Mininallens storslalomskräll

Jag är fett taggad idag, säger Mininallen när vi sitter i bilen på väg till storslalomtävlingen. Precis som han brukar säga när vi är på väg till tävling. Men jag längtar verkligen inte till starten, fortsätter han efter en stunds tystnad. Det var en kommentar han aldrig sagt förut. Jag misstänker att det har att göra med förra veckans två urkörningar men frågar ändå varför. Svaret är tydligt. Han är skitnervös, så nervös att han är rädd att kissa på sig på start.

Proceduren på parkeringsplatsen är längre och mer omständig än vad den brukar vara. Att ta på buffen och hjälmen tar mer eller mindre en evighet och tillslut är vi i princip ensamma kvar på parkeringen. Där och då började jag tappa tålamodet över snigelfarten och inser lite för sent att det förmodligen hänger ihop med de nytillkomna tävlingsnerverna.

Väl på plats får vi reda på startordningen, då listorna inte kommit som brukligt kvällen innan. Mininallen startar som 98 av dryga 120 och vi planerar för en snabb hamburgerlunch mellan första och andra åket. Det kan bli tajt med tanke på att det är omvänd startordning i andra åket men det ska nog funka.

Vi hinner se de med tidiga startnummer innan det är dags för Mininallen att bege sig upp på start. De flesta bemästrar banan galant trots en del ojämnheter och gupp här och där. Ju närmre startnummer 98 vi kommer, desto mer nervös blir jag. Brukar inte vara så nervös när Mininallen kör men hoppas innerligt för hans skull att nervositeten på start inte knockar honom.

När 97 är i banan ser jag hur Mininallen ställer sig på start och där någonstans tror jag att jag glömmer bort att andas. Bara han inte kör ut första eller andra porten som förra gången hinner jag tänka innan jag ser hur han tar rejäl sats och slänger sig ut i banan. Mon dieu, han håller inte igen någonstans. Det får bära eller brista helt enkelt. Och det bär. Riktigt rejält. Trea efter första åket. Helt otroligt. Så bra har han aldrig legat till förut.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPausen mellan första och andra åket som precis skulle räcka till en snabb hamburgerlunch skulle nog räckt om jag bara hade ställt mig i rätt kö. Nu ställer jag mig i den långa kön framför hamburgergrillen och väl framme frågar jag efter swishnumret. Det här är hamburgerkön, svarar hamburgermannen lite kort i tonen. Betala gör du inne i kafeterian. En snabb titt inne i kafeterian visar att det snabbt krävs en plan B.

Kanelgifflar och chokladfingrar doppade i varm choklad kom vi överens om kanske inte är det bästa hamburgarsubstitutet, men att det är bättre än ingenting. En halv bullpåse senare och med choklad fortfarande i mungipan är det dags för Mininallen att återigen bege sig upp på start.

Snälla, låt han komma ned lika glad som han åker upp hinner jag knappt tänka innan jag ser honom på start igen. Andra åket är i princip en kopia av det första åket, nu bara något snabbare. Yeees, hör jag hur han skriker när han kommer i mål och hör sin totaltid. Jag leder!!

Bara 97 åkare kvar då och frågan är hur länge ledningen ska räcka. Och den håller nästan hela vägen. Som en av de sista åkarna kommer nyvunna bästa vännen, Herr Huddinge, över mållinjen som ny ledare. För en millisekund ser jag ett litet ljus släckas för att direkt efter lysa upp starkare än en strålkastare. Samtidigt som förstaplatsen försvann för Mininallen inser han att han vunnit en silverpokal för första gången i sitt liv. Glädjen är total!

OLYMPUS DIGITAL CAMERANär jag timmarna senare frågar hur det kändes på start, om han var så där nervös som han trodde att han skulle vara, svarar han ja. Men sen när jag började åka så tänkte jag i varje sväng ”där satt den…där satt den…där satt den” och då försvann all nervositet och jag kunde bara köra på.

Vet inte vad han är gjord av men definitivt är det inte mina gener som slagit igenom där. Måste vara de där optimistiska norska generna han har.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

/Slalommamman

 

 

Jättehjärtekrossad

Mininallen kan beskrivas med många ord varav stillsam inte är något som vi vanligtvis använder. Utan snarare ord som beskriver motsatsen. Hans åkstil speglar givetvis hans personlighet. Den är, och har alltid varit, med en lätt dragning åt allt eller inget. Och fram tills idag funkade taktiken allt.

