Ross-Knocken 2013 – slalommamman

Den Orangea Bilen

Övningskör: För ett par kvällar sedan gick jag som vanligt utmed den Långa Vägen hem från T-banan. Allt var som vanligt men ändå inte. Från parkeringen vid Pizzerian hoppade det ut en kollosalt liten orange bil. En Matiz. I den kollosalt lilla orangea bilen satt fyra gott å väl fullvuxna män. En bit äldre än mig. Å då är man inte ung. Mannen som körde. Eller hoppade fram. Var mycket fokuserad. Lika fokuserade var de tre andra männen. Det var som att alla fyra i bilen körde. Att de körde tillsammans. Tystnaden i bilen i princip hördes utanför. När bilen hoppade förbi mig såg jag skylten. Den gröna skylten som tydligt visade det jag redan förstått.

Gata upp å gata ned: Medan jag gick ned för Den Långa Backen utmed den Långa Vägen hann den orangea bilen studsa förbi mig ett par gånger. Öva att köra backe stod förmodligen på dagens schema. Varje gång bilen studsade förbi såg jag samma totala fokus. Från samtliga i bilen. Den mörkhåriga fullvuxna mannen som satt bakom ratten skulle ta körkort. Å det med hjälp av tre lika mörkhåriga å fullvuxna män vid sin sida. Han var inte ensam. De var ett team. Ett team som alla hade samma mål. Att lära mannen köra bil. Att få honom att ta körkort. Verkade inte spela någon roll att mannen passerat den magiska 18-årsåldern för tre decennier sedan. För viljan fanns där. Å då går det. Med hjälp.

Ross-Knocken 2013

Mot Väsjöbacken: För ett par dagar sedan åkte jag som vanligt den Något Längre Vägen till en Slalombacke. Allt var som vanligt men ändå inte. Jag gled ut från den isiga skafttomten i den Svarta Lånebilen från Verkstan. Den ena dagen hade jag inget sällskap. Ty Fröken Nalleby sov över hos Fröken Viggbyholm å fick skjuts direkt till tävlingen. Den andra dagen hade jag sällskap av Mellannallen. Tystnaden första dagen var totalt. Hade inte så mycket att säga högt till mig själv. Den andra dagen var tystnaden obefintlig. Mellannallen å jag pratade om allt å inget. Om den kommande tävlingen. Om skolan. Om fotbollen. Å säkert om något annat med.

Fröken Nallebys lördag

Blindkäppen: Det gick inte som tänkt i första åket. Var en blindkäpp som ställde till det för Fröken Nalleby. Å det första åket bröts innan det knappt hann börja. Beskvikelsen var enorm. Ilskan var stor. Å tårarna. Ja de kom å de rann utmed kinderna. Tårarna fixar jag. Men orden. De hårda orden hon riktade mot sig själv. De fixar jag inte lika bra. Prövade säga massor. Prövade att vara tyst. Men orden jag sa var fel. Å de ord jag inte sa var oxå fel. Det var alltså inte mycket rätt.

Vändningen: När jag trodde att slalomen för all framtid var nedstoppad i en pjäxbag hände något. Den fullastade Orangea Bilen dök upp inne vid målområdet. Nja. Kanske inte helt bokstavligt talat då. Men banne mig bildligt. I den fullproppade bilen satt inte bara tre fullvuxna män. Det satt fler än så. Det satt både män å kvinnor. Stora som små. Alla brydde sig. Alla visade det på sitt sätt. Tårarna torkades. Ilskan försvann. Å besvikelsen lades åt sidan. Andra åket kördes. Kördes riktigt bra.

Mellannallens söndag

Det första åket gick alldeles lysande: Riktigt, riktigt kalasbra dessutom. Kanterna var där de skulle vara. Svängarna satt som de skulle. Å käpparna höll sig snällt på rätt sida av skidorna. Livet lekte helt enkelt. Sen var det dags för andra åket. Mellangutten startade sist av alla 130 åkare. Som god Slalommamma skickade jag upp Slalomungen på start i god tid. Stod sedan å spejade upp mot backen. Såg de andra Slalomkidsen fara ned. Väntade på att min Slalomunge oxå skulle fara ned. Då fickjag en klapp på axeln. Var en annan god Slalommamma som sa att Mellannallen ville mig nått. Nä, kan inte var min son, sa jag. Han är ju upp på start å ska åka snart. Det är din son, svarade hon. Han står här bakom. Å är fasligt kissnödig.

WTF!!! Jag hade ju frågat tusen gånger om Mellannallen behövde gå på Bajamajan. Såg startnumret på nästa slalomunge som kom i mål. Insåg att en viss risk fanns att min son skulle missa sitt andra åk. Insåg att bannor skulle hjälpa föga. Sprang istället med den ännu mer kissnödiga sonen så fort jag kunde bort mot skogen. Drog av slalomungen jackan. Sen tävlingsvästen. Å sist fartdräkten. Allt tight som tusan. Samtidigt som jag sa att det här går bra det. Kissa lugnt men helst snabbt. Ty du skall ju egentligen vara på start nu. Kände själv att jag sände ut halvdubbla budskap.

Diskad: Mellannallen hann upp till start. Hann till å med vänta nån minut innan det var hans tur. Den första halvan i andra åket gick precis lika lysande som hela första åket. Sen hände nått mitt i backen. Mellannallen föll. Reste sig. Klättrade upp till den missade käppen. Å tog ny fart. Bra att du inte gav upp unge tänkte jag. Så kom Mellanungen ner mot mål. Jag å resten av Teamet klappade som vanligt händerna å hejade med höga röster. Då gick nått snett. Eller direkt fel skulle man oxå kunna säga. Mellannallen tog sista käppen mellan bena. Istället för som tävlingsreglerna säger på sidan. En klockren gränsling med andra ord.

Fula ord: Svordomen som hördes när Mellannallen åkte över mållinjen var högre än hejaropen. Precis som dagen innan fick jag ett vrak i min famn. Besvikelse. Ilska. Tårar. Att han hade ramlat sket han i. Men att han hade gränslat. Å därmed kört fel. Å blivit diskad. Nä, det sket han inte i. Vad jag sa eller inte sa spelade åter ingen roll. Så jag satt tyst å höll om. Mumlade något om att han skulle ta med sig det första braiga åket hem.

Fina ord: Å så plötsligt dök den Orangea Bilen upp igen. Den här gången lastad med andra människor. Men stödet var detsamma. Omtanken densamma. Damn vad härligt tänkte jag. Att alla dessa människor finns.

Mina Slalomkids övningskör fortfarande

Å kommer så göra ett gäng år till. Om de väljer att fortsätta. Vilket jag hoppas. För utvecklingen de gör i backen är grym. Tack var de själva såklart. Men minst lika mycket tack vare alla runt omkring dem. Runt oss. Som hjälper. Som stöttar. Vi är inte ensamma. Vi har ett helt team bakom oss. Ett team som alla har samma mål. Att mina å alla andras Slalomkids ska utvecklas å ha kul.