var stängd sist. Undrar om den nånsin varit det under alla år. Kanske. Men inte i mina minnens värld.

Ski-in Ski-out byttes helt sonika ut mot Car-in, Car-drive around trying to find snow. Hittade några snöflingor i Lindvallen. Hittade några fler i Tandådalen. Sen kom regnet å spolade bort den ena snöflingan efter den andra. Aber. Nicht gut. Vädergudarna hade fått fnatt. Istället för att skicka ned torr fin snö skickades det ned regn, eller i bästa fall snöblandat regn på diagonalen. Lipsillar var vi allihopa.

Early Mornings in Ullabacken. Eftersom vädergudarna grinade å alla backar inte var öppna fick vi såklart inte loss dagtider för Fröken Nallebys storslalom- å slalomträning. Första passat lades innan liften öppnade. Innan Turisterna kom. Klockan 07.00-09.00. Lika med väckning klockan 05.30. Okristligt tidigt. I synnerhet när det är jullov tyckte Fröken Nalleby. Räddningen var att det var Storslalom på morgonen å Slalom på kvällen. Hade det varit tvärtom hade jag aldrig nånsin fått iväg den nyblivna tonåringen på morgonträning. Never ever.

Morgonbestigning av berget. Den första morgonen funkade bra. Utan smärre komplikationer. Parkerade bara lite väl långt bort. Var rejält uppvärmda när vi kom fram till backen. Bra tyckte jag. Mindre bra tyckte Fröken Nalleby. Dagen efter kom en svart Minivan dundrandes förbi oss i rondellen vid Statoilmackan. Bilen var full med färglada POC-hjälmar. Vi tar rygg på dem, sa jag. De har säkert ett smartare parkeringsställe än vi.

Hjärnskakssviterna. Lyckan över den smartare parkeringen var kortvarig. Har lite ont i huvudet, sa Fröken Nalleby efter tredje åket. Mamma, jag har skitont i huvudet och mår illa, ylade Fröken Nalleby efter fjärde åket. Shit. Herr Thernström fattade läget snabbare än jag å matade Fröken Nalleby med en Alvedonkapsel. Bröt. Åkte hem. Föll i säng. Kvällspasset ställdes in. Efter hjärnskakningen i höstas har huvudvärken fått ett helt annat fäste än tidigare. Direkt olustigt.

Förbaskade Förspänningen. Tredje morgonen var förutsättningar de bästa. Regnet uteblev. Vinden hade mojnat. Och en hel del Slalomkids hade tagit sovmorgon. Allt var upplagt för att Fröken Nalleby kunde få massa grymma åk. Hon hann med två. Sen löste skitskidbindningen ut i sista porten. Igen. F.A.N. Vi hade ju fixat bindningen utifrån det vi blivit tillsagd att göra efter att bindningen löstes ut i Björnrike. Vad vi inte hade kläm på var förspänningen. Den där förbaskade skruven var så hårt fastdragen som det bara var möjligt. Men ändå så fel. Herr ASP fattade med en gång vad som var fel. Å skickade ner oss till Dalskidan.

En kaffe med påtår senare var bindningarna ommonterade och jag lite lugnare. Nedrans skit när ens Slalomunge skadar sig i pisten för att jag inte har tillräckligt med kunskap om materialet. Ogillar skarpt att jag inte kan mer än det jag kan. Gillar skarpt all den hjälp jag ändå får. Tack Jonas. Tack Anders. Tack Mikael.  Tusen tack.

Inlåsta Skidor. Fjärde dagen började också bra. Hade varit minusgrader för första gången på en evighet. Kalasbra tyckte jag först. Riktigt illa när jag skulle ta mig in i den inbrottssäkra takboxen. Låssprejet funkade inte. Fröken Nallebys GS stod i vallaboden så det var ingen fara på taket. Var bara mina skidor som låg kvar i takboxen sedan gårdagen. Bidde alltså ingen plogpatrull för mig den morgonen. Herr Jansson å Herr Thernström undrade varför jag inte slängt varmvatten i låset. Undrade jag med. Visste nämligen inte att det var ett alternativ.

Utbytbar. Den femte morgonen var det inget inplanerat träningspass. Bestämdes kvällen innan. (O)lyckligtvis hade Fröken Nalleby glömt kvar hjälm å diverse skydd hos bästa killkompisen i Tandådalen. Så hon kunde inte vara med. Mellannallen som legat i fosterställning å sovit de andra mornarna sa att han vill köra istället. Kul. Klart killen skulle köra.

Inlåsta skidor. Slängde varmt vatten i det inbrottssäkra takboxlåset och skänkte ett tyst tack till Slalompapporna å drog sedan iväg till Ullabacken. Redan i andra åket byttes skidlyckan mot nått helt annat. Såg i ögonvrån hur Mellannallen hasade sig ner bredvid storslalombanan. Arg å ledsen. Hade ramlat. Fått skidkanten (!) i magen. Fröken Lifvendahl bad honom visa magen för att se om det var blod. Var det inte. Så jag skickade upp Mellannallen på start igen. Du fattar inte hur ont det gör, sa sonen med tårar i ögonen. Näpp, sa jag å tänkte att är det inte blod så är det nog ingen fara. Han är såklart trött. Å när man är trött gör det onda ondare.

Nästan Könsstympad. När vi kom hem å Mellannallen strippade av sig fartdräkten såg jag det vi missat i den mörka Ullabacken. Ett snyggt skärsår en halv centimeter från ett framtida faderskap. Aj tusan, det måste verkligen gjort ont.

Som plåster på alla sår bokade vi en Bowlingbana på Experium. För att Mininallens klot inte skulle hamna i rännan fick han använda ett staket som handikapp. Vad vi inte visste var att ett klot kan fastna i rännan trots staket. Reaktionssnabb som jag är sprang jag med nätta steg ut på grannbanan för att snabbt fiska upp klotet. Jag hann precis fram till klotet när fötterna släppte taget å flög upp i luften med mig efter. Landade med ett ytterst ograciöst brak på vänster höft, vänster arm å vänster fingrar.

Hade ingen aning om att bowlingskor på en bowlingbanan skulle vara halare än halast. Ty jag har aldrig sprungit på en bowlingbana förut. När jag tittade upp insåg jag att den fullbokade hallens blickar alla vilade på mig. Å det var inga sympatiska å-stackars-kvinna-undrar-om-hon–gjorde-illa-sig-blickar. Det var asflabb. Från alla håll å kanter.

/Slalommamman

Not the End of the World

No Snow. Förra helgen bidde det inget Ski Camp i Björnrike. För få snöflingor helt enkelt. Av såväl den äkta sorten som den oäkta. Så istället för konstsnö bidde det konstgräs. Fröken Nallebys 13-årsdag firades med brakvinst i Ersan Cup-matchen Söder om Söder. Vet inte om Mininallen hade extremt långtråkigt ju fler mål det blev. För han uppfann helt plötsligt en ny tävling som endast han deltog i. Som gick ut på att stoppa huvudet ned i en soptunna. Så länge som möjligt utan att behöva spotta. Han kom ända till 100 innan han gav upp.

Some Snow. Denna helg var tanken först att Fröken Nalleby skulle åka på Ski Camp i Björnrike. Men som vanligt blir det inte alltid som man tänkt eller planerat. Snön i Björnrike bedömdes inte räcka helt å hållet. Utan lägret förflyttades till Funäs. I samma veva som lägret förflyttades blev Målis Nalleby kallad till nästa match i Ersan Cup. Mot samma lag som hon mötte månaden innan när hon fick hjärnskakning.

No Snow In Spite of Snow. Trodde först att Fröken Nalleby inte ville möta Hjärnskakningslaget. Men trodde fel. Som vanligt. Hon ville ha revansch. Big Time. Å sa att snön fick vänta.

Snow for the Others. Så resten av teamet åkte upp till snön utan Fröken Nalleby. Helt i onödan visade det sig. För Hjärnskakningslaget lyckades inte få ihop ett lag. Å ville byta matchhelg.

