Jag ska inte vara rädd.

Jag skulle egentligen jobbat hemma hela dagen. Ville kunna se på datorn när Mellannallen körde Mr Ski Fantastik Junior i Sälen. Men så fick jag förfrågan om ett intressant möte på företaget med guldport och glasdörrar på Kungsholmsgatan. På tunnelbanan på väg till mötet var jag förmodligen inte helt vaken. Jag klev av på T-Centralen och gick rätt över spåret och åkte till Rådmansgatan. Helt fel. Skulle ju tagit en helt annan tunnelbana och åkt till Rådhuset. Jag skakade med huvudet åt mig själv. Inte för att det gjorde så mycket för jag hade gått om tid till mötet. Bara lite irriterande att jag ska åka fel i mitt eget tunnelbanenät.

När jag klev på tunnelbanan för att åka tillbaka till T-central och byta till rätt tåg kom en knasig tanke in i mitt huvud. Tänk om något terrorattentat händer med det tåget jag nu satt på. Då skulle det dröja innan någon listade ut att jag var på det tåget. För det gick ju åt motsatt håll. Så knäppt att tänka så. Varför skulle någon attackera Stockholm? Visst händer det saker i andra städer. Men nej. Jag kan inte vara rädd för att det ska hända något i Stockholm.

Tanken om terrordåd försvann lika snabbt som den kom in. Mötet gick bra på alla vis och jag var på gott humör när jag gick därifrån. Jag missade för såvitt att se livelänken med Mellannallens åk men den kunde jag ju lika gärna se i efterhand när jag kom hem. Vädret var fint och jag ville helst ta en promenad från Kungsholmsgatan bort mot T-Centralen. Inte så mycket för att jag inte ville ner i tunnelbanesystemet utan för att jag jagar 10.000 steg varje dag. Måste komma i form. Men ett sms från Fröken Nalleby gjorde att jag snabbt behövde ta mig hem så stegen bort mot T-Centralen uteblev.

När jag stod och väntade på tunnelbanan vid T-Centralen var det stökigt. Inte obehagligt stökigt utan bara jobbigt stökigt med massa oljud. Eftersom jag förde ett jobbsamtal på mobilen orkade jag inte stå kvar i stöket på T-Centralen längre än nödvändigt utan hoppade snabbt på tåget mot Ropsten och bytte därefter mot ett tåg som skulle ta mig hem.

Jobbsamtalet byttes mot ett samtal från en dämpad Mellannalle uppe i Sälen. Efter att varit skadad och vilat helt från slalomen sedan Svealandsfinalen var formen inte där den varit tidigare och farten inte alls. Det blev med andra ord inte ett åk han sett framför sig. Vi pratade länge på telefon och innan vi lade på ljusnade hans röst. Han hade så mycket positivt att se fram mot med Bonusfamiljen som tagit honom under sina vingar när vi inte hade möjlighet att åka med.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

När jag kommer hem och väntade på att köra Fröken Nalleby till Bromma Flygplats såg jag nyhetsflashen på OMNI. En lastbil. På Drottninggatan. Vid T-Central. Människor skadade. De första fem minuterna stängde jag bara av allt. Ville inte lyssna. Ville inte se. Ville inte veta. För om jag inte hört eller sett något då hade det väl inte hänt? Jag ville leva lite till i den värld där Stockholm inte var utsatt för en fruktansvärd attack. Sen gick det inte längre och jag slog på nyheterna.

Ville inte köra Fröken Nalleby till flygplatsen. Ville inte. Ville bara att hon skulle stanna hemma. Nära mig. Var tvungen att mota bort den tanken med en gång. Hon skulle åka. Och jag skulle inte stoppa henne för att rädslan stoppade mig. Fan. Inte låta rädslan ta över. Inte låsa in henne. Inte låta ondskan vinna.

Bilresan mot flygplatsen gick i slowmotion. Det enda som rörde sig snabbt var blåljusen som skulle förbi. Alla andra bilar kröp fram. Vi kommer nog inte hinna sa jag till Fröken Nalleby. Jo, svarade hon, vi kommer hinna. Och vi hann.

