Har hänt en del sen sist. Då var det november. Nu februari. Tre månader. Har aldrig gått så lång tid sen jag skrev ett inlägg. Skrev ju inlägg varje vecka förra säsongen. Har inte mäktat med det i år. Tog en paus. Eller tid för reflektion skulle man kunna säga. Har hänt en del sen sist. Så bloggen blir lite längre än vad den brukar vara.
Slalompappan for som sagt iväg med Fröken Nalleby till Björnrike i november. Jag hade insett att jag inte orkade vara med överallt. Orkade inte köra alla milen från Fina Förorten. Ville vara hemma med sönerna. Ville att Slalompappan skulle träda fram. Så han verkligen förstod vad vi pysslade med Fröken Nalleby å jag när vi for iväg på alla läger land å rike runt. När vi köpte snöflingor för de sista korvörena redan i oktober. Korvören vi egentligen inte hade tillräckligt av. Å för att Slalompappan verkligen skulle kunna träda fram. Behövde jag som Slalommamma träda tillbaka. Såklart.
Veckan efter tog jag en tur till Akuten. Hade bröstsmärtor från Hell. Trodde det var efterdyningar från höjdsjukan jag fick när vi bodde på 3000 m.ö.h i Stelvio några veckor tidigare. Att det triggats igång när vi var i Stubai. Trodde inte läkaren. Men han beställde lungröntgen, lungskiktsröntgen, EKG å tog diverse blodprover. Dygnet efter låg jag fortfarande kvar med en kanyl i armen. Läkaren säger att det inte var något fysiskt som felade mig. Att det var Livet. Var stress. Damn. Hur kunde det gå så här illa tänkte jag. Är ju bara 40. Jag är ju bara barnet. Då hamnar man inte på Akuten på grund av stress. Det gör man bara om man brutit något. Tydligen inte. Dubbeldamn.
December kom å jag jobbade på i högt tempo. Trots att jag egentligen är sjukskriven. Men sjukskrivningen revs. Av skäl jag inte kommer gå in på här. Hinner med en tur till Björnrike. Hela familjen. Var inte tänkt så. Men blev så när det blev klass 1-varning å sen klass 2-varning. Insåg att jag aldrig skulle mäkta att köra de 50 milen själv efter en lång arbetsvecka. Så så fick det bli. Dagen efter går Fröken Nalleby å Mellannallen till sina träningsgrupper. Mellannallen kör nu i U-10 å Fröken Nalleby i U-14.
Mininallen hängde med mig. Tills vi mötte Herr Vallaöl From Last Year. Han undrade varför Mininallen inte kom till sin träningsgrupp på morgonen. Men han är ju bara fem, sa jag. Han har ingen grupp. Men Anna, sa han då, vi har ju pratat om det här. Har du inte fattat någonting? VA?! Jag har anmält honom, sa Vallaölskillen. Trodde du visste det. VA?! Frågar Mininallen om han vill vara med å träna med U-8 gruppen. Yes, svarar han. Så gick det alltså till när jag åkte upp med två aktiva Slalomkids. Å åkte hem med tre. Men nu har jag inga fler att erbjuda skidvärlden. Nu är det stopp. Har inga fler kids. Å tänker inte skaffa fler. Igenombommat på den fronten skulle man kunna säga.
De sista veckorna innan jul kör jag 55-timmarsveckor. Kanske inte så smart när man egentligen borde jobba 20. Eller helst inte alls. Gick så länge som det gick. Men sista fredagen innan jul kom jag inte in på jobbet. Kom ingenstans. Inte ens ur sängen. Bröstsmärtorna dundrar på. Å jag försöker trycka undan dem. Inte så smart. Rätt korkat faktiskt. Julen kom å gick. Jag sov en hel del. Träffade vänner. Njöt av snöflingorna. Åker skidor. Både längd å alpint. Älskar båda grenarna. Av helt olika anledningar. Längd är motion för såväl kropp som själ. Är som terapi. Slalom är mer av en kick som ger energi på ett annat sätt. Går alltså inte att jämföra.
Taktiken hade funkat. Slalompappan hade blivit en riktig Slalompappa. Hade köpt kortkäpp till Slalomkidsen i julklapp. Fem röda. Å fem blå. Visste inte helt hur man sätter en kortkäppbana. Men vad gjorde väl det. Han försökte. Å Slalomkidsen var lyriska. Sen blev jag sjuk. Rejält. Hörde hur någon i stugan kräktes. Insåg smärtsamt att jag var näst på tur. Å så blev det. Däckade big time. Damn.
