Pole Dance in The Ski Slope

Var träning som vanligt igår. För Mellannallen å resten av U10. Som vanligt hängde Mininallen med. Han som egentligen skall träna med U8. Men när U8 har träning på tisdagar å lördagar kan inte vi. En sanning med modifikationer.

• Lördagar funkar inte: Då har Fröken Nalleby å Mellannallen oftast någon slalomtävling. Antingen här på hemmaplan. Eller där på bortaplan långt borta. Å har de inte slalomtävling. Eller träning på annan ort. Ja då är det fotbollsmatch. Eller innebandymatch. Eller kalas. Eller nått annat. Det är aldrig inget.
• Tisdagar skulle nog funka: Om vi verkligen vill vända å vrida ut å in på oss själva. Vilket vi inte vill. Det är i princip enda dagen som de andra två Slalomkidsen har slalomfritt. Inte träningsfritt då. För Mellannallen har ju fotbollsträning med Slalompappan som Fotbollstränare.

Men igår var det som sagt måndag. Jag hade för en gång skull gott om tid. Men ändå körde det ihop sig i slutet. Mininallen fick bryt. Vantarna var blöta. Jag vet. Måste köpa flera vantar. Bara inte hunnit än. Massa annat var oxå fel. Minns inte bara vad det var. Minns bara att tiden rann i väg å att vi inte satt i bilen. Minns att Den Kloka Mellannallen sa ifrån tillslut. ”Mamma, när du stressar tar det bara ännu längre tid. Å så blire fel. Å då blir vi bara arga på varandra. Ta det lugnt. Det gör inget om vi kommer några minuter sent.”  Mellannallen är nyss fyllda 9 år. Å jag 40. Han är så klok. Jag inte alltid lika.

Mininallen på 5 år sket fullkomligt i om vi var sena eller ej. Fick för sig att han skall ha slalomstavar för första gången i sitt liv. Vägrade åka hemifrån utan stavar. Ett litet problem bara, sa jag. Du har inga stavar. JAG VILL HA STAVAR, ylade Mininallen. Jag tog sats mellan ylandet å andepauserna. Hann med ett ord i taget innan skriket fortsatte.Vi. Har. Inga. Stavar. Till. Dig. Mininallen hörde vad jag sa men lyssnade inte. Tog istället kommando själv över situationen. Hittade ett av Mellannallens för korta stavar. Passar pefekt, sa Mininallen.

För att få lugn i bilen drog vi på Lugna Favoriter. När Whitney Houston wailade ”Run To You” genom högtalarna berättade jag vilken supermegakändis hon var. Att hon sen dog knall å fall för ett år sen. Mellannallen undrade hur. Mitt svar var att hon knarkade ihjäl sig. Vet inte om det va så. Fick för mig att det var så. Å tyckte väl att det var lämpligt att börja skrämma upp Mellannallen redan nu inför eventuella framtida tankar om knarkning.

Frågorna rasslade på: ”Varför knarkar man om man kan dö av det?”  Man är idiot, var mitt svar. ”Hade hon kunnat leva om hon inte knarkat?” Absolut, svarade jag. ”Då får hon skylla sig själv!” Typ, sa jag. Så var det tyst en stund. Sen kom Sorgen så som den ofta gör när vi pratar om Döden. Jag saknar min Gudfar, sa Mellannallen. ”Han ville verkligen leva. Å knarkade inte. Men dog i alla fall. Dumma, dumma cancer.” Ja, nedrans skitcancer, sa jag. Saknar honom med. Mycket. Ofta. Kände hur tårarna kom. Stoppade dem innan de föll. Kör nu å fokusera på trafiken, sa jag till mig själv. Tänk inte på Daniel i himlen. Inte nu. Gör det sen. Hjärnan lyssnade. Men inte hjärtat. Aj.

Hann lyssna på flera låtar från såväl döda som levande musiker innan vi var framme vid Bruket. Tar ju sin lilla tid från Fina Förorten att komma dit i rusningstrafiken. Väl framme gjorde vi som vi alltid gör. Jag spände Mellanguttens pjäxspännen så hårt jag kunde. Drog sönder en nagel. Igen. Nä nu får det vara nog. Du är stor nog att spänna dina egna pjäxor. Nästa säsong är du 10 år. Det är dax att du lär dig. Mellannallen tittade ned på mig där jag satt på knä framför honom. Jag kan redan spänna pjäxor hårt. Jag bara inte orkar. Så gick han. Medan jag fortfarande satt på knä. Speechless.