När poliserna mötte oss på flygplatsen kände jag mig lite tryggare. Men inte helt. Så jag dröjde mig kvar i avgångshallen. Då kan gå nu, sa Fröken Nalleby när hon såg sina nyvunna vänner i det gulsvarta laget. Jag tvingade mig till en extra lång kram. Ville inte släppa. Det ville hon. För hon vill bara leva vidare och tagga för cupen långt uppe i norr. Och jag släppte. För jag kan inte hålla henne kvar. Och jag kan inte vara rädd. Jag ska leva som jag gjort tidigare. För rädslan ska aldrig någonsin stoppa mig eller någon i min familj.

/Slalommamman

Inte där…

Jag känner mig ibland som en vallhund som ser som sin livs uppgift att samla ihop flocken. Att alla ska vara tillsammans. Med tre barn – tre idrottsaktiva barn i olika åldrar med olika behov – inser jag såklart att min uppgift som vallhund är dömd att misslyckas.

vallhund

Konsekvensen av att alla inte är tillsammans är att jag inte kan finnas för alla samtidigt. Jag kan bara hoppas att när veckan är slut att jag funnits ungefär lika mycket för alla tre. Och har jag inte det, vilket jag i princip aldrig har, så hoppas jag att när månaden är slut att det jämnat ut sig. Vilket såklart det inte gör då heller. På årsbasis kanske jag lyckas. Men inte om du frågar barnen. För de tycker alltid att jag varit mest för någon av syskonen och inte för dem.

Den här veckan har inte varit något undantag. Den där känslan av otillräcklighet när man inte är där, utan här, är helt krasst inte min starkaste gren.

Måndag

Det börjar redan på måndagen när jag har en privat grej. Det händer faktiskt att jag gör saker för mig själv med. Sällsynt, men det händer. Typ gå till frisören. En tid jag bokade två månader tidigare. Tro f-n att just den dagen blir det ett extrainsatt storslalompass för Mellannallen i en backen på andra sidan stan kl 16 – 18.30. Jättekul såklart att han får möjlighet att träna storslalom inför helgens stora tävling. Men. Samtidigt, i en annan del av stan ska Fröken Nalleby, som varit långtidsskadad och i princip uträknad från fotbollen, provspela för ett gulsvart lag som menar att hon inte är uträknad. Att Mininallen även han har fotbollsträning samtidigt är av underordnad betydelse eftersom han har gångavstånd till träningen. Han räknas alltså inte i livspusslet denna dag med undantag av att givetvis måste utfodras vid lämpligt tillfälle.

Lösning: Slalompappan kör Mellannallen och hans kompis till andra sidan stan och direkt därefter med Fröken Nalleby till tredje delen av stan. Slalompappa II kör hem killarna. Mininallen tar nästan hand om sig själv. Och jag tar bara hand om mig själv och har givetvis en stor portion dåligt samvete för det.

aik

Tisdag

Slalompappan ska vara Liftwaffe i hemmabacken. Mininallen har slalomträning kl 18-19.30 och innebandyträning samma tid men väljer i vanlig ordning slalomträning. Mellannallen har fotbollsträning kl 16-17.30 och slalomträning kl 19.30-21 men väljer bort fotbollen eftersom ryggen krånglar och han inte kan träna för fullt. Slutligen har Fröken Nalleby återigen provträning för det gulsvarta laget kl  19.30-21.30 och måste köras.

Lösning: Slalompappan tar Mininallen till träning. Slalompappa II tar Mellannallen till träning. Och jag tar Fröken Nalleby. Mininallen får återigen minst uppmärksamhet och måste stanna kvar även under Mellannallens träning eftersom Slalompappan är Liftwaffe och därmed inte får köra hem.

Onsdag

Slalompappan tar fakirflyget till Malmö för möte. En halvtimme innan planet ska ta honom hem på eftermiddagen befinner han sig fortfarande i Lund på mötet. Han är en norsk tidsoptimist och hinner otroligt nog med flyget hem. Väl hemma väntar Mellannallen och efter en fulpackning åker de för att hämta Slalompappa II med son och efter en ompackning styr de kosan mot Sälen för Svealandsfinal i Super G, Storslalom och Slalom.

