LVC Final Idre å Livelänkknarkaren

Att vara Slalommamma på distans är inte min starka sida. Den sidan är under utveckling. Kan man mild säga. Utan att överdriva.

Första dagen gick det riktigt bra att inte vara Slalommamma…

Var dagen då den svarta stripade bilen rattades från Fina Förorten till Idre. Är som bekant inte överdrivet förtjust i själva bilkörningen. Önskar helst att jag hade tillgång till Herr Northug’s buss. Inklusive massör. Inklusive chaufför. Men det har jag ju inte.

Vad jag däremot hade den dagen var biljetter till Slottssprinten. Å Jönssonläktaren. Tog med mig Mellannallen som date. Den stora lilla Längdfantasten. Såg allt. Såg hur alla Längdkungar å Längddrottningar stakade sig runt Slottet. Såg när de gick bakom läktaren där vi stod. Såg hur Herr Northug spejade bakom läktaren när Herr Jönsson gled över mållinjen. Såg hur Herr Northug flinade å gjorde högfemma med landsmännen när Herr Jönsson inte gick vidare. Jag som ville ha Herr Jönsson i finalen mot Herr Northug var inte lika nöjd. Var direkt onöjd.

Nöjdare blev jag när vi efter racet klev in i värmerummet bland alla åkare. Att Herr Northug tog av sig tävlingströjan när jag passerade gjorde att jag halvt förlät honom för högfemman han gjorde när Herr Jönsson missade finalplatsen. Såg du Herr Northugs vältränade mage, sa Mellannallen hyfsat högt. Öh. Jo. Det gjorde jag nog. Sa jag med halvrosiga kinder. Jo. Jag såg nog litegrann.

Mest nöjd blev jag dock inte av att ha sett Sexpackgutten på en armlängds avstånd. Faktiskt. Helt ärligt. Utan mest nöjd blev jag när Fröken Haag å Herr Jönsson pratade ihop sig om dagens race. Om året som gått. Hur de ser på året som kommer. För ena sköna lirare de är. Grymma på skidor. Grymma på förmedla skidglädje å all annan slags glädje. Å ödmjuka som få. Tack för att ni gjorde dagen till den bästa dagen i Mellannallens liv.

Andra dagen var inte lika rolig att vara Slalommamma på distans…

Satt på kontoret. Medan Fröken Nalleby skulle tränas in i Super-G banan. Försökte hitta ett legitimt skäl att ringa. Kom på ett. Ringde Slalompappan. Jo, sa jag. Jag vallade nog med fel valla innan ni åkte. Borde nog ha vallat för kallare. Så det är ju bra om du vallar om Super-G skidorna till morgondagens tävling. Kanske med Grön. Två lager. Å borsta ORDENTLIGT! Jag hade varit i kontakt med Fridaspappan på sms kvällen innan. Å han tryckte på det där med borstningen. Så då gjorde jag det med. Avslutade telefonsamtalet för säkerhets skull med ett sista råd. Inte order. Utan råd. Jo, innan du bestämmer färg på valla är det bra om du stämmer av valet med helgens sambo, Herr Jansson. Han har koll han. Jo, sa Slalompappan. Ska tänka på det. Klick. Inte Kung Carl Gustav å Silvaklick. Utan adjötelefonklick.

Tredje dagen var inte alls rolig att vara Slalommamma på distans…

Var dags för första tävlingen. Super-G. Den hyfsat snabba disciplinen. Var ett åk som gällde. Fröken Nalleby skulle starta i princip sist. Å det vet ju alla. Not good. Ska ha så tidigt startnummer som möjligt. Önskade så att jag var där. På plats. Live. Men gick inte. Vad som gick var att livelänka. Kunde inte se när Slalomkidsen åkte. Men kunde följa liveresultaten.

Var lika spännande som om jag på plats. Satt vid datorn å tryckte maniskt på F5. Såg att Fröken Henning ledde. Så Fröken Ribrant’s placering. Å Fröken Jansson. Å Fröken Löthman. Å Fröken From. Å Fröken John. Å Fröken Fredriksson. Såg alla andra fröknar som jag höll en extra tumme eller två för. Kändes som en evighet innan jag såg Fröken Nallebys namn på resultatlistan. Åh vilken lättnad. Ungen var i mål å hade inte ramlat å slagit sig i den höga hastigheten. Sen såg jag vart hon hamnat på resultatlistan. WOW! För en utveckling. Har kört totalt sju dagar på Super-G. Sju! Å har bara tävlat en gång. Å det var LVC Finalen förra året i Sunne. Fick minuten senare ett samtal från backen. Rösten. Den rösten. Så sjukt härligt att höra den rösten. En helt annan röst än den jag hörde efter Ross-Knocken. Hörde stolthet. Hörde glädje. Hörde äkta Skidglädje. Hon var stolt. And me too!