Fram tills idag har Mininallen alltid klarat sig på tävling. Vilket i sig är ett under. Kör man som han gör borde man förr eller senare köra ut. Bara är så. Och jag har alltid undrat hur han kommer tackla den dagen han för första gången kör ut. Kommer han vara som sina slalomsyskon när de kör ut? Kommer han knäcka helt? Eller bara lite? Eller inte alls?

Så kom då den där dagen när det var dax för den första uråkningen. Inte ont anande beger han sig upp på start för ett första obligatoriskt genomåk i banan. Och det såg riktigt, riktigt bra ut. Riktigt säkert dessutom. Självförtroendet och glädjen växte ikapp med varandra och jag riktigt såg honom visualisera sig själv med en ädlare pokal i handen vid dagens slut.

Hemmatävling starter
Slalompappan som starter

Eftersom det är hemmatävling har han en tränare på sin ena sida och sin slalompappa som starter på andra sidan. Tryggare än så blir det inte på en tävling.

Tre, två, ett – kör, säger Slalompappastarten och i samma sekund som tävlingen är igång tar den även slut. Tvärslut. Eftersom det inte finns som ett alternativ i denna sport att ligga kvar och slicka sina sår i banan åker Mininallen ned. Och försvinner med snabba och bestämda steg från tävlingsområdet.

Jag följer Mininallens flykt på avstånd. Flyktvägen går snabbt uppför trätrappan, över ängen och avslutas bakom en stor sten i skogen. Där faller han ihop och lägger sig raklång med ansiktet ner i snön medan kroppen skakar av all gråt. Reaktionen är fundamental.

När jag kommer fram säger jag först ingenting utan sätter mig bakom samtidigt som jag drar upp honom i mitt knä och kramar om honom. En stund senare när vi börjar prata frågar jag om det kändes som han trodde det skulle kännas att köra ut första gången. Nej, svarar han. Det gjorde mycket ondare än vad jag nånsin kunde tro.

Minutrarna går och om vi inte ska frysa ihjäl där i skogen och missa det andra åket behöver jag få Mininallen att själv vilja gå tillbaka. Det lyckas tillslut och vi reser oss upp och går tillbaka samma väg som vi kom. Denna gång med lite lugnare steg. Han undrar vad de andra kommer säga. Ja, sa jag, de kommer nog att säga som du brukar säga till dina vänner om de kört ut. Fasen vad trist, men kämpa nu och lycka till med nästa åk. Och precis så var det. Kärlek.

Med en hel del stukat självförtroende beger sig Mininallen upp till start igen. Det är nu han ska ge allt i andra åket. Det finns inget att förlora när man inget kan vinna. Det är bara att ge allt. Och det gjorde han. Riktigt rejält.

Tre, två, ett – kör, säger Slalompappastarten för andra gången till Mininallen och den här gången gick det lite längre innan det tog slut. Det var inte tvärslut som i första åket, så han kämpar vidare. Tills det strax efter tar definitivt slut.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Kexchokladutdelare

Den här gången flyr han inte till skogs ty pokalen försvann ju redan i första åket. Istället tar han på sig långrocken och greppar tag i en stor låda med kexchoklad och hjälper till att dela ut till alla tävlande som kommer i mål efter honom. Kan vara att det slank ner några extra i hans ficka som tröst. Men de flesta delades ut.

När vi flera timmar senare kommer hem och såväl pizza som blåbärspannkakor är uppätna säger Mininallen att det var skönt att han körde ut för att nu vet han hur det känns och då vet han det till nästa gång. Och fler gånger kommer det bli. Bara är så.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Klubbkärlek

/Slalommamman

 

 

Epilog. Eller något liknande.

Slalommammabloggen är död. Länge leve Slalommammabloggen.

Bloggen är nedlagd sedan ett par år tillbaka. Startade med unga fröken Nallebys sena inträde i den galna slalomcirkusen. Lades ned när hon bestämde sig för att sluta och istället satsa fullt ut på fotbollen. End of story blev det då.