Vallhundsinstinkten slår till direkt och jag saknar Mellannallen i samma sekund som han sätter sig i bilen. Slalompappan saknar jag inte lika mycket ty vi inte bara lever ihop sen 20 år tillbaka utan jobbar även tillsammans sedan ett drygt år tillbaka. En liten paus gör alltså inte så mycket.

Lösning: Finns ingen för saknad av Mellannallen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Torsdag

Saknar Slalompappan. Inte så mycket av emotionella skäl utan av rent logistiska. Mininallen har slalomträning i den ena förorten samtidigt som Fröken Nalleby ska göra sin sista provspelning i den andra förorten och vi som sagt bor i den tredje förorten.

Lösning: Jag kör Mininallen till träningen och är med en timme. Lämnar honom sedan inte helt vind för våg utan lämnar över ansvaret på Huvudtränaren att ta med sig Mininallen hem efter träning. Hämtar Fröken Nalleby hos familjen hon är barnvakt åt och kör till gulsvarta laget. Knappar därefter in gps:n till Huvudtränaren och försöker få med Mininallen som hellre vill vara kvar och spela pingis. Kör hem och och andas i en halvtimme. Lindar sen in Mininallen i två filtar och kör till gulsvarta lagets arena och hämtar Fröken Nalleby. Klockan är strax efter 22 när vi rullar upp för uppfarten och jag bär in Mininallen som somnat tungt i bilen.

fabiFredag

Jag ska boosta mig själv med inspirerande seminarium hos vännerna på Spoon. Mininallen som inte saknat sina bortresta familjemedlemmar speciellt mycket saknar Slalompappan som vanligtvis kör honom till skolan varje dag. Nu får han klara sig själv på morgonen eftersom jag måste sticka iväg tidigt och Fröken Nalleby har lång sovmorgon och därmed inte får störas under några som helst omständigheter.

Vid lunchtid när seminariet är slut ska Mellannallens Super-G tävling i Stöten börja och jag gör mig redo för att livelänks-knarka. Det är min enda livlina när Slalomkidsen tävlar och jag inte kan vara med. Inser med en gång att den f-bannade länken inte funkar och känner direkt svår abstinens. Jag är världssämst på att inte vara där, utan här, när Slalomkidsen tävlar och jag inte är med. På riktigt sämst. Får snällt vänta in att Slalompappan ska ringa och rapportera vilket han tillslut gör. Samtalet var delvis positivt och delsvis negativt. Det positiva var att Mellannallen kommit ner. Det negativa var att han återigen gjorde det med tårar.

Jag tänker direkt att det var den redan onda ryggen som knäppt till så som den gjort de senaste tävlingarna. Men icke. Hans ena ben var i linje neråt och hans andra ben i linje uppåt. Sker det i hög fart som man vanligtvis har i en fartgren så gör det ont och muskelsträckningen var därmed ett faktum.

Om jag är världssämst på att inte vara där, utan här, när de tävlar är det inget mot hur jag är när de skadar sig och jag inte är där. Då önskar nog Slalompappan att mobilen har sämre täckning än vad den har när jag ringer och ger såväl medicinska som omvårdnadsråd. I tid och otid. Vi har det under kontroll, sa Slalompappan med myndig röst tillslut. Och jag slutade inte att tänka på Mellannallen men jag slutade iallafall att ringa och fråga varje timme.

/Slalommamman

 

 

Elbrand & Makalös kärlek

Efter en natt som lös med sin sömnlöshet gav jag upp vid femsnåret och började städa lägenheten. Sportlovet var inte slut men skulle brytas för att åka hem till bröllop i huvudstaden. Var inte läge att tacka nej till bröllop för att stanna kvar och köra ytterligare två träningsdagar. Var Slalompappans huvudpartner in crime som var brudgum och franska kärleksförklaringar trumfar faktisk slalomträning deklarerade Slalompappan. Och jag höll i princip med.