Nä. Nä. Inte byta helg. Inte ok. Hur ska vi då lösa nästa helg om det blir massa minusgrader. Som det faktiskt ska bli om prognosen håller vad den lovar. Orkar inte. Excelschemat kommer krascha. Praktisk som jag är vill jag bara att Fröken Nallebys lag skall vinna på WO. Vilket de såklart har rätt till. Men om man inte ska tänka praktiskt. Utan på massa tjejer som älskar att spela fotboll. Å inte samtidigt kör alpint. Vilket förmodligen är en klar majoritet. Så borde det kanske bli match.

Men. Egentligen så kvittar det. För det är ju som så. Att varken fotboll eller skidåkning är allt här i livet. Kommer ju flera chanser. Oavsett vad det blir. Not the end of the world. Kan sport aldrig bli. Även om vi ibland vill ha det så. Eller tror att det är så.

Finns annat som är så mycket viktigare.

Tänker så klart på det enorma engagemang som skapades förra veckan efter inlägget om Jespers Liftbygel. Där jag skrev om Saltsjöbaden Slalomklubbs fantastiska initiativ. Att de skänker 4000 kronor till Cancerfonden. Å sätter Jespers namn på en liftbygel.

Inlägget spred sig kors å tvärs. Land å utrikes runt. I rekordfart. Är på ett sätt glad över all den uppmärksamhet inlägget fått. För ju fler som läser. Desto fler som kanske väljer att göra något i kampen mot cancer. För att flera Slalomfamiljer å alla andra familjer skall slippa gå igenom samma sak.

Finns redan många som gör något. Som ett gäng tjejer i Sollentuna som skapat Rosa Fetisdag för att samla in pengar. Och SkiStar som för fem år sedan investerade stora belopp i Stefans Stuga där drabbade familjer kan ansöka om att få bo i. Själv valde jag förra veckan att bli månadsgivare till Cancerfonden. Inte så förbannat svårt val. Rätt lätt.

Skulle tycka att det vore grymt om alla Slalomfamiljer skänker 50 kronor per aktivt barn. En symbolisk summa. Som kan bli stor om alla gör det. Å har du inga egna aktiva slalomkids. Så kan du säkert sätta in 50 kronor för de barn du har. Å har du inga barn så sätter du in 50 kronor för dig själv. Eller lämnar en skvätt blod eller två. För det behövs ju alltid med.

/Slalommamman

 

 

Jespers Liftbygel

Ibland slår mitt Slalommammahjärta extra slag. Av oro när någon Slalomunge gör en ofrivillig tresextio i en Storslalomtävling. Eller av rädsla om längden på skidorna ökar till Super-G.

Ibland slår mitt Slalommammahjärta extra slag av andra skäl. Och blir så där varmt. Att det värmer hela kroppen trots att utomhustermometern visar på minus i mängder. Det kan vara när någon av Slalomkidsen tindrar med hela kroppen efter ett långt träningspass. När de har hittat nyckeln till nästa steg efter att länge stått still. Det kan vara när jag ser hur Slalomkidsen finns till för varandra när någon knäcker efter utkörning.

Det händer även att mitt Slalommammahjärta blir extra varmt när jag tänker på andra Slalomföräldrar. Men inte så ofta som det blir varmt för kidsen. Och om jag ska vara helt ärlig. Vilket jag oftast är här på bloggen. Så är det fler Slalomkids än Slalomföräldrar som lyckats värma mitt hjärta så där mycket att värmen sprider sig i kroppen.

Även Klubben. Järfälla Alpina. Har lyckats dra upp temperaturen i min kropp. Spenderar man fredagskvällar i bilen när man kör land å rike runt. Å lördagskvällar i underställ i vallaboden tillsammans. Å söndagsmornar i samma underställ vid frukostbordet. Ja då blir man som en familj. Som stöttar varandra å varandras Slalomkids. Sånt gör mig varm.

Men någon annan Slalomklubb har aldrig hittat vägen in till mitt hjärta.

Tills nu.

Tills klockan sex i morse.

Då jag läste inlägget Solsidans Slalomklubb postat på sin Facebookssida. Där stod:

”För att hedra minnet av vår klubbmedlem Jesper Lindeblad kommer klubben sätta hans namn på en liftbygel. Klubben skänker 4000kr till cancerforskningen.”

Mitt hjärta slog dubbla extraslag. Värmen spreds sig i kroppen som en löpeld. Vilken underbar gest. Vilket underbart sätt att visa sitt stöd. Vilken kärlek.

Jesper har gjort sitt sista race. Han har tagit sitt sista åk i backen. Men tack vare klubben kommer Jesper fortfarande färdas upp till toppen varje dag liften är öppen. Hans Slalomkompisar kommer fortfarande kunna åka lift med Jesper. Skänka honom en tanke. Ta stöd från honom när det åker upp till start. Söka tröst hos honom om de kört ur banan. Å samtidigt inse att köra ur en bana inte är hela världen.

När mina Slalomkids har tävling i Saltis i vinter kommer jag inte stå nere vid mål å ta emot. Jag kommer ta på mig skidorna. Ställa mig i liftkön. Å vänta tills Jespers liftbygel kommer. Och åka upp till start. Det skall bli en ära att få åka lift med denna Slalomkille jag aldrig någonsin mött. Å aldrig någonsin kommer träffa. Jag kommer berätta för honom att det finns en ljushårig flicka som är lika gammal som honom där uppe. Som flög upp till himlen några månader tidigare. Som gillade solrosor. Jag hoppas de träffar varandra där.

Så kära Saltsjöbaden Slalom Klubb. Ni har lyckats med det omöjliga. Ni har lyckats värma en Järfällamammas hjärta. På ett sätt ingen annan klubb lyckats med. Om andra klubbar vill värma inte bara mitt hjärta. Utan alla andra Slalomfamiljer som lever med cancer på nära håll. Så gör då något ni. Vad är upp till er. Alla kan göra något. På sitt sätt.

Med varma hälsningar,

Slalommamman

Slalompappan

Jag har inte gjort de tre Slalomkidsen helt själv. Såklart. Krävs ju två. Hade alltså lite hjälp av Slalompappan. Bloggen har inte handlat speciellt mycket om just Slalompappan. Å kommer inte göra det så mycket i framtiden heller. Är helt enkelt inte en Slalompappablogg utan en Slalommammablogg. Glasklart!

Idag gör jag dock ett undantag. Å skriver om Slalompappan. Av ett enkelt skäl. Han fyller nämligen 50 år tisdag 9 april. Vare sig han vill eller inte. Å vill vill han inte.

Om du tror att du kommer få massa smaskiga detaljer om Slalompappan. Om hans liv. Om hans karriär. Om hans drömmar. Så tror du fel. Inlägget kommer istället handla om Slalompappan som just Slalompappa. Med rätt stor sannolikhet skulle inlägget se helt annorlunda ut om Slalompappan själv skrev. För han tänker ju inte alltid som jag tror att han tänker. Å han känner ju inte heller alltid det jag tror han känner. Så, som jag skrivit tidigare är alltså orden mina. Å sanningen min. Hur jag ser på det. Förhoppningsvis kommer Slalompappan känna igen sig åtminstone en gnutta i det jag skriver. Eller åtminstone inte känna sig helt främmande.

– Första säsongen –

Ord som tufft dyker snabbt upp. Riktigt tufft dessutom. Fröken Nalleby var 11 år när vi gick från 0 till ett halvt hundra på en bråkdels sekund. Jag tog på mig rollen som Slalommamman med stort S. Å slalompappan med ett lite mindre s. Var ett medvetet val från bådas sida. Vi har ju inte bara gjort ett barn tillsammans. Utan tre barn. Som konstant befinner sig i olika faser i livet. Med olika intressen å olika behov.

Vi trodde således att det var bäst att dela upp ansvaret gällande barnens fritidsaktivteter. Slalompappan fick ta en större roll som Fotbollspappa eftersom han var Mellannallens Fotbollscoach. Slalompappan fick även ta ett större ansvar som Innebandypappa. Varför minns jag inte. Kan bero på att jag hellre är utomhus å sniffar snöflingor än sitter inne i en svettig innebandyhall. Kan vara så.