Att Mellannallen och Mini körde vidare tänkte jag alltså inte blogga om. Fram tills häromdagen när Mellannallen undrade varför jag inte längre skrev. Var det bara intressant att skriva om storasyster? Var inte han och hans bror intressanta att skriva om? Jo, men allt har sin tid, svarade jag då. Plus att du vet väl att jag inte bara skriver när det går bra. Jag skriver minst lika ofta när det inte går som man vill. Och ska jag skriva om din och din brors resa måste jag kunna skriva sånna saker med. Och så kom vi överens. Slalommammabloggen vaknar till liv igen. Åtminstone en stund. Inget varar ju för evigt.

Vad har hänt sen sist?

Jösses. Massor. Kan inte skriva allt. Men lite. Får nog anledning att göra några tillbakablickar allteftersom.

Börjar där jag slutade. Med Fröken Nalleby.

Fotbollen skulle ta all hennes tid när hon blev slalompensionär vid 14 år ålder. Så blev det inte. Skadorna satta stopp för det. De förbannande skadorna som gör att man tvingas sluta med något man inte är redo för. Kanske kommer hon tillbaka en dag. Kanske till och med i morgon. Men just nu är det rehab. Dels för knät. Men främst för efterdyningarna av hjärnskakningarna. Not fun.

Mellannallen. Fotboll i mitt hjärta. Slalom i min kropp.

I år yngst U14. Kör med dem som är lika gamla och de som är året äldre. Ett träningsår försöker vi intala oss. Personlig utveckling och skidglädje står överst på priolistan. Inte så lätt. Hamnar snabbt in på resultat och placering. Oundvikligt. Är en sport där hundradels sekunder räknas. Inte så lätt att tänka bort dem. I övrigt vill han bli proffs. Som fotbollsmålvakt. Utomlands. Just denna utmaning att kombinera två sporter kommer jag nog skriva om endel. För den är banne mig inte så lätt.

Mininallen. Inte längre så liten men alltid minst.

Började tävla förra året och är i år äldst U10. Visade sig vara en tävlingsskalle han med. Visste vi inte förrän vi såg den första tävlingen. Älskar livet som skidåkare. Vill gå skidgymnasium som sina stora idoler Fröken Henning och Herr Andersson och sen ta världen med storm. Spelar även han fotboll och valde dessutom att börja spela innebandy mitt under slalomsäsongen. Kommer bli svårt sa jag. Kommer krocka en hel del. Gör inget sa Mini, vill testa en ny sport och den här verkar vara fett kul.

Slalompappan. Slow starter med nu långt förbi.

När Fröken Nallebys resa startade för 5-6 år sedan var jag med på resorna land och rike runt medan Slalompappan var hemma med Mellannallen och Mini. Allteftersom killarna började åka mer behövde vi dela upp ansvaret och vi reste båda två. Bara åt olika håll och bodde med andra slalommammor och slalompappor på helgerna. Såg inte så mycket av varandra under högsäsongen. Skidorna var det dock mest jag som tog hand om. Tills Alla Hjärtans Dag för två år sedan. Då kom han hem med ett stort paket och sa något i stil med att jag skulle älska presenten och att den skulle underlätta mitt liv fullkomligt. Det var en rosa slipmaskin. Sen dess är det i princip bara han som gör skidorna.

Varmt välkomna tillbaka och på återseende.

/Slalommamman

 

 

The End.

Allt har en början. Och allt har ett slut. Ibland vet man bara inte när det började. Eller slutade.

För Fröken Nallebys del började sagan inom racevärlden förmodligen april 2010. Då i Twintips å täckisar i Jonasbacken i Sälen. Det var då en Slalompappa från Uppsala såg henne å frågade om hon ville testa racesonens kortkäppbana. Vilket hon först inte ville. Men sen ändå ville. Och gjorde.

Via Uppsalapappan kom jag i kontakt med Herr Lind på ASP. Gjorde sen ett examensarbete för ASP när jag pluggade på IHR. Fältstudierna skulle delvis göras på plats. Å platsen var på en norsk glaciärtopp strax innan midsommar. Svisch, swosch sa det så flög hon ner för glaciären. Tills det tog stopp i nån snövall. Å Herr Ström tog henne i famnen nedför backen. Hemfärden från Juvass skedde via sjukstugan där vi plockade ut det första kryckparet. Ja. Det blev fler allt eftersom.