Jag som inte tvättat håret under sportlovet och haft slalomhjälm som täckmantel ville hem i så pass god tid att jag hann tvätta hår och powernappa innan bröllopet. För att få ihop tidplanen åker jag, Fröken Nalleby och yngsta Fröken Rossignol en knapp timme innan Slalompappan, Mellannallen & Mininallen. Väl medveten om att jag inom kort kommer ha dem flåsande i nacken och att det sekunden efter kommer sitta två flinandes lintottar fastklistrade mot fönstret  när de passerar i högre hastighet. Verkligen irriterande det där.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi hinner inte åka många mil innan det tar tvärstopp. Ett sjuttiotal renar har tydligen bestämt sig för att ha frukostmöte på vägen den morgonen. Ingen av dem visar någon större intresse av att flytta på sig och det tar sin lilla tid innan vi kan passera.

Två renhjordar på vägen och en ensam älg i skogskanten senare ringer vi Slalompappan och förvarnar om de störande naturinslagen. Hur mycket jag än vill öka avståndet och därmed försprånget mellan oss känner jag för såväl djurens skull som för övriga familjemedlemmar att det var mest sympatiskt.

ren2

När vi väl passerar Sveg hinner jag precis tänka att det nog är slut med renar. Vilket det inte är. Jag ringer än en gång Slalompappan för att förvarna men innan jag hinner säga vår position säger Slalompappan var vi är. Men vad f-n. Är ni redan ikapp undrar jag. Nej, men Mellannallen vet exakt var ni är. På riktigt. Har ni inget bättre för er än att spåra min bil, fräser jag. Nej, svarar Slalompappan glatt. Det har vi inte. Stört irriterande.

Ett gäng odramatiska mil och ett pit stop i Viksjö senare rullar jag in på uppfarten samtidigt som Slalompappan som bäst börjat packa ur sin bil. Istället för någon irriterande kommentar om att de kom före mig möts jag iskyla. Inte från Slalompappan. Utan från huset. Finns ingen värme och till synes inget varmvatten. Innan jag hinner tänka byter Slalompappan ut proppen som gått. Och sen gick det som det gick.

Hvete. Det luktar bränt. Samtidigt som den stickande brända lukten tilltar rekordsnabbt bildas rök. Hvete. Hvete. Hvete. Mellannallen och Mininallen befinner sig på övervåningen medan jag, Fröken Nalleby och Slalompappan befinner oss längst ner i källaren. Vi fattar snabbt att det brinner där vi befinner oss men kan inte se någon låga. Tills vi ser den.

img_2342Det brinner i elvärmepannan. HVETE. Elbrand. Slalompappan slänger sig fram och drar av strömbrytaren samtidigt som jag sliter bort alla väskor som vi har intryckta som ett extra förråd bredvid elvärmepannan. Skit. Branden är fortfarande inte helt släckt och Slalompappan vill snabbt ha en blöt handduk för att få stopp på det hela och kyla ner allt som är överhettat. Inte ska man väl släcka elbrand med vatten säger jag men diskussionen uteblir och Slalompappan för släckt elden.

Huset brann inte upp men elvärmepannan dog. Och det enda jag kunde tänka på var att jag skulle behöva tvätta håret i iskallt vatten och att den tilltänkta powernapen skulle utebli. Slalompappan tänkte lite längre än så och åker iväg för att köpa ett gäng element som han placerade ut runtomkring i huset. Men innan han åker iväg kommer han på att det måste finnas varmvatten i nya badrummet eftersom vi installerat en separat varmvattenberedare  där och det löser mitt i-landsproblem en hel del.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

/Slalommamman

Frida Hansdotter Cup & terapiborrarna

Jagandes Pokémon på Kyrkogården

Sportlovet började med trippla avgångar från Fina Förorten. Slalompappan skulle åka själv i den strajpade tyska bilen senare på kvällen. Fröken Nalleby ville inte åka alls och lyckades i slutsekunden förhandla till sig en bussbiljett till dagen efter. Och jag som var först klar på jobbet hämtade Mellannallen & Mininallen direkt från skolan. Det tog inte mer än ett par hundra meter innan jag fick göra den första u-svängen. Var tydligen någon extrem rare Pokémon som fanns att fånga på Kyrkogården precis i närheten av Guffas grav. Helt ärligt, skulle inte vara ett dugg förvånad om Guffa har ett finger med i spelet från Himlen.

