Giant Skis For a Bar Bill

För en hisklig massa år sedan vaknade jag till liv. OS i Lillehammer hade precis tagit slut. Jag säsongade på Geilo å jobbade med allt å inget å lite till. Åkte ibland till Hemsedal för å få variation. En dag när jag var i Hemsedal blev jag omkörd. Det blev jag väl i sanningens namn varje dag. Men den dagen blev jag mer omkörd än det jag brukade bli. Kjempesvosch, sa det så var han borta. Om mig lät det nog inget.

Det var inte det att han åkte så fort. Galningar i störtloppsställning å stavarna pekandes i kors upp mot himlen hade jag väl sett hundratals av i backarna. Det var hans sätt att ta sig an Berget som gjorde att jag misstänkte att hans moder måste fött honom dressad i fartdräkt istället för naken som alla andra nyfödda. Det skulle inte dröja länge till innan jag åter blev omkörd av The Man Born To Be A Skier. Jag bestämde mig för att vänta vid liften för att se hur denna gud så ut på nära håll. Så kom han mot mig. Inte direkt leende. Men mot mig. Å då såg jag vem det var.

The Man Born To Be A Skier var ingen annan än Kjetil André Aamot. My hero. Gullgutten i storslalom från VM året innan. Men inte Gullgutten i storslalom från OS. Kanske var han besviken över utebliven guldmedalj i Lillehammer. Kanske hade han redan släppt å gått vidare. Å satsade på nya medaljer. Jag vet inte. Vet bara att han körde på där i Hemsedal. Alldeles själv. Ingen tränare. Inga kamrater. Bara han. Å varje åk han körde var som ett tävlingsåk. Han gav allt. Från början till slut. Gång på gång. Han gav inte upp förrän liften stängde. Å inte jag heller. Ville aldrig att den dagen skulle ta slut.

Å på sätt å vis tog den dagen aldrig slut. För jag plockar fram det minnet titt som tätt. Blev inte bara förälskad i Kjetil André den dagen. Blev förälskad i storslalom med. Men förälskelser händer ju titt som tätt. Å utvecklas av olika skäl inte alltid till kärlek. Så jag stoppade undan förälskelsen längst in i garderoben. You an me ain’t gonna be, sa jag till drömmen om Herr Aamot å storslalom å gick vidare. I nästan två decennier gick jag vidare tills jag inte längre kunde gå. För det stod ett tält mitt min väg. Ett skidtält med storslalomskidor som jag omöjligtvis kunde gå runt.

Platsen där vägen tog slut. Å en annan väg började var Hamra. Det var Första Maj Trofén å Fröken Nalleby hade precis haft sin sista tävling. Säsongen var slut. Eller nästan slut. Järfälla Alpina hade säsongsavslutning. Å det var KM. Inte bara för Slalomkidsen utan för alla Slalompappor å Slalommammor oxå. Jag tänkte att jag gott kunde bjuda på mig själv å ställa upp i KM. Jag som aldrig nånsin tillhört en slalomklubb. Jag som aldrig tränat på riktigt. Å inte tävlat mer än i de gamla SkiStar tävlingarna på 70-talet. Jag skulle debutera vid nästan 40 års ålder. I lånad för liten fartdräkt.

I skidtältet stod Herr Nordica. Jag frågade snällt om jag kunde få låna ett par storslalomskidor. Visst svarade han lika snällt. Kan va att han sa nått om tanter runt 40 som brukar bryta bena på sånna skidor. Särskilt de som inte har nån koll. Men jag tror inte han sa nått sånt. Ty han säger ju enbart snälla saker. Jag hann med ett teståk innan det var dax för tävlingen. Shit. Vad fort. Å okontrollerat det gick. I am gonna die, tänkte jag. Eller åtminstone bryta bena av mig. Men det gjorde jag inte. Utan fick istället en halvblodad tand.

Storslalomskidorna följde med mig hem över sommaren. Skulle lämnas tillbaka till Herr Nordica vid ett senare tillfälle. Det skulle dröja ända till hösten innan vi sågs igen. Den Jämtländska fjälltoppen hade bytts ut mot Italienska Alperna. En sen kväll i en vallabod på 3054 m.ö.h kom jag plötsligt på det jag fram till dess glömt bort. Storslalomskidorna. Shit. De stod ju kvar i min källare. Frågade om jag kunde få köpa testskidorna. Absolut, svarade Herr Nordica. Fick sedan ett erbjudande. Ett erbjudande jag inte alls visste hur jag skulle ta ställning till.