Det uttöjda ledbandet till trots blev Fröken Nalleby inte avskräckt. Så vi bokade det första riktiga racelägret. En lägervecka i Stubaital i Österrike på höstlovet. Minns hur vi båda knockades av den höga höjden. Minns hur Fröken Nalleby mådde illa i bussen ned från Alptoppen. Minns att nån sagt att vätska är mycket viktigt. Minns hur jag tydligt men bestämt sa åt dottern att dricka vatten. Hon mådde mer illa då, sa hon. Drick ändå, sa jag. Sen spydde hon ner hela fartdräkten, ryggsäcken å de stackars passagerare som råkade sitta eller stå i närheten. Usch då.

Minns även att jag ett par dagar senare fick flyga ambulanshelikopter från toppen ner till intensiven på hospitalet i Innsbruck. Har dock förträngt varför. Huvudvärken efter hjärnskakningen satt i resten av den hösten. Not fun.

Första tävlingenFörsta tävlingen skedde i Nybroberget i Borlänge en svinkall januaridag 2011. Ordförande Borgenstam stod med Fröken Nalleby på start å fällde en tår eller två. Nu skulle Fröken Nalleby för första gången på riktigt flyga ut från boet. Ungen kom näst sist å var överlycklig. Målet var nämligen att inte komma sist.

Sen rullade allt på. Vi for kors å tvärs inom landets gränser för att träna å tävla. Vi for en hel del utanför gränserna med. Stubaital kom vi tillbaka till utan skandaler. Stelvio bjöd på mördande höjdsjuka. Å Hintertux en lååång bilresa.

SkidvännerSen kom den sista resan. Den gick till Sälen. Dit där allt började. Cirkeln skulle slutas. Jag visste inte om det när jag satte mig bakom ratten. Men hade mina aningar. Lagom till att vi körde in i Dalarna frågade jag hur hon kände inför en säsong till. Hon svarade att hon ville hänga av sig fartdräkten å sluta med tävlandet. Att hon skulle fokusera på konstgräs helt å hållet. Å inte kombinera det med konstsnö. Så skulle hon fokusera mer på skolan, sa hon. Kände att hon hade halkat efter när hon var borta så mycket från skolan och på helger. Argumenterade inte emot. Förstod. Att nu var det över. Finito.

Ski FuntasticSista tävlingen blev således i Sälen på Ski Funtastic i april 2014. Exakt fyra år efter att hon för första gången testat en racebana. Har aldrig sett Fröken Nalleby så glad som under dessa tävlingsdagar. Hon gav allt. Å lite till. Å njöt som bara den. Happy days.

Sommaren kom å sommaren gick. Första säsongen i Sanktan Elit. Åkte till Gothia å tog sig till kvartsfinal i A-slutspelt å förlorade med 0-1. Cupens första å sista insläppta mål. Maskaran rann hårt å länge på Målvaktsdottern efter förlusten.

När skolan började lunchade vi med Fröken Ribrant å Fröken Fredriksson. De berättade om den kommande alpenresan. Fröken Nalleby ville hänga på till Alperna. Inte för att träna. Men för att åka skidor å hänga med gänget. Hade gärna sagt ja. Men plånboken kunde inte riktigt motivera det när hon inte längre var aktiv. Så det bidde ett nej. Sen hade det inte gått. Visade sig vara en inbjudningscup i Linköping då.

GothiaOch det är väl så. Att tids nog kommer en dag när man väljer. Väljer vilken väg man skall gå. Vad man vill mest. Å vad man vill lite mindre. Fröken Nalleby kände å bestämde helt själv när den dagen var kommen. Så nu är det slut för henne. Å därmed tar denna blogg slut. För tanken från början var att följa Fröken Nallebys resa inom racevärlden. Från början till slut.

Jag däremot slutar inte att vara Slalommamma bara för att bloggen slutar. Eller för att Fröken Nalleby pensionerar sig. Om nån timme har jag en date med Kusin Wahlborg i Vallarummet. Då skall vi fixa storslalomskidor till Mellannallen inför morgondagens Vemdalsslalom. Å historien tar förmodligen inte slut med Mellannallen heller. För Mininallen är som galen i den alpina racekarusellen å längtar tills han nästa säsong går upp i U10 å äntligen får tävla. Men det. Det får bli en annan historia.

