Inte där…

Jag känner mig ibland som en vallhund som ser som sin livs uppgift att samla ihop flocken. Att alla ska vara tillsammans. Med tre barn – tre idrottsaktiva barn i olika åldrar med olika behov – inser jag såklart att min uppgift som vallhund är dömd att misslyckas.

Konsekvensen av att alla inte är tillsammans är att jag inte kan finnas för alla samtidigt. Jag kan bara hoppas att när veckan är slut att jag funnits ungefär lika mycket för alla tre. Och har jag inte det, vilket jag i princip aldrig har, så hoppas jag att när månaden är slut att det jämnat ut sig. Vilket såklart det inte gör då heller. På årsbasis kanske jag lyckas. Men inte om du frågar barnen. För de tycker alltid att jag varit mest för någon av syskonen och inte för dem.

Den här veckan har inte varit något undantag. Den där känslan av otillräcklighet när man inte är där, utan här, är helt krasst inte min starkaste gren.

Måndag

Det börjar redan på måndagen när jag har en privat grej. Det händer faktiskt att jag gör saker för mig själv med. Sällsynt, men det händer. Typ gå till frisören. En tid jag bokade två månader tidigare. Tro f-n att just den dagen blir det ett extrainsatt storslalompass för Mellannallen i en backen på andra sidan stan kl 16 – 18.30. Jättekul såklart att han får möjlighet att träna storslalom inför helgens stora tävling. Men. Samtidigt, i en annan del av stan ska Fröken Nalleby, som varit långtidsskadad och i princip uträknad från fotbollen, provspela för ett gulsvart lag som menar att hon inte är uträknad. Att Mininallen även han har fotbollsträning samtidigt är av underordnad betydelse eftersom han har gångavstånd till träningen. Han räknas alltså inte i livspusslet denna dag med undantag av att givetvis måste utfodras vid lämpligt tillfälle.

Lösning: Slalompappan kör Mellannallen och hans kompis till andra sidan stan och direkt därefter med Fröken Nalleby till tredje delen av stan. Slalompappa II kör hem killarna. Mininallen tar nästan hand om sig själv. Och jag tar bara hand om mig själv och har givetvis en stor portion dåligt samvete för det.

Tisdag

Slalompappan ska vara Liftwaffe i hemmabacken. Mininallen har slalomträning kl 18-19.30 och innebandyträning samma tid men väljer i vanlig ordning slalomträning. Mellannallen har fotbollsträning kl 16-17.30 och slalomträning kl 19.30-21 men väljer bort fotbollen eftersom ryggen krånglar och han inte kan träna för fullt. Slutligen har Fröken Nalleby återigen provträning för det gulsvarta laget kl  19.30-21.30 och måste köras.

Lösning: Slalompappan tar Mininallen till träning. Slalompappa II tar Mellannallen till träning. Och jag tar Fröken Nalleby. Mininallen får återigen minst uppmärksamhet och måste stanna kvar även under Mellannallens träning eftersom Slalompappan är Liftwaffe och därmed inte får köra hem.

Onsdag

Slalompappan tar fakirflyget till Malmö för möte. En halvtimme innan planet ska ta honom hem på eftermiddagen befinner han sig fortfarande i Lund på mötet. Han är en norsk tidsoptimist och hinner otroligt nog med flyget hem. Väl hemma väntar Mellannallen och efter en fulpackning åker de för att hämta Slalompappa II med son och efter en ompackning styr de kosan mot Sälen för Svealandsfinal i Super G, Storslalom och Slalom.

Vallhundsinstinkten slår till direkt och jag saknar Mellannallen i samma sekund som han sätter sig i bilen. Slalompappan saknar jag inte lika mycket ty vi inte bara lever ihop sen 20 år tillbaka utan jobbar även tillsammans sedan ett drygt år tillbaka. En liten paus gör alltså inte så mycket.

Lösning: Finns ingen för saknad av Mellannallen.

Torsdag

Saknar Slalompappan. Inte så mycket av emotionella skäl utan av rent logistiska. Mininallen har slalomträning i den ena förorten samtidigt som Fröken Nalleby ska göra sin sista provspelning i den andra förorten och vi som sagt bor i den tredje förorten.

Lösning: Jag kör Mininallen till träningen och är med en timme. Lämnar honom sedan inte helt vind för våg utan lämnar över ansvaret på Huvudtränaren att ta med sig Mininallen hem efter träning. Hämtar Fröken Nalleby hos familjen hon är barnvakt åt och kör till gulsvarta laget. Knappar därefter in gps:n till Huvudtränaren och försöker få med Mininallen som hellre vill vara kvar och spela pingis. Kör hem och och andas i en halvtimme. Lindar sen in Mininallen i två filtar och kör till gulsvarta lagets arena och hämtar Fröken Nalleby. Klockan är strax efter 22 när vi rullar upp för uppfarten och jag bär in Mininallen som somnat tungt i bilen.

Fredag

Jag ska boosta mig själv med inspirerande seminarium hos vännerna på Spoon. Mininallen som inte saknat sina bortresta familjemedlemmar speciellt mycket saknar Slalompappan som vanligtvis kör honom till skolan varje dag. Nu får han klara sig själv på morgonen eftersom jag måste sticka iväg tidigt och Fröken Nalleby har lång sovmorgon och därmed inte får störas under några som helst omständigheter.

Vid lunchtid när seminariet är slut ska Mellannallens Super-G tävling i Stöten börja och jag gör mig redo för att livelänks-knarka. Det är min enda livlina när Slalomkidsen tävlar och jag inte kan vara med. Inser med en gång att den f-bannade länken inte funkar och känner direkt svår abstinens. Jag är världssämst på att inte vara där, utan här, när Slalomkidsen tävlar och jag inte är med. På riktigt sämst. Får snällt vänta in att Slalompappan ska ringa och rapportera vilket han tillslut gör. Samtalet var delvis positivt och delsvis negativt. Det positiva var att Mellannallen kommit ner. Det negativa var att han återigen gjorde det med tårar.

Jag tänker direkt att det var den redan onda ryggen som knäppt till så som den gjort de senaste tävlingarna. Men icke. Hans ena ben var i linje neråt och hans andra ben i linje uppåt. Sker det i hög fart som man vanligtvis har i en fartgren så gör det ont och muskelsträckningen var därmed ett faktum.

Om jag är världssämst på att inte vara där, utan här, när de tävlar är det inget mot hur jag är när de skadar sig och jag inte är där. Då önskar nog Slalompappan att mobilen har sämre täckning än vad den har när jag ringer och ger såväl medicinska som omvårdnadsråd. I tid och otid. Vi har det under kontroll, sa Slalompappan med myndig röst tillslut. Och jag slutade inte att tänka på Mellannallen men jag slutade iallafall att ringa och fråga varje timme.

/Slalommamman