Familjen Nalleby intar Norberg

Guffa hade det tydligen bra i Himlen och önskade killarna lycka till. Ett par timmar senare sladdade vi in hos Norberg Slalomklubb, eller åtminstone Herr & Fru Ordförande, och värmen var total. Bara älskar den där familjen. Finns inga jag känner som är så hårt engagerade och dedikerade sin klubb som denna familj. Och då känner jag många som är engagerade i föreningslivet. Parallellt med att kvällens middag lagades förbereddes det med grönsaker till 500 hamburgare inför morgondagens stora tävling. Mininallen, som normalt sätt vägrar sitta nära någon som äter gurka, gick långt utanför sin egen box och skar den ena gurkaskivan efter den andra med hjälp av en mandolin.

Audi intar Klackbergsbacken

När Herr Ordförande gjorde kaffe i köket kl 04.40 trodde jag att jag försovit mig men insåg några minuter senare att så inte var fallet. Att somna om var dock inte det lättaste men när klockan slog dags-att-gå-upp-och hjälpa-till-i-köket hade jag bevisligen somnat om och var helt däckad. Gröten jag lyckades göra påminde mer om välling än gröt och var därmed inte ätbar. Tackålov hade Fru Ordförande ordnat en delikat herrgårdsfrukost så det gick inte nöd på någon. Tvärtom.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Frida Hansdotter Cup – Audi lyser upp

Väl på plats i Klackebergsbacken kändes det som vi kommit till en World Cuptävling. Herr Audi (ibland känd som Herr Rossignol) hade ordnat med en gigantisk målportal och slalomkidsens ögon lyste nästan värre än solen.

Tävlingen som sådan är en av de i särklass roligaste under hela året. Tävlingsnerverna är på utsidan precis så som på alla andra tävlingar, men det är något som gör att känslan är något annat. Något skönare. Och något bättre. Kanske är det för att Frida Hansdotter genom sin totala närvaro, ödmjukhet och genuina kärlek för slalomkidsen sprider glädje. Eller vetskapen om att alla, verkligen alla, som deltar får ett pris. Eller att slalomkidsen får låna borrar och leka Hasse Fridaspappan mellan åken och sätta sina egna banor. Troligen en kombo av allt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Frida Hansdotter Cup – En ny generation av bansättare föds

Det var första tävlingen som Mellannallen & Mininallen körde tillsammans. Båda åkte dit lika glada, taggade och förväntansfulla men en åkte från tävlingen gladare än vad den andra gjorde. Mellannallen var nöjd och stolt över sin prestation i båda åken. Det händer i princip aldrig. Så fantastiskt skönt att se honom så glad och höra hur han tar med sig positiva delar från en tävling. Är sällsynt.

Mininallen däremot var motsatsen till glad. Han åkte knäckt och rödgråten från tävlingen. I första åket fick han tidigt en rejäl bromssladd och fick ladda om. Borrarna fungerade som terapi och han lyckades trots allt ladda om samtidigt som han tömde både det ena och andra fulladdade batteriet. I andra åket var han farligt övertaggad och ville ta igen de förlorade sekunderna från första åket. Det började riktigt bra tills det inte längre gjorde det. Han föll i branten och hann glida ner en bit innan han snabbt kom på fötter och ännu snabbare klättrade upp till käppen där fallet skedde och fick klartecken från portdomaren att fortsätta. Återigen fick borrarna fylla en terapeutisk funktion.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Frida Hansdotter Cup – begreppet terapiborr myntas

Trots bromssladd och fall slutade Mininallen på en riktigt bra placering. Trodde han. När diskningslistan presenteras stod han på resultatlistan och gjorde med stor glädje och iver sig iordning för prisutdelningen. När alla namn lästes upp vid prisutdelningen lästes aldrig Mininallens namn upp och jag såg den totala förvirringen sprida sig i hela hans ansikte. Mellannallen som förstod vad som hänt gjorde allt han kunde för att trösta. Någon måste ha lämnat in en protest efter fallet och Mininallens namn stod inte längre att finna på resultatlistan utan på den nyuppsatta diskningslistan. Och Mininallen blev för första gången i sitt liv diskad i en tävling. Den här gången hjälpte det inte att det fanns terapiborrar i närheten. Han ville bara därifrån. Han ville vara själv. Han ville sörja.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Frida Hansdotter – Mellannallen spanar upp på pallen