The EndSå tack för mig. Tack alla som har stöttat Fröken Nalleby under dessa år. Tack. Utan er hade det aldrig gått. Ni är många. Speciellt tack till de som var med från första start:

Alpine Ski Pool: Leo Berntson (Uppsalappan som numera är Morapappa). Jonas Lind (Herr ASP). Linda Klaesson (ExFröken ASP). Jonas Henning (Herr Skidcoach å Mental coach). Assar Östling (Herr Materialare å Vallainstruktör). Hasse Johansson (Herr Skidcoach).

Järfälla Alpina Klubb, U14/U16: Niklas Henning (Herr Rossignol). Marcus Tollsten (Herr Skidcoach). Carl-Johan Borgenstam (Herr Ex Ordförande & Herr Lagledare). Mats Andersson (Herr Lagledare). Lena Andersson (Fru Ordförande). Mikael & Lena Jansson. Carolina & Mikael Ramnö. Christine Henning & Annika Borgenstam.

Plus alla ungar. Inte bara JAK-are. Utan alla andra. Ni är bäst. Typ älskare er alla. Kan inte radda upp er. Skulle vara rädd att glömma nån. För ni är så underbart många.

Störst tack till Fröken Nalleby, alias Tilde Björnstad, tack för alla äventyr. Det har varit en stor glädje att få vara din Slalommamma.

Slalommamman/Slalommamman

Cancertomten, Slalomkastreringen & Bowlinghallsvurpan

Julen firas vanligtvis i Fina Förorten. Och undantagsvis på annan ort. I år bestämdes tidigt att Fina Förorten inte var ett alternativ. Tomtemor skickade ett par veckor innan jul ett mail att Tomten ställde in alla sina åtaganden i jul. Att han för första gången i världshistorien inte var frisk nog för att träffa förväntansfulla barn. Och dessutom hade han tappat allt skägg. Plus allt annat hår. Så det skulle vara svårt att känna igen honom.

Så konstigt med en Tomte utan skägg. Som inte kan träffa barn. Trodde inte det var möjligt. Men just så var det. Och just därför valde vi att fly Fina Förorten. Å resa till Snöflingornas värld i Sälen istället.

egenhuggen julgran i SälenAtt det inte var många snöflingor konstaterades rask när vi kom fram vid midnatt. Men att det var så pass få i antalet att liften vid Sälfjällstorget skulle vara stängd när vi vaknade på morgonen hade vi inte räknat med. Minns inte när liften var stängd sist. Undrar om den nånsin varit det under alla år. Kanske. Men inte i mina minnens värld.

Ski-in Ski-out byttes helt sonika ut mot Car-in, Car-drive around trying to find snow. Hittade några snöflingor i Lindvallen. Hittade några fler i Tandådalen. Sen kom regnet å spolade bort den ena snöflingan efter den andra. Aber. Nicht gut. Vädergudarna hade fått fnatt. Istället för att skicka ned torr fin snö skickades det ned regn, eller i bästa fall snöblandat regn på diagonalen. Lipsillar var vi allihopa.

Fröken Nalleby i UllabackenEarly Mornings in Ullabacken. Eftersom vädergudarna grinade å alla backar inte var öppna fick vi såklart inte loss dagtider för Fröken Nallebys storslalom- å slalomträning. Första passat lades innan liften öppnade. Innan Turisterna kom. Klockan 07.00-09.00. Lika med väckning klockan 05.30. Okristligt tidigt. I synnerhet när det är jullov tyckte Fröken Nalleby. Räddningen var att det var Storslalom på morgonen å Slalom på kvällen. Hade det varit tvärtom hade jag aldrig nånsin fått iväg den nyblivna tonåringen på morgonträning. Never ever.

Morgonbestigning av berget. Den första morgonen funkade bra. Utan smärre komplikationer. Parkerade bara lite väl långt bort. Var rejält uppvärmda när vi kom fram till backen. Bra tyckte jag. Mindre bra tyckte Fröken Nalleby. Dagen efter kom en svart Minivan dundrandes förbi oss i rondellen vid Statoilmackan. Bilen var full med färglada POC-hjälmar. Vi tar rygg på dem, sa jag. De har säkert ett smartare parkeringsställe än vi.

