Äventyret började redan på fredag morgon. Skulle hämtat Järfällakidsen Jonathan å Ludvig kl 06.30 vid Häggvik. Körde förbi Häggvik av bara farten. Fick bli Rotebro istället. Tilde som hade suttit i framsätet bredvid mig hoppade snabbt bak å tog plats mittemellan killarna. Tystnaden i baksätet var i princip obefintlig hela resan. När jag sa att Emelie, som satt i bilen bakom, låg å sov för att samla kraft inför dagens träningspass tystande alla kidsen. I max fem minuter. Sen var det full action igen.
Solen steg upp när vi passerade Borlänge. Stället där slalomkidsen skulle tävla dagen därpå. Men vi körde förbi. GPSn var nämligen inställd på Gesunda utanför Mora. Idag skulle det tränas inför tävlingen. Kom fram strax efter att liftarna hade öppnat. Slalomkidsen bytte snabbt ut sina One-piece mot fartdräkter å var i backen sekunden efter. Utöver våra fyra Järfällaåkare hängde Evelina från Huddinge på. Efter lunch kom även två Rosa Toppluvor från ASP. Plus ett gäng supergoa tjejer från Team Vetlanda som jag inte sett sen Stubaital. Å slutligen Team Wild’n Crazy Saltiskillar som jag senast mötte i Vemdalen. Fullt ös med andra ord.
Kvällen i vallaboden. Efter middagen skulle jag fixa Tildes skidor inför hennes första tävling. Den första i hennes liv. Kände inte lite press att lyckas. Misslyckade såklart fatalt. Mr Vallaproffs kom in i boden å frågade hur det gick. Fick bakläxa. Fick göra om. Fick hjälp. Blev sen kanon. Sjukt tacksam för hjälpen såklart. Tilde sov som en stock när jag väl var klar.
Natten varade en hel evighet. Klarade inte av att sova. Låg å tryckte på mobilen minst en gång i timmen för att se om jag försovit mig eller inte. Kunde ju inte försova mig när jag hade ansvar för att Tilde skulle komma i tid till sin första slalomtävling. Kunde ju inte försova mig när jag hade ansvar för att Tildes två killkompisar Piff å Puff skulle komma i tid till sin slalomtävling. Men går ju inte att försova sig när man ligger vaken. Tillslut tog den olidliga natten slut å jag kunde väcka Tilde å killarna kl 06.00. Drygt en timme senare satt alla med fartdräkterna på i bilen som nu styrde tillbaka till Borlänge.
Tävlingskänslan gick nästan att ta på i bilen. Tystnaden var total. Eftersom GPSn inte ville knappa in Nybrobacken i Borlänge tog jag rygg på Mr Rossignol i den vita Audin. Inte världens enklaste väg att köra. Ute var det bäcksvart å vägarna var bitvis slingriga å glashala. Hastigheten styrdes av den vita Audin. Då blev Tilde åksjuk. Megaåksjuk. Sist nån blev åksjuk i bilen var ju bara en vecka sedan. Den resan slutade som bekant med totalsanering av baksätet. Ville inte att det skulle hända igen. Inte med tre slalomkids dressade i fartdräkter i baksätet på väg till tävling. Inte med en bilresa på 1 ½ timme framför oss. Vet inte hur hon lyckades behålla allt i magen, men det gjorde hon tackålov
Väntan på start. Tilde hade startnummer 54. Bara 4 startande efter henne. Starten blev försenad. Nått trubbel med tidtagningen. Jag var nervös. Förmodligen mer än Tilde. Ville inte visa att jag var nervös. För då kanske jag skulle smitta av nervositeten på henne. Var ju bestämt att jag skulle stå uppe vid start å stötta Tilde. Då kom Herr Ordförande. Frågade om han eller jag skulle coacha henne. Efter en snabb avstämning med Tilde bestämde vi att Herr Ordförande skulle axla rollen som Tildes coach. Vilket lyckokast det blev. Herr Ordförande kan redan nu boka in Tildes alla tävlingar i framtiden. Det är honom jag vill ha, deklarerade Tilde i bilen hem. Känn dig smickrad Herr Ordförande:-)
Första åket. Hon kom iväg. Stod på bena hela vägen ned. Mötte en stor sol i mål. Aldrig sett henne så lycklig. Kunde nästan tro att hon vunnit hela faderullan. Mamma, jag blev diskad ropade hon mot mig med ett stort leende på läpparna. Tog en blindkäpp istället för den riktiga käppen. Det gör inget att jag blev diskad, för jag ska sätta den där käppen rätt i nästa åk, fortsatte hon. Fortfarande med det största leende på läpparna. Leende smittade av sig. Shit vad stolt jag är över att hon inte blev knäckt av diskningen. Att hon valde att se hur hon skulle göra nästa åk bättre istället för att deppa ihop.
Andra åket. Hon kom i väg. Stod på bena hela vägen ned. Tog käpparna som hon skulle. Blev inte diskad. Kände sig stark och lugn av vännerna som hade hejat på henne uppe vid start. När alla tjejer tagit sig ned sprang de bort till resultattavlan. Jag försökte stoppa Tilde innan hon hann fram till tavlan. Hade sett hennes placering. Ville inte att hon skulle bli besviken. Hade inte behövt bekymra mig alls. Mamma, jag blev inte sist, skrek hon. Just då trodde vi båda att hon kommit näst sist. Visade sig sen att det var ytterligare några få åkare bakom, men det spelade ingen roll för Tilde. Hennes mål med den första tävlingen var att inte komma sist. Å det lyckades hon med.
Stannade å såg alla killar åka. Hejade extra på alla vi lärt känna. Gladdes för medgångarna. Led med motgångarna. Stannade även på prisutdelningen. Var ju Emelie, Evelina å Tyra som fick stå på pallen. Tildes vänner alla tre. När det blev killarnas tur att hämta sina priser klev Fred upp på förstaplatsen. Inte första gången. Knappast sista gången heller.
Äventyret slutade inte där i Nybrobacken. Åkte tillbaka på de isiga å slingriga vägarna till Gesunda. Nu med åksjuketabletter i Tildes mage. Kom fram lagom till middagen kl 20. Där väntade härligt middagssällskap. Å rödvin. Bastun hann vi inte med. Inte heller någon afton i vallaboden. Gjorde inte så mycket. På söndagen hann kidsen med två fantastiska träningspass innan det var dags att ta sikte mot huvudstaden igen. Å debuten är äntligen över.
/Slalommamman
slalommamman 