Det skulle dröja tills Mininallen kom fram till hotellet i Borlänge och Fröken Nalleby mötte honom innan humöret vände litegrann. En hamburgertallrik serverat med en anekdot från Hasse Fridaspappan om hur det var när Frida var liten och körde ut hjälpte humöret ytterligare åt rätt håll. Mininallen hade kanske inte glömt bort bromssladden, fallet eller diskningen men valde att inte längre prata om det. Istället pratade han om alla hål han hade borrat i backen och hur mycket han älskade Fantastiska Frida.

/Slalommamman

 

Mininallens storslalomskräll

Jag är fett taggad idag, säger Mininallen när vi sitter i bilen på väg till storslalomtävlingen. Precis som han brukar säga när vi är på väg till tävling. Men jag längtar verkligen inte till starten, fortsätter han efter en stunds tystnad. Det var en kommentar han aldrig sagt förut. Jag misstänker att det har att göra med förra veckans två urkörningar men frågar ändå varför. Svaret är tydligt. Han är skitnervös, så nervös att han är rädd att kissa på sig på start.

Proceduren på parkeringsplatsen är längre och mer omständig än vad den brukar vara. Att ta på buffen och hjälmen tar mer eller mindre en evighet och tillslut är vi i princip ensamma kvar på parkeringen. Där och då började jag tappa tålamodet över snigelfarten och inser lite för sent att det förmodligen hänger ihop med de nytillkomna tävlingsnerverna.

Väl på plats får vi reda på startordningen, då listorna inte kommit som brukligt kvällen innan. Mininallen startar som 98 av dryga 120 och vi planerar för en snabb hamburgerlunch mellan första och andra åket. Det kan bli tajt med tanke på att det är omvänd startordning i andra åket men det ska nog funka.

Vi hinner se de med tidiga startnummer innan det är dags för Mininallen att bege sig upp på start. De flesta bemästrar banan galant trots en del ojämnheter och gupp här och där. Ju närmre startnummer 98 vi kommer, desto mer nervös blir jag. Brukar inte vara så nervös när Mininallen kör men hoppas innerligt för hans skull att nervositeten på start inte knockar honom.

När 97 är i banan ser jag hur Mininallen ställer sig på start och där någonstans tror jag att jag glömmer bort att andas. Bara han inte kör ut första eller andra porten som förra gången hinner jag tänka innan jag ser hur han tar rejäl sats och slänger sig ut i banan. Mon dieu, han håller inte igen någonstans. Det får bära eller brista helt enkelt. Och det bär. Riktigt rejält. Trea efter första åket. Helt otroligt. Så bra har han aldrig legat till förut.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAPausen mellan första och andra åket som precis skulle räcka till en snabb hamburgerlunch skulle nog räckt om jag bara hade ställt mig i rätt kö. Nu ställer jag mig i den långa kön framför hamburgergrillen och väl framme frågar jag efter swishnumret. Det här är hamburgerkön, svarar hamburgermannen lite kort i tonen. Betala gör du inne i kafeterian. En snabb titt inne i kafeterian visar att det snabbt krävs en plan B.

Kanelgifflar och chokladfingrar doppade i varm choklad kom vi överens om kanske inte är det bästa hamburgarsubstitutet, men att det är bättre än ingenting. En halv bullpåse senare och med choklad fortfarande i mungipan är det dags för Mininallen att återigen bege sig upp på start.

Snälla, låt han komma ned lika glad som han åker upp hinner jag knappt tänka innan jag ser honom på start igen. Andra åket är i princip en kopia av det första åket, nu bara något snabbare. Yeees, hör jag hur han skriker när han kommer i mål och hör sin totaltid. Jag leder!!

Bara 97 åkare kvar då och frågan är hur länge ledningen ska räcka. Och den håller nästan hela vägen. Som en av de sista åkarna kommer nyvunna bästa vännen, Herr Huddinge, över mållinjen som ny ledare. För en millisekund ser jag ett litet ljus släckas för att direkt efter lysa upp starkare än en strålkastare. Samtidigt som förstaplatsen försvann för Mininallen inser han att han vunnit en silverpokal för första gången i sitt liv. Glädjen är total!