– Efter första säsongen –

Det visade sig att det inte var den bästa uppdelningen för vår familj. Jag älskade att vara Slalommamma. Men tyckte samtidigt det var tufft att vara borta så mycket från Mellannallen å Mininallen. Slalompappan kände oxå att det var tufft. Tufft att Slalomfrun å Slalomdottern som i princip alltid varit hemma plötsligt var bortresta var å varannan helg. Å han ensam kvar med Mellannallen å Mininallen.

Vi hade det tufft. Riktigt rejält tufft. Men som sagt. Det vore ju naivt att tro att allt var Slalomcirkusens fel. Är knappast bara en sak som gör att tufft blir riktigt rejält tufft. Såklart.

– Inför andra säsongen –

Planeringen för den andra säsongen kändes allt annat än enkelt. Hur skulle vi göra? Hur skulle vi mäkta med? Å hur skulle vi få ihop ekonomin? Fanns inget givet svar på hur Slalompuzzlet skulle läggas. Fanns inte något givet svar på någonting just då. Klart var i alla fall att om vi skulle klara av livet som Slalomfamilj behövde vi teama ihop oss. Vi behövde göra slalomen till ett gemensamt projekt. Var ju inte bara Fröken Nalleby som körde aktivt. Mellannallen hade även han börjat. Å Mininallen var på god väg att börja. Tre Slalomkids kräver två engagerade Slalomföräldrar. Åtminstone i vår familj.

– Vändningen –

Vändningen skedde såklart inte över natten. Skedde gradvis i etapper.

1. November 2012: Bestämde att Slalompappan skulle följa med Fröken Nalleby på läger i Björnrike å jag stanna hemma med Slalombröderna. Förmodligen ett av de bästa besluten vi fattat som Slalomfamilj. Slalompappan var helt lyrisk. Hade sett på nära håll det jag tidigare försökt förmedla. Går inte att förmedla Äkta Skidglädje. Måste upplevas. På nära håll.
2. December 2012: Slalompappan beställde kortkäppar till Slalomkidsen i julklapp. Testade sig fram å satte den ena banan efter den andra under jullovet. Slalomkidsen var lyriska.
3. Februari 2013: Bestämde att Slalompappan skulle följa med Fröken Nalleby på Super-G helg i Trysil. Jag som varit i Valfjället å i Björnrike på läger ett par helger innan skulle vara hemma med Slalombröderna. Nu bidde det dock ingen Trysilresa av olika skäl för Fröken Nalleby eller för Slalompappan. Men tanken var där i alla fall.
4. Mars 2013: Slalompappan åkte med Fröken Nalleby till Idre på LVC-Final. Om Slalompappan var lyrisk när han kom hem från Björnrike i november var det ingenting mot vad han var när han kom hem från Idre. Han var näst intill salig. Han var stolt. Han var såld.
5. April 2013: Firade påsk i Sälen. Slalompappan inte bara riggade kortkäppbanor utan uppgraderade vallaboden. Stod i timtal å testade det han lärt sig av andra Slalompappor i Idre.

Så bäste Slalompappan. Du är knappast en slalompappa med litet s längre. Du är i allra högsta grad en riktig Slalompappa. Å vi har kommit att bli ett riktigt Slalomföräldrarteam. Som båda vill samma sak. Nämligen att stötta våra tre Slalomkids så länge de vill vara med i slalomcirkusen. På vårt sätt. The Nalleby Way. Nu saknas nog bara en sak. Å det är att även du skaffar dig slalomskidor. Går ju inte an att inte ha slalomskidor när man är Slalompappa. Å bara åka telemark. Så önska dig slalomskidor eller köp dig själv ett par. Det är du värd. Stort grattis på 50-årsdagen!

/Slalommamman

Heaven Painted In Gold

The Heaven: Alla har sin himmel. Jag har min himmel. Ibland är det den riktiga himmel. Där högt upp i det blå. Ibland är det någon annan himmel. Som inte är lika högt upp. Men ändå en himmel. Häromdagen var jag uppe i den riktiga himmeln å vände ett par gånger. Lämnade isiga vägar i sthlm. Landade i ett nästan grönt Skåne. Gillar inte isiga vägar. Har blivit så gammal att jag på allvar tror att jag kommer bryta lårbenshalsen om jag halkar. Å bryter man lårbenshalsen då är det ju döden nästan. Då flyger man upp till himlens himmel. Å det är jag inte riktigt redo för än. Har fortfarande några saker att uppleva här på jorden. Å vägrar dö nyfiken. Men gillar inte heller ett nästan grönt landskap i mars. Gillar snö. Vit fin snö. Å det fick vi massvis av förra veckan. Å så upplevde vi massa oxå. Delar i vanlig ordning med mig av vissa upplevelser. Å utelämnar vissa andra.

The Beginning: Bambi flög direkt till himlens himlen när hon sprang framför den svarta slalombilen i den svarta natten. Kondoleanser till Bambis närmsta anhöriga som blev vittnen. Verkligen inte kul. Verkligen tråkigt. Hoppas ni tar er igenom traumat. Å skuttar vidare i skogen istället för på E18.

The Ski Resort: Resemålet var Norefjell. Tio mil från den Norska Huvudstaden. En dryg timma med bil. Typ pendlingsavstånd. Inte undra på att de blir goa på ski de där norrmännen. Med magiska fjälltoppar runt var å varannan husknut. Not fair.

The View: Hyttan vi hade fått låna var inte vilken hytta som helst. Var en fjortonbädds timmerstuga med nedsänkt jacuzzi å utsikt över så mycket himmel som jag aldrig sett förut. Såg horisonten å lite till. Att det var klarblå himmel varje dag hjälpte såklart till.

The First Left Knee: Fanns blott ett litet orosmoln på den blå himlen. Skulle Fröken Nallebys vänstra knä hålla för skidåkning. Knät såg ju ut som en blåsvart fotboll veckan innan. Å Herr Vitrock hade återigen placerat kryckor istället för stavar i hennes händer. Men orosmolnet förblev blott ett orosmoln. Å inget riktigt moln. Varken vitt. Eller blått moln. Knät höll.

The Second Left Knee: Mitt vänsterknä höll inte. Knäppte till när jag tog ”transportsträckan” genom skogen till pisten. Första dan.Till första åket. Skillnaden mellan Fröken Nallebys knä å mitt knä är inte bara 28 år. Mitt knä blev aldrig svullet. Å inte heller blått. Det var alltså inte det onda knät det onda sitt i. Det onda satt i ländryggen. Igen. Från takfallet i Sälen tre år tidigare. Insåg att Voltaren T å Ipren skulle bli mina bästa vänner den kommande veckan. Vänner jag egentligen inte gillar. Vänner jag direkt ogillar. Men valet stod mellan att äta dem å därmed kunna åka skidor. Eller inte äta dem. Å inte kunna åka skidor. Å grina. Å mina tårar har jag sett tillräckligt av det senaste året. Så valet var inte enkelt men ändå så lätt.

The Lost Son: Grät gjorde dock den förlorade femåriga sonen när han försvann. Jag åkte först i pisten. Helt upptagen av mig själv å att komma på kant. Gick inget vidare. Definitivt inte när vänstern var yttern. Fröken Nalleby å Mellannallen var rätt upptagna av sig själva å varandra å lämnade pisten för skogen. Slalompappan som är norrman å åkte Telemark var inte upptagen av nån. Väl vid liften insåg jag att familjen bestod av fyra skidåkare. Istället för fem. Mini saknades. Ajdå. Jag pekade med hela handen å sa vad alla skulle göra. Vilket de gjorde. Å den förlorade sonen återfanns. Gråtandes. Inne i skogen. Fast under en gran. Mellan pisten å liften. Shit.

The Son In The Lift: Tårarna hade precis torkat på den numera återfunna sonen när jag frågade om han kunde hoppa upp själv i sittliften. Ja, kanske, svarade Mini. Jag satte mig tugnt ned i den gamla tvåsittsliften när den kom farandes bakom oss. Mini däremot satte sig inte. Han veks ihop till en dubbelmacka. Å höll på att försvinna under sittliften. En tiondels sekund tänkte jag att Liftwaffen skulle trycka på röda knappen. En tiondels sekund senare insåg jag att Liftwaffen inte skulle trycka på nån knapp. Eller göra nått alls. Ytterligare en tiondelssekund senare slängde jag stavarna å fiskade upp Mini. När Mini väl kom till sans sa han frankt att ”kanske” nog betyder ”nej”. När vi sen skulle hoppa av sittliften hoppade jag av. Men inte Mini. För Mini satt kvar. Eftersom jag inga stavar hade gick det hyfsat snabbt att åter fiska tag i Mini. Tredje barnet. Behöver jag säga nått mer. Shit. Shit. Shit.