Hjärnskakssviterna. Lyckan över den smartare parkeringen var kortvarig. Har lite ont i huvudet, sa Fröken Nalleby efter tredje åket. Mamma, jag har skitont i huvudet och mår illa, ylade Fröken Nalleby efter fjärde åket. Shit. Herr Thernström fattade läget snabbare än jag å matade Fröken Nalleby med en Alvedonkapsel. Bröt. Åkte hem. Föll i säng. Kvällspasset ställdes in. Efter hjärnskakningen i höstas har huvudvärken fått ett helt annat fäste än tidigare. Direkt olustigt.

Förbaskade Förspänningen. Tredje morgonen var förutsättningar de bästa. Regnet uteblev. Vinden hade mojnat. Och en hel del Slalomkids hade tagit sovmorgon. Allt var upplagt för att Fröken Nalleby kunde få massa grymma åk. Hon hann med två. Sen löste skitskidbindningen ut i sista porten. Igen. F.A.N. Vi hade ju fixat bindningen utifrån det vi blivit tillsagd att göra efter att bindningen löstes ut i Björnrike. Vad vi inte hade kläm på var förspänningen. Den där förbaskade skruven var så hårt fastdragen som det bara var möjligt. Men ändå så fel. Herr ASP fattade med en gång vad som var fel. Å skickade ner oss till Dalskidan.

En kaffe med påtår senare var bindningarna ommonterade och jag lite lugnare. Nedrans skit när ens Slalomunge skadar sig i pisten för att jag inte har tillräckligt med kunskap om materialet. Ogillar skarpt att jag inte kan mer än det jag kan. Gillar skarpt all den hjälp jag ändå får. Tack Jonas. Tack Anders. Tack Mikael.  Tusen tack.

Inlåsta Skidor. Fjärde dagen började också bra. Hade varit minusgrader för första gången på en evighet. Kalasbra tyckte jag först. Riktigt illa när jag skulle ta mig in i den inbrottssäkra takboxen. Låssprejet funkade inte. Fröken Nallebys GS stod i vallaboden så det var ingen fara på taket. Var bara mina skidor som låg kvar i takboxen sedan gårdagen. Bidde alltså ingen plogpatrull för mig den morgonen. Herr Jansson å Herr Thernström undrade varför jag inte slängt varmvatten i låset. Undrade jag med. Visste nämligen inte att det var ett alternativ.

GS i Ullabacken med ASPUtbytbar. Den femte morgonen var det inget inplanerat träningspass. Bestämdes kvällen innan. (O)lyckligtvis hade Fröken Nalleby glömt kvar hjälm å diverse skydd hos bästa killkompisen i Tandådalen. Så hon kunde inte vara med. Mellannallen som legat i fosterställning å sovit de andra mornarna sa att han vill köra istället. Kul. Klart killen skulle köra.

Inlåsta skidor. Slängde varmt vatten i det inbrottssäkra takboxlåset och skänkte ett tyst tack till Slalompapporna å drog sedan iväg till Ullabacken. Redan i andra åket byttes skidlyckan mot nått helt annat. Såg i ögonvrån hur Mellannallen hasade sig ner bredvid storslalombanan. Arg å ledsen. Hade ramlat. Fått skidkanten (!) i magen. Fröken Lifvendahl bad honom visa magen för att se om det var blod. Var det inte. Så jag skickade upp Mellannallen på start igen. Du fattar inte hur ont det gör, sa sonen med tårar i ögonen. Näpp, sa jag å tänkte att är det inte blod så är det nog ingen fara. Han är såklart trött. Å när man är trött gör det onda ondare.

Nästan Könsstympad. När vi kom hem å Mellannallen strippade av sig fartdräkten såg jag det vi missat i den mörka Ullabacken. Ett snyggt skärsår en halv centimeter från ett framtida faderskap. Aj tusan, det måste verkligen gjort ont.

BowlinghallsvurpanSom plåster på alla sår bokade vi en Bowlingbana på Experium. För att Mininallens klot inte skulle hamna i rännan fick han använda ett staket som handikapp. Vad vi inte visste var att ett klot kan fastna i rännan trots staket. Reaktionssnabb som jag är sprang jag med nätta steg ut på grannbanan för att snabbt fiska upp klotet. Jag hann precis fram till klotet när fötterna släppte taget å flög upp i luften med mig efter. Landade med ett ytterst ograciöst brak på vänster höft, vänster arm å vänster fingrar.