OLYMPUS DIGITAL CAMERANär jag timmarna senare frågar hur det kändes på start, om han var så där nervös som han trodde att han skulle vara, svarar han ja. Men sen när jag började åka så tänkte jag i varje sväng ”där satt den…där satt den…där satt den” och då försvann all nervositet och jag kunde bara köra på.

Vet inte vad han är gjord av men definitivt är det inte mina gener som slagit igenom där. Måste vara de där optimistiska norska generna han har.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

/Slalommamman

 

 

Jättehjärtekrossad

Mininallen kan beskrivas med många ord varav stillsam inte är något som vi vanligtvis använder. Utan snarare ord som beskriver motsatsen. Hans åkstil speglar givetvis hans personlighet. Den är, och har alltid varit, med en lätt dragning åt allt eller inget. Och fram tills idag funkade taktiken allt.

Fram tills idag har Mininallen alltid klarat sig på tävling. Vilket i sig är ett under. Kör man som han gör borde man förr eller senare köra ut. Bara är så. Och jag har alltid undrat hur han kommer tackla den dagen han för första gången kör ut. Kommer han vara som sina slalomsyskon när de kör ut? Kommer han knäcka helt? Eller bara lite? Eller inte alls?

Så kom då den där dagen när det var dax för den första uråkningen. Inte ont anande beger han sig upp på start för ett första obligatoriskt genomåk i banan. Och det såg riktigt, riktigt bra ut. Riktigt säkert dessutom. Självförtroendet och glädjen växte ikapp med varandra och jag riktigt såg honom visualisera sig själv med en ädlare pokal i handen vid dagens slut.

Hemmatävling starter
Slalompappan som starter

Eftersom det är hemmatävling har han en tränare på sin ena sida och sin slalompappa som starter på andra sidan. Tryggare än så blir det inte på en tävling.

Tre, två, ett – kör, säger Slalompappastarten och i samma sekund som tävlingen är igång tar den även slut. Tvärslut. Eftersom det inte finns som ett alternativ i denna sport att ligga kvar och slicka sina sår i banan åker Mininallen ned. Och försvinner med snabba och bestämda steg från tävlingsområdet.

Jag följer Mininallens flykt på avstånd. Flyktvägen går snabbt uppför trätrappan, över ängen och avslutas bakom en stor sten i skogen. Där faller han ihop och lägger sig raklång med ansiktet ner i snön medan kroppen skakar av all gråt. Reaktionen är fundamental.

När jag kommer fram säger jag först ingenting utan sätter mig bakom samtidigt som jag drar upp honom i mitt knä och kramar om honom. En stund senare när vi börjar prata frågar jag om det kändes som han trodde det skulle kännas att köra ut första gången. Nej, svarar han. Det gjorde mycket ondare än vad jag nånsin kunde tro.

Minutrarna går och om vi inte ska frysa ihjäl där i skogen och missa det andra åket behöver jag få Mininallen att själv vilja gå tillbaka. Det lyckas tillslut och vi reser oss upp och går tillbaka samma väg som vi kom. Denna gång med lite lugnare steg. Han undrar vad de andra kommer säga. Ja, sa jag, de kommer nog att säga som du brukar säga till dina vänner om de kört ut. Fasen vad trist, men kämpa nu och lycka till med nästa åk. Och precis så var det. Kärlek.

Med en hel del stukat självförtroende beger sig Mininallen upp till start igen. Det är nu han ska ge allt i andra åket. Det finns inget att förlora när man inget kan vinna. Det är bara att ge allt. Och det gjorde han. Riktigt rejält.

Tre, två, ett – kör, säger Slalompappastarten för andra gången till Mininallen och den här gången gick det lite längre innan det tog slut. Det var inte tvärslut som i första åket, så han kämpar vidare. Tills det strax efter tar definitivt slut.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Kexchokladutdelare

Den här gången flyr han inte till skogs ty pokalen försvann ju redan i första åket. Istället tar han på sig långrocken och greppar tag i en stor låda med kexchoklad och hjälper till att dela ut till alla tävlande som kommer i mål efter honom. Kan vara att det slank ner några extra i hans ficka som tröst. Men de flesta delades ut.