Fast pris. Eller barnota. För tre män. Inte de tre vise männen. Utan tre skidcoacher. Under en vecka på hotel Baita Ortler i Stelvio. Fick väl ett dygn att bestämma mig. Visste att det fasta priset var bra. Så det borde jag ta. Barnota för tre män i Alperna kunde ju bli vad som helst. Vore ju direkt galet att gambla på det. Efter ett dygn när det var dax att bestämma sig såg jag att gutta inte var helt fit for fight. De hade nog åkt på en liten sväng av den där höjdsjukan jag åkt på en käftsmäll av. Tänkte på hur pigg jag var på att dricka annat än vatten när jag var däckad. Tänkte att de nog inte var så mycket starkare än jag. Pratade ihop mig med Herr Djurgårn. Kalkylerade ihop. Insåg att jag borde kunna vinna på att gambla. Så högerhanden slängdes fram. Å vi hade en deal.

Fick magknip nästan med en gång. Vad sjutton har jag gjort? Vad tusan skulle jag med ett par storslalomskidor till? När skulle jag använda dem? Hur gör man när man åker storslalom? Å vad skulle jag säga till Slalompappan som slet sitt ickebefintliga hår på det tomma hål slalomen redan orsakat i familjeekonomin? Han skulle inte bli glad. Inte alls glad. Sen åker ju han inte storslalom heller. Åker ju inte ens slalom. Åker ju endast Telemark. Shit, han kommer aldrig att förstå.

Undrade stilla vad barnotan skulle landa på. Skulle de beställa upp skumpa på rummet å borsta tänderna i bara för att jävlas? Det skulle vara typiskt dem. Damn. Vad hade jag gjort? Lönen hade precis kommit in på kontot men var redan slut. Idiot. Men jag var ju förälskad. Förälskad i storslalomskidorna. Å när man är förälskad fattar man inte alltid rationella beslut. Då fattar man ibland emotionella beslut.

Så kom dagen när vi skulle checka ut. Insåg att det var dags att krypa till korset å ringa hem. Hotellägaren Franz skulle knappast släppa ut mig om jag inte hade täckning. Så jag ringde hem. Sa som det var. Utan krusiduller. Utan svammel. Hur ser saldot ut på mitt konto? Han svarade nästan minus. OK, inte bra. Kan du föra över pengar från ditt nästan minuskonto till mitt ännu mera nästan minuskonto. Det blev lite oförutsedda utgifter här i Stelvio. Det var ingen fråga utan snarare ett önskemål. Alltså inget frågetecken. Exakt vad för oförutsedda utgifter?? Det var en fråga som krävde ett svar. Därav två frågetecken.

–Jo, jag har köpt ett par storslalomskidor till ett kanonpris. Alltså nästan gratis för att vara storslalom.

–Men, sa Slalompappan, jag förstår inte. Du har ju precis köpt ett par nya begagnade Ross till Fröken Nalleby av Åre-Henning! Vad ska hon med två par storslalomskidor till???

På allvar. Tre frågetecken. Han förstod inte alls.

–De är inte till Fröken Nalleby. De är till Fru Nalleby. De är till mig.

–Vad ska DU med ett par storslalomskidor till????!

Fyra frågetecken. Plus ett utropstecken. Shit. Han lät inte glad. Jag kände att alla de argument jag byggt upp hade försvunnit. Eller att de rent ut sagt inte dög. Det enda jag lyckades haspla ut mig var: ”Vet faktiskt inte. Lite knäppt kanske. Men det verkar kul.”

Hörde ett dovt morr å det var inte Franz schäferhund som låg bredvid mig som morrade. Hur mycket är det du behöver? ”Nja. Alltså. Jag vet inte riktigt. Jag har typ köpt skidorna för tre mycket trevliga skidcoachers barnota den här veckan…å jag vet ännu inte riktigt vad barrnotat landat på”. Lite osäker på om det dova morrandet gick över till skäll. Kan va så. Minns dock att Slalompappan gjorde som jag bad om.

The bill please. Not only for my room. But the bar bill for the Three Gentlemen in the Skicoachers room. Franz syster som stod i repan slash baren tittade på mig å sa at hon behövde samla ihop alla kvitton. Hold on please, it can take some time. När hon samlat ihop alla kvittona frågade hon varför jag skulle betala Herrarnas barnota. Well, I kind of bought a pair of Giant Skis for the three gentlemen’s bar bill, svarade jag med ett halvt flin. Then congratulations, sa hon, you have made a good deal!

Så fick jag Herrarnas nota. Å då log jag på riktigt. Antingen hade de på allvar åkt på en gnutta eller två av den berömda höjdsjukan. Eller så var de bara riktigt snälla. Riktiga gentlemen. För barnotan var varken saltad eller skumpad.

Så bäste Kjetil André Aamot. Det är ditt fel att jag har ett par egna storslalomskidor. Tack. Nu återstår bara att jag ska lära mig åka på dem.

/Slalommamman