Hade ingen aning om att bowlingskor på en bowlingbanan skulle vara halare än halast. Ty jag har aldrig sprungit på en bowlingbana förut. När jag tittade upp insåg jag att den fullbokade hallens blickar alla vilade på mig. Å det var inga sympatiska å-stackars-kvinna-undrar-om-hon–gjorde-illa-sig-blickar. Det var asflabb. Från alla håll å kanter.

/Slalommamman

Platt Fall

Det finns en del lärdomar att ta med sig efter förra helgen i Björnrike.

  1. Om man skall försöka vara snabbast i starten av alla Slalomkids ska man inte starta när det blåser motvind som mest.

     

    Fröken Nalleby startar i motvind

  2. Se över inställningen på skidan om Slalomungen kör på fjolårets storslalomskidor. Hon har förmodligen ökat i vikt.
  3. Om du inte sett över inställningen på storslalomskidorna säkerställ då att Slalomungen gjort sina knästabiliseringsövningar. Ordentligt.
  4. Fredrik ”Kingen ”Kingstad är pistvakten man skall ha nära tillhands när storslalombindningar löser ut i branten i Storslalombacken.
  5. Snöskotrar är bra transportmedel när redan trasiga vänsterknän vrider till sig. För sjuttifjärde gången. På tre år.
  6. Om man säger till en sexårig Slalomunge att han skall ta Hotellliften upp å vänta i lekrummet medan man tar bilen runt skall man inte vara så naiv att man tror att sexåringen är i lekrummet eller i liften eller någon annanstans när man väl kommer fram.
  7. Om sexåriga Slalomungar försvinner på fjället kan man börja med att kolla med andra mycket nära anhöriga innan man kollar med hela hotellets personal och alla andra vuxna, ungdomar och barn om de sett den försvunna Slalomungen.
  8. Lämna inte vallajärn utomhus om det finns tama hungriga rävar i området. Då kan nämligen sladden slinka ned i rävens mage.
  9. Lämna inte heller stavar utomhus om det finns tama hungriga rävar i området. Då kan nämligen stavspetsen slinka ned i rävens mage.Jontes vallajärn
  10. Bär inte fyra par stavar och ett par skidor inomhus när du går med snöiga pjäxor. I synnerhet inte nedför hala trappsteg. I en hotelllobby. Fullt med folk.
  11. Om du skulle ramla med fyra par stavar och ett par skidor i famnen när du går inomhus med snöiga pjäxor i trappan fundera då på vad som egentligen är viktigast att rädda; stavarna, skidorna eller kroppen.
  12. Om du väljer skidorna fundera då på om det är värdefulla nya raceskidor eller avdankade repiga slalomskidor. Om det senare alternativet; tänk då två promillesekunder innan du väljer att rädda skidorna istället för kroppen.
  13. Djupfryst extra tjock korv fungerar inte bara att tina, tillaga och äta. Fungerar utomordentligt bra som kyla för trasiga kroppsdelar när man ramlar i hala trappor.
  14. Mascara gör ingen läckrare när man ramlar å slår sig. Vare sig man ramlar i branten eller i trappan. Hjälper inte om den är vattenfast eller inte.
  15. Fredrik ”Kingen” Kingstad är en pistvakt man skall ha nära tillhands när man ramlar å slår sig i trappor i en hotelllobby.
  16. Helbandagerat hand är ingen hit när man skall hålla i en ratt å köra hem från Björnrike till Fina Förorten utanför  Stockholm. I alla fall inte när det står stormy weather på gpsen
  17. Alvedon gör sig bättre invärtes när man skadat sig än vad det gör om de ligger kvar i byxfickan under bilturen hem. Mycket, mycket bättre invärtes. Tveklöst.
  18. Det lönar sig aldrig att vara irriterad på trötta Slalomkids på Mc Donalds i Söderhamn när de inte kan bestämma sig. Då tar det bara längre tid för dem att bestämma sig.
  19. Det lönar sig definitivit inte att fortsätta vara irriterad på kassapersonalen på McDonalds bara för att Slalomkidsen inte kan bestämma sig å ens eget blodsockerhalt är i tånaglarna
  20. Slutligen. Om Tonårsslalomungar inte vill/orkar/kan valla sina egna storslalomskidor gör sexåriga Slalomungar gärna det. Välj själv kära tonårsdotter om du i fortsättningen vallar själv eller låter lillebrorsan göra det.