The Norwegian Northug: När vi inte åkte lift eller skidor såg vi på VM. De tre halvnorska kidsen som alla är födda vinnarskallar hejade mest på Northug å Norge. Å lite mindre på Sverige. Kändes ett tag som vi målade den annars så blå norska himmeln med norska guldmedaljer.

The Half Swedish Northug: När VM-sändningarna var klara för dagen ville Mellannallen leka Northug jaga Hellner i spåret. Så jag följde med. Fick heta Haag om jag ville. När jag likt Haag för första gången på länge hade rejält flyt å drog oss båda upp för Johans Löypa låg Mellannallen bak å tryckte. Sen kom rycket. Han flög förbi mig. Lade sig framför mig. Vände sig om. Stoppade till. Parkerade mig. Flinade å drog iväg. Shit. Besegrad av en taktisk halvnorsk 9-åring.

The Love Machine: På väg hem till hytta behövde vi klättra upp för en brant slalombacke med längdskidorna i händerna. En eftermiddag i den stängda backen hörde vi ljudet. Ljudet jag lärt mig att älska. Ljudet av en pistmaskin. Minns förälskelsen för Den Stora Silvriga Pistmaskinen i Vemdalen året innan. Då satt jag själv en sömnlös natt å såg hur maskinen tog sig an berget. Den här gången delade jag glädjen med Mellannallen. Vi satte oss utanför pisten å tittade medan den Lilla Röda Pistmaskinen med stor noggrannhet fixade till hoppen i Funparken. Satt där till solen hade gått ned å Kvicklunchen var slut. Lucky. So Lucky. Almost like heaven.

The Lovely Eyes: Men lyckligast blev jag nog av Fröken Nallebys ögon. Jag såg att skidglädjen åter var tillbaka i ögonen. Tillbaka efter att ha varit på utflykt ett tag. Vi hade medvetet lämnat såväl tävlingsprat som fartdräkter hemma. Vi var bara en vanlig men ack så ovanlig skidfamilj. På sportlov. I Norska fjällen. Långt från slalombanor. Men inte långt från riktiga slalomsvängar. Jag såg hur Fröken Nalleby tog sig an berget. Hur hon varvade mellan slalom å storslalom. Hur hon fastnade mer å mer för storslalomen. Den disciplin hon gillar mest.

The POC-helmut: Sista dan såg jag en tvåfärgad POC-hjälm i backen. Hade det varit en enfärgad POC-hjälm hade jag aldrig reagerat. Men nu var det en tvåfärgad. Å tvåfärgad betyder att det med stor sannolikhet var en Raceåkare. Strax efter såg jag en man med en borr i ena handen å käpp i andra. Undrade stilla om Fröken Nalleby skulle säga nått när hon såg dem sätta Super-G banan. Fröken Nalleby sa något. Men hon sa det inte med ord. Hon sa det med blicken. Hon sa det med kroppen. Sen tog hon sats. Å åkte. Åkte de bästa åken jag någonsin sett henne åka. När vi andra åkte in för lunch stannade Fröken Nalleby kvar å körde. Det leende hon hade på läpparna när hon sent om sides kom tillbaka till hytta. Just det leende kommer jag plocka fram dagar då himlen varken är blå eller målad i guld. Utan när den är grå.

The End: Lagom till att vi lämnat de norska vägarna å åter befann oss på svenska vägar. Då byttes de norska gulden ut mot ett svenskt guld. Å inte vilket guld som helst. Utan bragdguldet. Såg senare när Guld-Johan visade medaljen för dotter å sa att den här medaljen hade en annan färg än de hon sett tidigare. Den här var av Guld. En ödmjuk vinnare med en liten parvel på armen. Snyft så vackert. Såg sen ett klipp med den Gamle Gullgutten på femmil. En ödmjuk förlorare som hyllar den välförtjänte vinnaren. Snyft. Nästan ännu vackrare. Not as beautiful as heaven. But almost.

/Slalommamman

Above The Treetops

Uppe på toppen. Där långt, långt upp. Förbi trädgränsen. Där händer det något med mig. Något som inte riktigt går att beskriva. Det är en känsla av frihet. Det är en känsla av lycka. Det är en känsla av att fånga dagen. Det är himlen nästa.

Jag känner mig stark där uppe på toppen. Bekymmer som normalt tynger mig känns knappt. Är som fjäderlätta moln. Som sakta försvinner iväg.

Jag är gärna där på toppen. Så jag åkte upp dit idag. Själv. Satte ned skidorna i en snödriva. Placerade stavarna på bindningarna å satte mig. Bara satt där. Lät tankarna komma. Lät tankarna gå. Tänkte på veckan som gått. Har ju hänt en del. Men ändå inte. Jag är densamma som förra veckan. Tankarna är desamma. Tankar jag delat med en del. Dels via bloggen. Dels via samtal på läger. I liften, i vallaboden eller vid middagsbordet. Den enda skillnaden är väl att något fler nu tagit del av dem.

När jag satt där på toppen tänkte jag på en låt. En låt jag fick av en kär slalomvän. En vän som skickar låtar lite då å då. Som han tror passar mig. För stunden. När det hänt något. Eller när det inte hänt något. Han tänkte att jag i måndags morse. Dagen efter den lilla artikeln i DN Sport behövde en låt. Han tänkte att det kanske skulle storma runt mig de närmsta dagarna.

Låten jag fick var ”Just idag är jag stark” av Kenta Gustafsson. ”Jag har tron på mig själv…jag ser framåt…jag hör inre musik…jag hör vindarnas sus…jag förs framåt av kraftiga vindar…just idag är jag stark… ” Jag blir rörd av hans omtanke. Att han bryr sig. Att han visar att han bryr sig. Att han är min vän. En vän jag skulle vilja ha vid min sida på toppen en dag det verkligen blåste hårt å kallt.

Men det blåste aldrig hårt å kallt den dagen. Å inte heller de kommande dagarna. I alla fall aldrig nära mig. Det var alltså inte de hårda å kalla vindarna som bekymrade mig. Jag möttes ju endast av varma fläktar. Av såväl stora som små. Den vindpust som berörde mig mest av alla var den som kom från pojken som nyss blivit tonåring. Som kallar mig för Mamma 2 på läger. Som jag gillar. På många sätt. Främst för att han alltid är sig själv. Det är inte alla tonåringar som orkar vara det. Men han är stark. I sig själv. Å varför skulle man då behöva vara någon annan än sig själv.

Det var alltså de stilla vindarna. De som varken syntes eller hördes. Som bekymrade mig en del. Å just dessa vindar var viktigare för mig än de andra. Att få deras ärliga tankar var viktigt för mig. Å det fick jag. Å tackar särskilt för. Jag förstod att mina tankar hade landat på ett annat sätt hos dem. Jag är glad att de berättade hur. För de är viktiga för mig.

Frågade sen den käre slalomvännen. Han med låten. Varför det var så tyst från en del andra. Den kloka vännen, som känner till slalomcirkusen väl, svarade som så: 1) De inte läst artikeln. 2) De har läst artikel. De gillar den inte. Men de är för fega för att säga något till dig. 3) De har läst artikeln. Konstaterat att ja så känner hon. Men inte jag. Är väl inte så mycket mer med det. Är väl inget att snacka om.

Jag lät de tre alternativen ligga å vila. Hade ett par deadlines att möta veckan som gick. Å då går det inte att hålla att på att analysera de vindarna artikel orsakat eller inte. Men så idag när jag väl satt där på toppen. Alldeles själv. Ja, då kom tankarna tillbaka. Tänkte på de tre alternativen vännen gav mig:

1) Att de inte läst artikeln. Nä, kändes inte troligt. Kändes som artikeln nått till alla. Fick besked av en skidvän att den delats minst tusen gånger från DN Sports hemsida. Att den spridits på FB, Twitter å bloggar kors å tvärs i Sverige. Att den diskuterats i slalomklubbar allt från Göteborg till Umeå. Att den hamnade på P4.