På kvällen ringde jag åter Slalompappan. Jo, sa jag. Jag har några punkter här som jag vill att du tar upp med Herr Rossignol alias Mannen i Rött. Å sen en fråga som jag vill att du tar upp med Herr Ordförande. Å en annan fråga som jag vill att du ta med Herr Lagledare. Sucken jag möttes av i telefon var lång å djup. Men äh, bliru sur nu när jag kommer med några förslag, suckade jag tillbax.

Jorå. Serru. Vet inte om jag skulle orka ha en sån hemma när jag är borta på läger å tävling. Måste nog jobba lite mer på den där utvecklingssidan. Å låta Slalompappan köra sitt eget race när han är på tävling. Får lite deja vu känsla. Lite som när jag för första gången skulle lämna över föräldraledighetsstafettpinnen. Ajaj. Inte lätt det här. Intalar mig själv att jag åtminstone har insikt om problemet. Litegrann. Så det kommer nog gå alldeles strålande. Like a walk in the park. Nån gång.

Fjärde dagen gick det faktiskt rätt bra…

…till att börja med. Livelänksknarkade med Mellannallen å Mininallen vid frukostbordet. Var Slalom som stod på schemat. Fröken Nalleby skulle återigen starta bland de absolut sista. Såg alla Fröknar. Väntade på Fröken Nalleby’s tur. Blev lite halvnojjig när jag såg att fler å fler körde ut. Ojoj. Hur ser det ut i banan egentligen tänkte jag. Slalomkidsen faller ju som asplöv. Ville nästan ringa å säkerställa att alla patruller på plats gjorde sitt jobb. Men där gick till å med gränsen för mig. Håll dig i skinnet Slalommamma. Inget du kan göra. Chilla.

Vid nästa tryck på F5 fanns Fröken Nallebys namn med på listan. Hon låg inte bland dem som kört ut. Hon låg inte heller i slutet. Hon låg nästan i mitten!! Igen. Jag storknade nästan. WOW! Måtte det nu hålla i sig i andra åkte. Måtte. Måtte. Om inte så skit samma. För hon har visat för sig själv att hon klarar det. Vilka framsteg sedan förra året. Grymma unge!

När första åket var klart var frukosten klar. Mellannallen drog iväg på Laserfortskalas. Mininallen mumlade nått om att jag sög som mamma som bara satt vid dator. Å suga som mamma hade jag inte riktigt lust med. Så jag drog på Mininallen fotbollskläder å knallade ner till Vallen. Blev spontanmatch i vanlig ordning. Mitt lag bestod av ett par femåringar. En åttaåring. En tvååring. Å en Fotbollspappa. Motståndarna var vassa. Visste jag. Spelar nämligen i Mellannallens lag. På grund av allt för taskig kondis placerade jag mig själv i mål. Släppte raskt in två tunnelmål. När bollen för tredje gången hamnade i nätet sa en kavat liten kille som förstärkt laget att det nog var bäst om jag lämnade över platsen i mål. Till ytterligare en ny kille. Som tydligen är målis i P-03. I was humbly fired! Tog det som en rejäl idrottskvinna å bänkade mig själv i en snödriva i solskenet. Tog fram iFönen. Tänkte att nu var nog andra åket i gång.

Nånstans där i snödrivan glömde jag bort startordningsproceduren i LVC Finalen. Var inställd på att det var omvänd startordning. Vilket skulle betyda att Fröken Nalleby skulle starta i princip först. Tryckte uppdatera ett dussintal gånger för att se Fröken Nallebys namn i resultatlistan. Utan resultat. Skickade ett sms till Slalompappan. Hellooo! Varför startar inte Fröken Nalleby? Har det hänt nått? Nä, blev svaret. De startar efter placeringen de fick i första åket. Öh. Jo. Naturligtvis. Sekunden efter var ungens namn på listan. Ett gäng minuter senare var tävlingen klar. Oh yes! Placeringen höll i sig.

Femte dagen….

Det är idag. Det är nu. Håller tummarna för alla U-14. Tjejer som killar. Min Slalomunge. Mina nästan Slalomungar. Å alla andra Slalomungar. Jag kommer följa er på distans. Från en fotbollsplan hyfsat många mil från er. Men ändå nära.

/Slalommamman