När en tränare ringer från ett läger brukar det inte vara bra. Det var det inte den här gången heller. Tildes barmarksläger med Järfälla Alpint i Sigtuna fick ett lite tidigare slut än förväntat. Och det var inte hemlängtan som fick henne att bryta. Utan foten. Samma fot som fick henne att bryta ASP’s skicamp i Juvass i juni förövrigt.
Väl på Astrid Lindgren får Tilde berätta sin story. ”Jo, i onsdags så hoppade jag längd på skolan å landade snett. Sen blev det bättre å så åkte jag på läger på fredan å sprang. Då började det göra ont igen. På lördan så kändes det lite bättre så då tränade jag jättemycket. Tills det gjorde jätteont. Sen har jag inte sovit i natt för att det bara bultade. Å i morse var foten jättesvullen å blå.”
Läkaren spände ögonen i mig och stötte in dolken. Och vred runt ett varv. ”Varför kom ni inte in tidigare? Och varför lät du henne träna vidare med stukad fot?” ”Öhhh, jag…e…visste inget!” Bad mum. Really bad mum. Läkaren orkade inte en gång beskriva vägen till röntgen, såg väl att vi hade varit där hundratolv gånger redan. I år.
Good news dock, bara stukning. Igen. Bad news, kryckor och vila i två veckor. Igen. Tilde hatar kryckor. Tilde hatar vila. Merde!
/Slalommamman – som hittar överallt på Astrid Lindgrens sjukhus med förbundna ögon
slalommamman 