Mininallen. Han som är yngst. Som är den som borde få assistens. Som aldrig får det för att jag hela tiden curlar någon av hans äldre Slalomsyskon. Han spände pjäxorna å var därmed redo för första skidturen i sitt liv med stavar. Ett stort ögonblick för Mininallen. Ett obetydligt ögonblick för resten av världen.

Första skidturen med stavar gick inte som jag sett framför mig. Mininallen hasade nedför hela backen med stavarna släpandes efter. Åk somvanligt, ropade jag efter honom. Fram med händerna. Låtsas att du håller i en ratt. Mininallen hörde som vanligt vad jag sa men lyssnade ändå inte.

Andra skidturen med stavar gick inte heller som jag sett framför mig. Med bara en stav i handen istället för två hasade Mininallen återigen nedför backen. Denna gång ritade han slalomsvängar med staven som penna å snön som papper.

Tredje skidturen med stavar gick verkligen inte som jag sett framför mig. Såg ut som Mininallen dansade med staven. Pole Dance i slalombacken. Jag gav upp att lära Mininallen åka med stavar där å då. Do what you want with the pole, sa jag. Jag måste ploga slalombanan. Stod i mailet från Slalomtränarna att alla Slalomföräldrar behövde hjälpa till att ploga bana under träningen. Visste att jag inte borde ploga. Hade hänt både en å flera gånger att vänsterknät gick åt pipsvängen när jag plogade. Men tänkte att nu. Nu minsann var jag nog ”botad” för evigt. Helad liksom. Naivt? Japp

Aj. Aj. Ajjjjj. Kände redan efter halva banan att det sket sig. Skit. Hugget i knät var inte nådigt. Tänkte på Herr Valfjället. Tänkte att han redan förra året sa åt mig att inte ploga. Att jag var för klen. För otränad. Att jag bara skulle skada mig. Trodde då att Herr Valfjället (eller Herr Åre som han faktiskt var då) var spydig. Att han trackade mig. Retades. För det hade ju hänt. Inte bara en gång. Utan några gånger. Idag tror jag dock att det faktiskt var ren å skär omtanke. För varje gång jag är dum nog att vara snäll å ploga slalombana går vänsterknät åt pipsvängen.

Akut-messet till The Naprapath from Heaven skickades så fort jag vaknade ur fullmånekomat i morse. Svaret kom omedelbart. Lucka fanns. Slängde en blick på klockan å insåg att jag skulle hinna med en halv raggardusch men ingen frukost. Hann precis i tid. Är knät igen, sa jag. Slalommammaskada. Har plogat. Fast jag vet jag inte får. Men ärligt. Trodde faktiskt jag skulle klara det. The Naprapath from Heaven tittade mig i ögonen. Flinade. Å sa nått dumt. Men ändå på ett snällt sätt.

Strippade av mig byxorna. Hade såklart rakat de orakade bena. Mumlade något om att jag nu verkligen skulle tag i träningen. För att stärka upp den nödvändiga muskelaturen. För att slippa skicka akutsms i tid å otid. Önskade så att han sagt nått om att jag redan har en vältränad atletisk kropp. Gjorde han inte. Plågade mig istället sönder å samman. När jag trodde att den värsta behandlingen var över sa The Naprapath from Hell att nu skulle det komma att göra riktigt ont. Skulle alltså bli värre. Fasiken. Hur skall jag kunna uthärda ännu mer smärta.The Naprapath som åter var from Heaven sa att han skulle göra sitt bästa för att jag inte skulle tuppa av.

50 nyanser av smärta. Såg framför mig hur jag skulle kvida av smärta.Tänkte på Mr Greys numera världsberömda tortyrkammaren. Bestämde mig för att inte visa smärtan å drog en vit frottéhandduk över huvudet. Hörde naprapatrösten utanför den vita frottéhandduken som sa nått om att min muskel var spänd som en stålvajer. Ville egentligen klappa till honom för att det gjorde så in i vassen ont. Tänkte att det inte var snällt. Han gjorde ju bara sitt jobb. Sa alla ramsor på födabarnspråk tyst för mig själv. Andas in. Andas ut. Inhale. Exhale. Sat Nam. Hade det inte varit för att du är så förbaskat trevligt (läs snygg) hade jag aldrig kommit tillbaka, sa jag när behandlingen var över. Du tar livet av mig. Så sluta ploga slalombackar då, sa han. Så kan du komma hit å få skön massage istället för dessa smärtsamma akutbehandlingar.

Så kära Slalomkids. Kära Slalomtränare. Kära Slalomföräldrar Jag har plogat färdigt. Är precis som Herr Valfjället säger för klen för plogning. Å  är inte gjord för hemska tortyrkammare. Vill mycket hellre betala 600 pix för skön massage istället för tortyr.

/Slalommamman