 2) Att de läst. Inte gillat. Att de var för fega för att säga nått. Nä, kändes inte heller troligt. Finns väl inget å bli arg på i den artikeln. Var ju bara jag å mina tankar. Hävdade aldrig att alla anda uppfattade slalomcirkusen på det detta vis. Å jag landade ju ändå i att jag tänker fortsätta stötta mina barn om de vill fortsätta. Bara att jag måste göra det på mitt vis. Är väl inget konstigt.  Å för fega för att säga något. Nä, knappast. Inte mina vänner.

3) Så jag landade där på toppen att det var nummer 3. Att de hade läst men inte känt att det var något direkt att kommentera. Var ju bara mina tankar. Som fått lite mer utrymme än de brukar i bloggen. Å att de hade deras tankar. Som inte var mina. Inte mycket mer att ödsla energi på. Kändes skönt att landa i dessa tankar.

Tänkte sen att det var dags att ”vända blad”. Precis så som Kung Tjabo sa för nått år sen. Brevet är skrivet. Blev delvis publicerat. Rörde om i grytan. Om den resulterar i någon förändring inom sporten eller ej har jag ingen aning om. Var inte riktigt min intension med brevet.

Min intention var ju bara att dela mina tankar med hur det kan se ut. Hur det kan kännas att inte räcka till. Varken tidsmässigt eller ekonomiskt. Hur det kan kännas när det gör ont. Riktigt ont. Men hur jag ändå landar i att det är en värld jag älskar. Systemfel eller inte. Jag kan tycka vad jag vill om det. Å det gör jag. Men att jag tänker vara den som driver den opinionen kan ni glömma. Finns personer som vet betydligt mer om det än jag. Som därmed är mer lämpade än jag att föra dessa tankar. Jag är blott en Slalommamma. Med tankar. Å känslor. Som jag ibland delar med mig mycket av. Å ibland håller tyst om. Inte svårare än så.

/Slalommamman

PS! Den vuxna man. Idiot till man. Som körde en kombination av Super-G å Störlopp i familjebacken i Norefjell idag. Som var en hårsmån att köra på å därmed ihjäl Mellannallen. Just den mannen borde byta kläder till i morn. För ser jag honom i backen. Å jag fortfarande har PMS. Kommer jag dra till allt jag har med staven på hans knän. Å ser jag honom i backen. Å jag inte längre har PMS. Kommer jag se till att jag hamnar i samma sittlift med honom. Den där riktigt långa å långsamma sittliften. Å det samtalet jag kommer föra med honom kommer göra att han förmodligen kommer överväga att hoppa av liften långt innan vi är framme.

The Winning Team

In heaven for a while. Fredagen började med fakirflyget till Malmö. Var uppe i himlen en timma å njöt. Älskar att vara uppe i himlen. Alldeles stilla. Isblå himmel. Å sol. Denna underbara sol. På väg ned till jorden igen bröt planet igenom ett av de tjockaste molntäckena. Kände att jag nästan höll andan. Kändes nästan som planet dök ned i havet. Några minuter senare kliver jag in i taxin som väntar. Sa till chaffisen att jag varit uppe i himlen å vänt. Berättade om den magiska känslan. Frågade sen om taxibolagets nummer så jag kunde boka en taxi tillbax till flygplatsen när mötet var klart.

Muffinstaxin. Istället för att ge mig telefonnumret till Taxi Skåne sa taxichaffisen att han gärna hämtade mig själv. Visst, sa jag. Ses här klockan 11 då. Sagt å gjort. När mötet var slut stod han utanför sin taxi å väntade. Med färska chokladmuffins. Frågade om jag ville ha. Wow! Tackade såklart ja å funderade stilla om detta någonsin skulle hända i Stockholm. Probably not.

Åter på kontoret insåg jag att kvällen skulle bli sen. Inte bra. Skulle ju köra till Oslo. Å sen vidare till Norefjell. Kom hem först 20.30. Trekvart senare sitter hela familjen i den överfulla svarta bilen. Att börja en biltur från den svenska huvudstaden till den norska 21.15 är väl inte helt optimalt. Särskilt inte om man varit uppe sen 5. Tänkte sen att kidsen säkert skulle somna. Å det finns klara fördelar att ha tre sovandes barn i bilen. Jämfört med tre vakna. Så vi åkte.

Stannade i Årjäng nån gång när klockan slagit nytt dygn. Där hade ortens ungdomar stannat för att sladda runt med bilarna. Å vi för att tanka. De sovande kidsen var inte längre sovandes på grund av tankstoppet. De var klarvakna. Å såg allt som strax skulle hända. De såg när Bambis två kompisar gick över vägen. Shit. Det här kan bli klurigt.  Insåg att det kanske eller kanske inte skulle gå bra. Precis när vi insåg att det kanske skulle gå bra. Att Bambis polare skulle klara sig. Ja då kommer Bambi. Hon hade likt Northug hamnat på efterkälken å försökte spurta ikapp sina polare. Å likt Northug lyckades hon inte. Skulle hon aldrig gjort. Skulle ha hängt med de andra två. Inte halka efter.

Bambi inte bara dog. Hon verkligen dog. Mellannallens första kommentar var: Kul, då har jag något att skriva i händelseboken på skolan. Fröken Nallebys första kommentar var: Det där var väl ingenting. Då skulle ni varit med när pappa å jag körde igenom renflocken på väg till Björkliden. Tjopp, tjopp lät det när vi knäckte bena på renarna. Nästa som plockepinn. Jag kontrar med att åter dra storyn om när jag å Exet krockade med älgen. Å jag bröt nacken. Den trumfar liksom det mesta. Minis första kommentar kom däremot aldrig. Han satt i mitten där bak å hade sett allt väldigt tydligt. En timme senare, när klockan var 0200 yttrade han sig för första gången. Jag kräks, sa han. Vilket han gjorde en hundradels sekund senare.

Grill med Rådjursmustasch. Dagen efter ser vi spåren efter Bambi. Grillen å lite till var paj. Plus att Bambi hade lämnat lite hårtofsar efter sig som minne. Tyckte Mini var kul å samlade ihop Bambis hårtussar. Vet inte riktigt var han gjorde av dem bara. Inser att han kan ha lagt dem precis var som helst. Liten av spänningen det där med att ha en femåring.

Lite spänning med VM oxå. Har tre vinnarskallar till barn. Som hatar att förlora. Som älskar att vinna. Älskar när laget eller klubben vinner. Eller landet. De har tur de som har en norsk pappa å en svensk mamma. Eller som Mellannallen säger. Den högra delen av mig är svensk. Å den vänstra är norsk. Jag tolkade det som jag ville å sa att det var ju bra att den högra delen var svensk. Eftersom han har mer styrka i höger ben än i vänster. Försåvitt, säger han, men jag skriver bättre med vänster. Damn för en diplomat till son tänkte jag. Insåg sen att han inte visste vilket land som skulle kamma hem flest medaljer. Å att han ville ha fri rygg. Fram till han visste vem skulle vinna. När dagen var slut å Norge plockat hem diverse guld, silver å brons (å fjärdeplatser) meddelade Mellannallen att han var norrman. Till 100%.

Idag däremot var kidsen inte lika norska. Väl framme i den lånade hyttan på Norefjell slänger sig kidsen framför TV:n. Glöm slalom irl säger kidsen. Får bli när lagtävlingen är klar. Så jag fixar lunch å kidsen ser VM. Får höra att ”nån norrman bars ut på bår”. Fick höra att Northug inte presterade. Fick höra att Norge inte gick vidare. Fick slutligen höra att det blev silver till de blågula. Å då. Just då. Blev mina norska barn svenska igen. Vad de är i morn har jag ingen aning om. Vet bara att det står slalom på agendan. Utan fartdräkter. Utan käppar. Med isblå himmel. Å underbar sol. Står skidglädje på agendan.