När vi flera timmar senare kommer hem och såväl pizza som blåbärspannkakor är uppätna säger Mininallen att det var skönt att han körde ut för att nu vet han hur det känns och då vet han det till nästa gång. Och fler gånger kommer det bli. Bara är så.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Klubbkärlek

/Slalommamman

 

 

Epilog. Eller något liknande.

Slalommammabloggen är död. Länge leve Slalommammabloggen.

Bloggen är nedlagd sedan ett par år tillbaka. Startade med unga fröken Nallebys sena inträde i den galna slalomcirkusen. Lades ned när hon bestämde sig för att sluta och istället satsa fullt ut på fotbollen. End of story blev det då.

Att Mellannallen och Mini körde vidare tänkte jag alltså inte blogga om. Fram tills häromdagen när Mellannallen undrade varför jag inte längre skrev. Var det bara intressant att skriva om storasyster? Var inte han och hans bror intressanta att skriva om? Jo, men allt har sin tid, svarade jag då. Plus att du vet väl att jag inte bara skriver när det går bra. Jag skriver minst lika ofta när det inte går som man vill. Och ska jag skriva om din och din brors resa måste jag kunna skriva sånna saker med. Och så kom vi överens. Slalommammabloggen vaknar till liv igen. Åtminstone en stund. Inget varar ju för evigt.

Vad har hänt sen sist?

Jösses. Massor. Kan inte skriva allt. Men lite. Får nog anledning att göra några tillbakablickar allteftersom.

Börjar där jag slutade. Med Fröken Nalleby.

Fotbollen skulle ta all hennes tid när hon blev slalompensionär vid 14 år ålder. Så blev det inte. Skadorna satta stopp för det. De förbannande skadorna som gör att man tvingas sluta med något man inte är redo för. Kanske kommer hon tillbaka en dag. Kanske till och med i morgon. Men just nu är det rehab. Dels för knät. Men främst för efterdyningarna av hjärnskakningarna. Not fun.

Mellannallen. Fotboll i mitt hjärta. Slalom i min kropp.

I år yngst U14. Kör med dem som är lika gamla och de som är året äldre. Ett träningsår försöker vi intala oss. Personlig utveckling och skidglädje står överst på priolistan. Inte så lätt. Hamnar snabbt in på resultat och placering. Oundvikligt. Är en sport där hundradels sekunder räknas. Inte så lätt att tänka bort dem. I övrigt vill han bli proffs. Som fotbollsmålvakt. Utomlands. Just denna utmaning att kombinera två sporter kommer jag nog skriva om endel. För den är banne mig inte så lätt.

Mininallen. Inte längre så liten men alltid minst.

Började tävla förra året och är i år äldst U10. Visade sig vara en tävlingsskalle han med. Visste vi inte förrän vi såg den första tävlingen. Älskar livet som skidåkare. Vill gå skidgymnasium som sina stora idoler Fröken Henning och Herr Andersson och sen ta världen med storm. Spelar även han fotboll och valde dessutom att börja spela innebandy mitt under slalomsäsongen. Kommer bli svårt sa jag. Kommer krocka en hel del. Gör inget sa Mini, vill testa en ny sport och den här verkar vara fett kul.

Slalompappan. Slow starter med nu långt förbi.

När Fröken Nallebys resa startade för 5-6 år sedan var jag med på resorna land och rike runt medan Slalompappan var hemma med Mellannallen och Mini. Allteftersom killarna började åka mer behövde vi dela upp ansvaret och vi reste båda två. Bara åt olika håll och bodde med andra slalommammor och slalompappor på helgerna. Såg inte så mycket av varandra under högsäsongen. Skidorna var det dock mest jag som tog hand om. Tills Alla Hjärtans Dag för två år sedan. Då kom han hem med ett stort paket och sa något i stil med att jag skulle älska presenten och att den skulle underlätta mitt liv fullkomligt. Det var en rosa slipmaskin. Sen dess är det i princip bara han som gör skidorna.

Varmt välkomna tillbaka och på återseende.

/Slalommamman