Mininallen vallar tonårssyrrans storslalomskidor

/Slalommamman. Alldeles snart på väg upp till Björnrike igen.

 

Not the End of the World

No Snow. Förra helgen bidde det inget Ski Camp i Björnrike. För få snöflingor helt enkelt. Av såväl den äkta sorten som den oäkta. Så istället för konstsnö bidde det konstgräs. Fröken Nallebys 13-årsdag firades med brakvinst i Ersan Cup-matchen Söder om Söder. Vet inte om Mininallen hade extremt långtråkigt ju fler mål det blev. För han uppfann helt plötsligt en ny tävling som endast han deltog i. Som gick ut på att stoppa huvudet ned i en soptunna. Så länge som möjligt utan att behöva spotta. Han kom ända till 100 innan han gav upp.

Mininallen i soporna

Some Snow. Denna helg var tanken först att Fröken Nalleby skulle åka på Ski Camp i Björnrike. Men som vanligt blir det inte alltid som man tänkt eller planerat. Snön i Björnrike bedömdes inte räcka helt å hållet. Utan lägret förflyttades till Funäs. I samma veva som lägret förflyttades blev Målis Nalleby kallad till nästa match i Ersan Cup. Mot samma lag som hon mötte månaden innan när hon fick hjärnskakning.

No Snow In Spite of Snow. Trodde först att Fröken Nalleby inte ville möta Hjärnskakningslaget. Men trodde fel. Som vanligt. Hon ville ha revansch. Big Time. Å sa att snön fick vänta.

SONY DSC

Snow for the Others. Så resten av teamet åkte upp till snön utan Fröken Nalleby. Helt i onödan visade det sig. För Hjärnskakningslaget lyckades inte få ihop ett lag. Å ville byta matchhelg.

Nä. Nä. Inte byta helg. Inte ok. Hur ska vi då lösa nästa helg om det blir massa minusgrader. Som det faktiskt ska bli om prognosen håller vad den lovar. Orkar inte. Excelschemat kommer krascha. Praktisk som jag är vill jag bara att Fröken Nallebys lag skall vinna på WO. Vilket de såklart har rätt till. Men om man inte ska tänka praktiskt. Utan på massa tjejer som älskar att spela fotboll. Å inte samtidigt kör alpint. Vilket förmodligen är en klar majoritet. Så borde det kanske bli match.

Men. Egentligen så kvittar det. För det är ju som så. Att varken fotboll eller skidåkning är allt här i livet. Kommer ju flera chanser. Oavsett vad det blir. Not the end of the world. Kan sport aldrig bli. Även om vi ibland vill ha det så. Eller tror att det är så.

Finns annat som är så mycket viktigare.

Tänker så klart på det enorma engagemang som skapades förra veckan efter inlägget om Jespers Liftbygel. Där jag skrev om Saltsjöbaden Slalomklubbs fantastiska initiativ. Att de skänker 4000 kronor till Cancerfonden. Å sätter Jespers namn på en liftbygel.

Inlägget spred sig kors å tvärs. Land å utrikes runt. I rekordfart. Är på ett sätt glad över all den uppmärksamhet inlägget fått. För ju fler som läser. Desto fler som kanske väljer att göra något i kampen mot cancer. För att flera Slalomfamiljer å alla andra familjer skall slippa gå igenom samma sak.

Finns redan många som gör något. Som ett gäng tjejer i Sollentuna som skapat Rosa Fetisdag för att samla in pengar. Och SkiStar som för fem år sedan investerade stora belopp i Stefans Stuga där drabbade familjer kan ansöka om att få bo i. Själv valde jag förra veckan att bli månadsgivare till Cancerfonden. Inte så förbannat svårt val. Rätt lätt.

Skulle tycka att det vore grymt om alla Slalomfamiljer skänker 50 kronor per aktivt barn. En symbolisk summa. Som kan bli stor om alla gör det. Å har du inga egna aktiva slalomkids. Så kan du säkert sätta in 50 kronor för de barn du har. Å har du inga barn så sätter du in 50 kronor för dig själv. Eller lämnar en skvätt blod eller två. För det behövs ju alltid med.

/Slalommamman