/Slalommamman

I am Alive

Har hänt en del sen sist. Då var det november. Nu februari. Tre månader. Har aldrig gått så lång tid sen jag skrev ett inlägg. Skrev ju inlägg varje vecka förra säsongen. Har inte mäktat med det i år. Tog en paus. Eller tid för reflektion skulle man kunna säga. Har hänt en del sen sist. Så bloggen blir lite längre än vad den brukar vara.

Slalompappan for som sagt iväg med Fröken Nalleby till Björnrike i november. Jag hade insett att jag inte orkade vara med överallt. Orkade inte köra alla milen från Fina Förorten. Ville vara hemma med sönerna. Ville att Slalompappan skulle träda fram. Så han verkligen förstod vad vi pysslade med Fröken Nalleby å jag när vi for iväg på alla läger land å rike runt. När vi köpte snöflingor för de sista korvörena redan i oktober. Korvören vi egentligen inte hade tillräckligt av. Å för att Slalompappan verkligen skulle kunna träda fram. Behövde jag som Slalommamma träda tillbaka. Såklart.

Veckan efter tog jag en tur till Akuten. Hade bröstsmärtor från Hell. Trodde det var efterdyningar från höjdsjukan jag fick när vi bodde på 3000 m.ö.h i Stelvio några veckor tidigare. Att det triggats igång när vi var i Stubai. Trodde inte läkaren. Men han beställde lungröntgen, lungskiktsröntgen, EKG å tog diverse blodprover. Dygnet efter låg jag fortfarande kvar med en kanyl i armen. Läkaren säger att det inte var något fysiskt som felade mig. Att det var Livet. Var stress. Damn. Hur kunde det gå så här illa tänkte jag. Är ju bara 40. Jag är ju bara barnet. Då hamnar man inte på Akuten på grund av stress. Det gör man bara om man brutit något. Tydligen inte. Dubbeldamn.

December kom å jag jobbade på i högt tempo. Trots att jag egentligen är sjukskriven. Men sjukskrivningen revs. Av skäl jag inte kommer gå in på här. Hinner med en tur till Björnrike. Hela familjen. Var inte tänkt så. Men blev så när det blev klass 1-varning å sen klass 2-varning. Insåg att jag aldrig skulle mäkta att köra de 50 milen själv efter en lång arbetsvecka. Så så fick det bli. Dagen efter går Fröken Nalleby å Mellannallen till sina träningsgrupper. Mellannallen kör nu i U-10 å Fröken Nalleby i U-14.

Mininallen hängde med mig. Tills vi mötte Herr Vallaöl From Last Year. Han undrade varför Mininallen inte kom till sin träningsgrupp på morgonen. Men han är ju bara fem, sa jag. Han har ingen grupp. Men Anna, sa han då, vi har ju pratat om det här. Har du inte fattat någonting? VA?! Jag har anmält honom, sa Vallaölskillen. Trodde du visste det. VA?! Frågar Mininallen om han vill vara med å träna med U-8 gruppen. Yes, svarar han. Så gick det alltså till när jag åkte upp med två aktiva Slalomkids. Å åkte hem med tre. Men nu har jag inga fler att erbjuda skidvärlden. Nu är det stopp. Har inga fler kids. Å tänker inte skaffa fler. Igenombommat på den fronten skulle man kunna säga.

De sista veckorna innan jul kör jag 55-timmarsveckor. Kanske inte så smart när man egentligen borde jobba 20. Eller helst inte alls. Gick så länge som det gick. Men sista fredagen innan jul kom jag inte in på jobbet. Kom ingenstans. Inte ens ur sängen. Bröstsmärtorna dundrar på. Å jag försöker trycka undan dem. Inte så smart. Rätt korkat faktiskt. Julen kom å gick. Jag sov en hel del. Träffade vänner. Njöt av snöflingorna. Åker skidor. Både längd å alpint. Älskar båda grenarna. Av helt olika anledningar. Längd är motion för såväl kropp som själ. Är som terapi. Slalom är mer av en kick som ger energi på ett annat sätt. Går alltså inte att jämföra.

Taktiken hade funkat. Slalompappan hade blivit en riktig Slalompappa. Hade köpt kortkäpp till Slalomkidsen i julklapp. Fem röda. Å fem blå. Visste inte helt hur man sätter en kortkäppbana. Men vad gjorde väl det. Han försökte. Å Slalomkidsen var lyriska. Sen blev jag sjuk. Rejält. Hörde hur någon i stugan kräktes. Insåg smärtsamt att jag var näst på tur. Å så blev det. Däckade big time. Damn.

Väl hemma i Fina Förorten körde jag i samma tempo som jag gjorde innan jul. En ny 55-timmarsvecka. Hur korkad får man va? Hade jag inget lärt mig? Kände förmodligen att jag inte hade något val. Hade en leverans. Å det var viktigt att jag levererade. Såklart. Finns ju inget alternativ. Men efter leveransen tog det stopp. Igen. Rullgardinen drogs ned. Snabbare än jag hann blinka. Den här gången tog jag sjukskrivningen på allvar. 50% jobb. 50% vila. Blev att par turer i längspåret de veckorna. Var ju där jag mådde som bäst. Ett annat ställe jag mådde bra på. Där bröstsmärtorna var borta. Det var på någon fjälltopp.

Insåg att jag såg fram mot att åka med Fröken Nalleby på läger. Insåg att jag saknat det. Hade inte varit själv med henne på läger sedan Stubai i oktober. Nu var det januari. Åkte till en ny fjällort jag aldrig tidigare varit på. Som jag inte visste fanns förrän någon månad tidigare. Åkte till Valfjället . Visade sig vara en riktigt liten pärla djupt inne i Värmlandsskogen. Herr Henning Den Yngre hade nyss tagit över som VD. Var den som skulle sätta Valfjället på kartan. Göra om backarna. Bygga stugor i närområdet. Kommer bli bra när det blir klart. Riktigt bra.

Ett par veckor senare åkte Fröken Nalleby å jag iväg på fartläger i Björnrike. JAK delade backe med Huddinge å en extra Sollentunaåkare. Unga Fröken Löthman. Njöt varje sekund. Fick dessutom en walkietalkie som jag inte ville släppa greppet om. Tog varje chans jag kunde för att få prata i den. Insåg att om jag stod på start fick jag prata hela tiden. Var ju ”tvungen” att säga alla åkares namn innan de for iväg i banan. En åkare jag inte hann å presentera var min iPhone. Råkade i min iver tappa den när jag stod på start. Å jag kan säga att den var perfekt vallad. För den var förmodligen snabbast den dagen. Enligt Herr Andersson blev den dock diskad. Menade att den missade en å annan port. Not fare.

Helgen efter skulle Fröken Nalleby å Slalompappan åka till Trysil på Super-G tävling. Bidde inte så. Fröken stannade hemma å spelade fotbollscup istället. Laget över henne frågade om hon vill vara deras målvakt. Smickrad tackade hon ja. Själv for jag till Bjursås med Mellannallen. Var slalomträning ena dagen å storslalomträning andra dagen. Herr å Son Wernerlind hämtade oss 0615 på lördagsmorgonen. Dagen efter att jag varit på Kick-Off med jobbet. Tur Herr Wernerlind körde. Låg bilar överallt i dikena den morgonen. Nån upp å ned till å med. Natten tillbringade vi tillsammans i en liten skokartong. Men två instabila våningssängar på rad. När Herr Wernerlind vände sig i sin överslaf gungade även min. Var som att sova på en båt. Blev kanske inte bättre av att vi druckit Jack Daniels innan vi la oss.

Idag. Fröken Nalleby hade hemmatävling i Bruket. Var åkare från hela Stockholmsområdet som skulle komma. Både Herrar å Damer som det så fint heter i Slalomvärlden. Var bara ett litet krux. Pistmaskinen hade gått sönder å det hade inte gått att pista på ett par dar. Några tappra hjältar i klubben var där halva natten för att fixa backen. Vilket engagemang. Vilka hjältar. Jag var dessvärre inte en av dem. Jag vinade natten lång med två av mina favoritvänner. Anna å Anna. De är tidvis brutala. De är raka. De är ärliga. De är omtänksamma. Jag älskar dem. A lot. Glömde nånstans under natten bort att jag skulle vara Slalommamma dagen efter. Efter dryga tre timmars sömn skriker väckarklockan. Slalompappan tog med sig Fröken Nalleby å Mininallen till Bruket. Jag var förutseende kvällen innan å bokade privatchaufför. Herr Lindström kom å hämtade mig å Mellansonen vid 0730. En helt vanlig lördag i februari med andra ord. En dag till utan bröstsmärtor. En riktigt bra dag. Fylld med skidglädje.