Väl hemma i Fina Förorten körde jag i samma tempo som jag gjorde innan jul. En ny 55-timmarsvecka. Hur korkad får man va? Hade jag inget lärt mig? Kände förmodligen att jag inte hade något val. Hade en leverans. Å det var viktigt att jag levererade. Såklart. Finns ju inget alternativ. Men efter leveransen tog det stopp. Igen. Rullgardinen drogs ned. Snabbare än jag hann blinka. Den här gången tog jag sjukskrivningen på allvar. 50% jobb. 50% vila. Blev att par turer i längspåret de veckorna. Var ju där jag mådde som bäst. Ett annat ställe jag mådde bra på. Där bröstsmärtorna var borta. Det var på någon fjälltopp.
Insåg att jag såg fram mot att åka med Fröken Nalleby på läger. Insåg att jag saknat det. Hade inte varit själv med henne på läger sedan Stubai i oktober. Nu var det januari. Åkte till en ny fjällort jag aldrig tidigare varit på. Som jag inte visste fanns förrän någon månad tidigare. Åkte till Valfjället . Visade sig vara en riktigt liten pärla djupt inne i Värmlandsskogen. Herr Henning Den Yngre hade nyss tagit över som VD. Var den som skulle sätta Valfjället på kartan. Göra om backarna. Bygga stugor i närområdet. Kommer bli bra när det blir klart. Riktigt bra.
Ett par veckor senare åkte Fröken Nalleby å jag iväg på fartläger i Björnrike. JAK delade backe med Huddinge å en extra Sollentunaåkare. Unga Fröken Löthman. Njöt varje sekund. Fick dessutom en walkietalkie som jag inte ville släppa greppet om. Tog varje chans jag kunde för att få prata i den. Insåg att om jag stod på start fick jag prata hela tiden. Var ju ”tvungen” att säga alla åkares namn innan de for iväg i banan. En åkare jag inte hann å presentera var min iPhone. Råkade i min iver tappa den när jag stod på start. Å jag kan säga att den var perfekt vallad. För den var förmodligen snabbast den dagen. Enligt Herr Andersson blev den dock diskad. Menade att den missade en å annan port. Not fare.
Helgen efter skulle Fröken Nalleby å Slalompappan åka till Trysil på Super-G tävling. Bidde inte så. Fröken stannade hemma å spelade fotbollscup istället. Laget över henne frågade om hon vill vara deras målvakt. Smickrad tackade hon ja. Själv for jag till Bjursås med Mellannallen. Var slalomträning ena dagen å storslalomträning andra dagen. Herr å Son Wernerlind hämtade oss 0615 på lördagsmorgonen. Dagen efter att jag varit på Kick-Off med jobbet. Tur Herr Wernerlind körde. Låg bilar överallt i dikena den morgonen. Nån upp å ned till å med. Natten tillbringade vi tillsammans i en liten skokartong. Men två instabila våningssängar på rad. När Herr Wernerlind vände sig i sin överslaf gungade även min. Var som att sova på en båt. Blev kanske inte bättre av att vi druckit Jack Daniels innan vi la oss.
Idag. Fröken Nalleby hade hemmatävling i Bruket. Var åkare från hela Stockholmsområdet som skulle komma. Både Herrar å Damer som det så fint heter i Slalomvärlden. Var bara ett litet krux. Pistmaskinen hade gått sönder å det hade inte gått att pista på ett par dar. Några tappra hjältar i klubben var där halva natten för att fixa backen. Vilket engagemang. Vilka hjältar. Jag var dessvärre inte en av dem. Jag vinade natten lång med två av mina favoritvänner. Anna å Anna. De är tidvis brutala. De är raka. De är ärliga. De är omtänksamma. Jag älskar dem. A lot. Glömde nånstans under natten bort att jag skulle vara Slalommamma dagen efter. Efter dryga tre timmars sömn skriker väckarklockan. Slalompappan tog med sig Fröken Nalleby å Mininallen till Bruket. Jag var förutseende kvällen innan å bokade privatchaufför. Herr Lindström kom å hämtade mig å Mellansonen vid 0730. En helt vanlig lördag i februari med andra ord. En dag till utan bröstsmärtor. En riktigt bra dag. Fylld med skidglädje.
/Slalommamman – Maybe back again
slalommamman 