/Slalommamman – Maybe back again

Can’t Always Be There

Takboxen pryder åter igen den svarta stripade bilen. Resemålet är Björnrike. Disciplinen är SL å GS. Passagerare är Fröken Nalleby. Å chaufför är inte jag. Chaufför är Slalompappan. Jag kommer vara hemma. Kan inte alltid vara med. Fram tills nu har jag i princip varit med på alla resor. Jag har varit Slalomansvarig i vår familj. Slalompappan kom iväg på ett läger till Björnrike förra säsongen. Dessvärre hann han inte se sin dotter åka så mycket då. Redan första dagen i det andra åket skar storslalomskidan å läkaren i Hede fick en stund senare en ung skidåkare på sjukbritsen. Dagen därpå satt de båda i bilen hem. Slalompappan bakom ratten å Fröken Nalleby helgipsad i passargerarsätet.

Övriga läger åkte jag på. Var ett val vi gjorde i familjen. Jag som inte var helt förtjust i att köra bil i mörker. Mil efter mil. Efter en lång arbetsvecka. Själv. Var helt enkelt tvungen att bli vän med bilen å isklädda vintervägar med älgar som lurpassade i skymningen. Vän blev jag väl aldrig helt men körde gjorde jag ändå. Till Juvass i Norge. Till Björnrike å Vemdalen flertalet gånger. Till Sälen lika många gånger. Till Gesunda likaså. Till Nybrobacken. Till Hassela. Till Sunne. Till Hamra. Å kanske till någon annan stans också. Minns inte riktigt helt.

De helger vi inte var på turné i fjällen var det tävlingar hemma i Hufudstaden. Dessa delade vi dock upp en del. Ibland för att Fröken Nalleby å Mellannallen hade tävlingar båda två i någon Sthlm-backe. Ibland för att det var fotbollscup eller innebandyturnering samtidigt. Räknade de skidfria helgerna till kanske en eller två. Livet ändrades markant skulle man kunna säga. Utan att överdriva.

Nu i år kommer det se annorlunda ut. Livet kommer aldrig återgå till vad det en gång varit. Jag kommer fortfarande vara Slalommamma. Men jag kommer backa som Slalomförälder. Å Slalompappan kommer träda fram. Skall villigt erkänna att det lite känns som lämna över en föräldraledighet. Från att ha varit den som under ett års tid haft koll på träningsläger, tävlingar å rutiner å kört racet på mitt eget vis. Till att backa undan. Å inte vara den som har helt koll. Blir nog bra. Såklart. Kommer bara inte bli exakt som jag gjort.

Älskar är kanske att ta i. Men tycker rätt mycket om alla grymma Slalomkids å deras lika grymma föräldrar å deras lika grymma tränare. Tycker oxå fasligt mycket om fjällen, backarna å alla snöflingor. Tycker om att lära känna igen alla Slalomkidsens egna åkstilar å se hur de utvecklas från gång till gång. Tycker alltså väldans mycket om mycket som har med slalomcirkusen att göra.

Det jag inte är lika förtjust i är just bilkörningen. Men det är inte det som nu gör av vi i familjen väljer ett annat upplägg inför denna säsong. Har ju två Nallar till hemma. Mellannallen som förmodligen kommer åka iväg på träningsläger han med. Å Mininallen som allt får dröja med skidläger. Han är ju blott fem år. Å då får det banne mig räcka med att åka med Slalomfamiljen på semester i Sälen eller kanske till Järfällas egna backe Bruket när snön väl väljer att hitta dit.

En annan sak. Som är minst lika viktigt som att jag oxå vill hänga med Mellannallen å Mininallen på helgerna är att Fröken Nalleby behöver hänga med sin Slalompappa oxå. Å inte bara sin Slalommamma. Å Slalompappan, ja han behöver oxå se sin dotter tampas med berget å utvecklas från gång till gång.

Så nu till helgen åker jag inte till Björnrike. Nu i helgen är jag inte Slalommamma. För nu i helgen kommer jag bara vara en vanlig mamma. Å lite innebandymamma. Å lite bara Anna oxå.Ser fram mot det. A lot.

Kommer jag sakna att vara Slalommamma i helgen? Kommer jag önska att jag var med Fröken Nalleby när hon tränar slalom å storslalom? Självklart. Klart som korvspad. Men inser att jag inte alltid kan vara med. Can’t always be there. Är en omöjlighet. Inser även att Fröken Nalleby kommer ha en alldeles underbar helg med sin Slalompappa.

Så have fun Fröken Nalleby. Å visa nu din Slalompappa vad du lärt dig på dina två alpenläger i höst. He will be proud. Cause I am. Love you & miss you already.

/Slalommamman

Turning 40

Är nu 30+ endast några få dagar till. Hur F gick det till? Fyra decennier! Redan!! Börjar fundera var livet tog vägen. Minns en del. Minns förmodligen en hel del fel. Men detta är vad jag minns.

• 1 år: Föds i Täby Kyrkby. Förälskelsen till min ett år äldre Storebror gör att jag vill göra allt likadant som han gör.
• 2 år: Blir Mellanbarn när Lillsyster föds. Trodde ända till jag blev vuxen att Lillasyster var en sladdis eftersom det skiljer 2 ½ år mellan oss istället för 13 månader som det var mellan mig å Storebror.   
• 3 år: Blir förälskad i Storebrors bästa kompis. Han med fräknar å långa ögonfransar. Kärleken dock ej besvarad.
• 4 år: Familjen köper tomt i Tångböle vid Gevsjön mellan Åre å Storlien. Säger till en av jämtarna när den 40 kvm stugan står klar ”att det här var en trevlig liten lekstuga”. Går på skidskola i Duved å lär mig åka skidor på ett ben. Älskar skidåkning. I alla former.

• 5 år: Går på lekis i Höghuset. Står å ser ned på Storebror som fick plats på lekis på Gården där man kan vara ute å leka om dagarna. Tycker livet är orättvist. Fick armband av pappa med röda hjärtan på i present. Blev kär i pappa. Tycker nog livet är rätt bra ändå.
• 6 år: Rymmer hemifrån till Storebror som börjat skolan. Kraschar med pulkan när jag skulle impa på de Stora Pojkarna. Åker supersnabbt men har inte lärt mig hur man svänger å bromsar med en pulka. Gör ont i såväl svanskota som i själen. Impar Noll på Stora Pojkar.
• 7 år: Ettagluttare. Pappa sjunger högst av alla föräldrar på avslutningen. Glömmer bort det vackra armbandet å skäms över pappa. Snälla sjung tyst.
• 8 år: Ny klassuppdelning. Skolfröken röker på lektionstid å blåser ut gul sot på näsduk. Skitäckligt. Var mening att det skulle avskräcka oss från rökning. Gjorde det där å då. Börjar spela fotboll i IK Frej – Hej Hej Hej.
• 9 år: Bryter tummen i Duved när jag spanar in den gudabenådade Skidinstruktören istället för att fokusera på pisten. Fallet sker där backen är som plattas. Smärtsamt igen. På alla sätt.

• 10 år: Ny klassuppdelning igen. Fröken Kerstin ställer följande fråga på provet: ”I vilket landskap ligger Norrbottens Järnverk?” Klarar fyran hyfsat bra. Lär mig dock inte så mycket.
• 11 år: Flyttar till Göteborg. Pappa fick nytt jobb. Vill va som alla andra å börjar prata göteborska i skolan men stockholmska hemma. Megakollision när jag hade kompisar hemma. Vad skulle jag prata då? Hittar inget nytt fotbollslag som jag trivs med. Läskiga å tykna tjejer skrämmer skiten i mig å jag tvingas sluta med fotbollen. Fotbollssorg. Börjar simma å spela badminton istället. Saknar lagsporten.
• 12 år: Familjen säljer ”lekstugan” i Jämtland å köper en tomt i Sälen där ett dalablått hus byggs. Bilar för första gången till Österrikiska alperna å lär mig äta Cordon Bleu å Fondue. Kärlek till alperna uppstår. En kärlek som består.
• 13 år: Börjar högstadiet inne i City. Lurar pensionärer att jag tappat busskortet hem för att få pengar å köpa lösgodis för på rasterna. Åker skidor i shorts å T-shirt på Valborg uppe i Sälen. Får shortsbränna å brännskador på öronsnibbarna å sitter med blöt handduk över ansikten i bilfärden tillbaka till Göteborg.
• 14 år: Flyttar till Fina Förorten utanför Sthlm. Pappa nytt jobb igen. Börjar åter spela fotboll. Denna gång i DSK. Men de bara förlorade så jag byter snabbt till Djursholms damlag i stället. Blir döförälskad i Mr Stanford. En amerikanare som spelade hockey i Sverige i max en vecka. Följde med å vinkade av honom vid Arlanda. Skrev kärleksbrev å bad han skulle hälsa sina killkompisar. Trodde jag. Skrev ”say hello to all your gay friends” istället. Fick aldrig något svar. Kärlekssorg.
• 15 år: Ställer till massa tokigheter som trulig tonåring. Om Fröken Nalleby kommer göra hälften av alla dumheter jag gjorde det året kommer jag vara livrädd. Help me! Help the world!
• 16 år: Möter Daniel på ängen en sen sommarnatt. Best friends från där å då. Visar sig att vi kommer bli klassisar veckan senare när gymnasiet börjar. Möter resten av killgänget. Love them all. Drar ut inre ledbandet i vänster knä under en fotbollsmatch. Fotbollskarriären tar därmed ett abrupt slut då skadan tar två år att läka. Fotbollssorg igen.
• 17 år: Förälskar mig i en annan av Storebrors kompisar. Som dumpar mig för en tjej som bor i Enköping å vars pappa har en grisfarm. Slänger ut hela hatthyllan på tomten å ligger sedan å ylar natt efter natt. En grisfarm!! Kränkt. Kärlekssorg de lux. Drar med ett av killgängen till Saalbach på tröstresa. Livet leker igen.
• 18 år: Glömmer inte helt Grisfarmskillen men förälskar mig i en Södertäljekille. Far till Sälen på love-weekend. Kommer aldrig upp. Krockar med Älgen istället å bryter nacken. Åker till Aspen med Familjen men får inte åka skidor pga den brutna nacken. Hatar Neurokirurg Kihlström för det beskedet. Bryter näsan halvåret efter jag tagit av stålställningen som fixerade nacken. Hade tänkt kappsegla Lidingö Runt dan därpå men fick inte på solglasögonen på den svullna näsan. Blev operation istället för kappsegling. Händelserikt år. Särskilt för mina föräldrar. Snälla, snälla Fröken Nallby – don’t be like me!
• 19 år: Tar studenten å flyttar till Frankrike. Jobbar, pluggar men lyckas inte bli kär i nån fransos så jag flyttar hem igen.

• 20 år: Sätter upp ett diplom på kylskåpet där det står att jag hoppat Bungy Jump 120 m ö.h. Älg-Exet var för övrigt instruktör. Åker till Val d’Isere med killgänget. När de var tomma på pengar hade jag sparat å flög paragliding över en alptopp för de sista francen. Flyttar veckan efter alperna till Connecticut i USA å blir Au Pair. Blir kär i den Amerikanske Bartendern som var  30+. Inser att jag är dumpad när han helt plötsligt vill ha betalt för ölen i baren. Life stinks. Drar till Lake Placid på tröstresa å lär Amerikanarna hur svensk After Ski går till. Life is really good!
• 21 år: Flyttar till Geilo i Norge å ska bli skidinstruktör. Kraschar å slår upp det trasiga vänsterknät å missar därmed skidinstruktörsutbildningen å får därmed inget skidlärarjobb. Frågar runt på hotellen å restaurangerna efter jobb. Ett ställe nappar. Å det gjorde 9 år äldre Norske Hotelldirektören med.
• 22 år: Får besök av Anita, Carsten å Daniel på Gelio. Daniel älskar att norrmännen kallar Förfest för Vorspiel. I slutet av säsongen flyttar jag ihop med den Norske Hotelldirektören å byter samtidigt jobb.
• 23 år: Tar med mig Hotelldirektören till Stockholm, slutar kränga öl å utbildar mig inom Internationell Marknadsföring i Sthlm å London istället. Köper en Flatcoated Retrivervalp som vi döper till Hotelldirektörens favoritöl Becks. Blir så otroligt vuxen.

• 24 år: Gifter mig med Norrmannen å flyttar till Jönköping där han fått jobb. Tar en fil.kand Medie-& Kommunikationskap när jag ändå är där. Åker på bröllopsresa till Chamonix å tror att livet skall ta slut när vi fastnar i dimman på Aiguille du Midi. Klart korkat att åka utan guide. 
• 25 år: Pluggar
• 26 år: Pluggat klart å flyttar tillbaka till Sthlm. Börjar jobba på riktigt å inte bara med att kränga öl. Den Norske Hotelldirektören blir Svensk Hotelldirektör på Hotell Anglais.
• 27 år: Jobbar
• 28 år: Fröken Nalleby kommer till världen med lång svart hår. Fröken Nalleby slutar andas när hon är 2 v. Börjar tack å lov andas igen. Omogna lungor heter det visst så hon får ligga på en larmplatta som tjuter var o varannan natt när hon slutar andas igen. Knäckt.
• 29 år: Jobbar å vabbar å är konstant smittad av läskiga dagisvirus
• 30 år: Gravid igen å bjuder på Champagnelunch på 30-årsdan. Trodde jag väntade tvillingar. Var så stor. Första ultraljudet månaderna senare visade endast stillhet. Wasn’t ment to be helt enkelt. Bäbissorg.
• 31 år: Blev gravid med Mellannallen istället. Såg ut precis som Storasyster fast med kritvitt dun till hår. 6 tår på ena foten trodde barnmorskan. Men hon räknade som tur var fel.

• 32 år: Jobbar å vabbar å är konstant smittad av läskiga dagisvirus medan den Norske Hotelldirektören börjar pendla till Björkliden å så gör några år.
• 33 år: Jobbar å vabbar ännu mer.
• 34 år: Skall fira födelsedagen med Larsén å Daniel på Sandhamn. Daniel ändrar sig. Åker till akuten med sin onda mage istället. Jag sa ”klart du har ont i magen, du har ju precis separerat, du mår pyton”. Jag hade fel. Han hade Tjocktarmscancer. Vänsorg
• 35 år: Säger välkommen till Mininallen som föds i oktober. Spenderar mina dagar med Mininallen å Daniel medan Hotelldirektören bygger sitt första egna hotell på Stureplan. I maj invigs Hotellet. I juni åker Daniel till föräldrarnas sommarparadis på Västkusten. I juli säger jag Farväl till Daniel på lasarettet i Uddevalla. All sorg fram till nu känns som en dammtuss. Tror på allvar att livet kommer ta slut.
• 36 år: Minns helt ärligt inte vad jag gjorde. Grät förmodligen floder.
• 37 år: Pappa får cancer. Gråter igen. Ramlar ned från taket i Sälen å knäcker till axeln å ländryggen när jag skottar snö. Trodde pappa skulle bli glad om jag tog hand om Sälenstugan när han var sjuk. No need for that, sa han, konstruerad för tonvis med dalasnö.
• 38 år: Tar tjänstledigt från jobbet å pluggar Strategisk Marknadskommunikation på IHR. Något av de bästa beslut jag någonsin fattat. Studielycka.

• 39 år: Hoppar fallskärm med Mr James å blir helt såld. Lycka de lux. Blir Slalommamman å åker land å rike runt med Fröken Nalleby som 11 år gammal bestämt sig för att börja köra alpint. Mellannallen blir inspirerad å börjar tävla han med. Aldrig kört så många mil i hela mitt liv på så kort tid. Aldrig varit så mycket i fjällen å samtidigt åkt så lite egna skidor.
• 40 år: Ingen aning. Men jag är redo. Tror jag.

/Slalommamman