The End.

Allt har en början. Och allt har ett slut. Ibland vet man bara inte när det började. Eller slutade.

För Fröken Nallebys del började sagan inom racevärlden förmodligen april 2010. Då i Twintips å täckisar i Jonasbacken i Sälen. Det var då en Slalompappa från Uppsala såg henne å frågade om hon ville testa racesonens kortkäppbana. Vilket hon först inte ville. Men sen ändå ville. Och gjorde.

Via Uppsalapappan kom jag i kontakt med Herr Lind på ASP. Gjorde sen ett examensarbete för ASP när jag pluggade på IHR. Fältstudierna skulle delvis göras på plats. Å platsen var på en norsk glaciärtopp strax innan midsommar. Svisch, swosch sa det så flög hon ner för glaciären. Tills det tog stopp i nån snövall. Å Herr Ström tog henne i famnen nedför backen. Hemfärden från Juvass skedde via sjukstugan där vi plockade ut det första kryckparet. Ja. Det blev fler allt eftersom.

Det uttöjda ledbandet till trots blev Fröken Nalleby inte avskräckt. Så vi bokade det första riktiga racelägret. En lägervecka i Stubaital i Österrike på höstlovet. Minns hur vi båda knockades av den höga höjden. Minns hur Fröken Nalleby mådde illa i bussen ned från Alptoppen. Minns att nån sagt att vätska är mycket viktigt. Minns hur jag tydligt men bestämt sa åt dottern att dricka vatten. Hon mådde mer illa då, sa hon. Drick ändå, sa jag. Sen spydde hon ner hela fartdräkten, ryggsäcken å de stackars passagerare som råkade sitta eller stå i närheten. Usch då.

Minns även att jag ett par dagar senare fick flyga ambulanshelikopter från toppen ner till intensiven på hospitalet i Innsbruck. Har dock förträngt varför. Huvudvärken efter hjärnskakningen satt i resten av den hösten. Not fun.

Första tävlingen skedde i Nybroberget i Borlänge en svinkall januaridag 2011. Ordförande Borgenstam stod med Fröken Nalleby på start å fällde en tår eller två. Nu skulle Fröken Nalleby för första gången på riktigt flyga ut från boet. Ungen kom näst sist å var överlycklig. Målet var nämligen att inte komma sist.

Sen rullade allt på. Vi for kors å tvärs inom landets gränser för att träna å tävla. Vi for en hel del utanför gränserna med. Stubaital kom vi tillbaka till utan skandaler. Stelvio bjöd på mördande höjdsjuka. Å Hintertux en lååång bilresa.

Sen kom den sista resan. Den gick till Sälen. Dit där allt började. Cirkeln skulle slutas. Jag visste inte om det när jag satte mig bakom ratten. Men hade mina aningar. Lagom till att vi körde in i Dalarna frågade jag hur hon kände inför en säsong till. Hon svarade att hon ville hänga av sig fartdräkten å sluta med tävlandet. Att hon skulle fokusera på konstgräs helt å hållet. Å inte kombinera det med konstsnö. Så skulle hon fokusera mer på skolan, sa hon. Kände att hon hade halkat efter när hon var borta så mycket från skolan och på helger. Argumenterade inte emot. Förstod. Att nu var det över. Finito.

Sista tävlingen blev således i Sälen på Ski Funtastic i april 2014. Exakt fyra år efter att hon för första gången testat en racebana. Har aldrig sett Fröken Nalleby så glad som under dessa tävlingsdagar. Hon gav allt. Å lite till. Å njöt som bara den. Happy days.

Sommaren kom å sommaren gick. Första säsongen i Sanktan Elit. Åkte till Gothia å tog sig till kvartsfinal i A-slutspelt å förlorade med 0-1. Cupens första å sista insläppta mål. Maskaran rann hårt å länge på Målvaktsdottern efter förlusten.

När skolan började lunchade vi med Fröken Ribrant å Fröken Fredriksson. De berättade om den kommande alpenresan. Fröken Nalleby ville hänga på till Alperna. Inte för att träna. Men för att åka skidor å hänga med gänget. Hade gärna sagt ja. Men plånboken kunde inte riktigt motivera det när hon inte längre var aktiv. Så det bidde ett nej. Sen hade det inte gått. Visade sig vara en inbjudningscup i Linköping då.

Och det är väl så. Att tids nog kommer en dag när man väljer. Väljer vilken väg man skall gå. Vad man vill mest. Å vad man vill lite mindre. Fröken Nalleby kände å bestämde helt själv när den dagen var kommen. Så nu är det slut för henne. Å därmed tar denna blogg slut. För tanken från början var att följa Fröken Nallebys resa inom racevärlden. Från början till slut.

Jag däremot slutar inte att vara Slalommamma bara för att bloggen slutar. Eller för att Fröken Nalleby pensionerar sig. Om nån timme har jag en date med Kusin Wahlborg i Vallarummet. Då skall vi fixa storslalomskidor till Mellannallen inför morgondagens Vemdalsslalom. Å historien tar förmodligen inte slut med Mellannallen heller. För Mininallen är som galen i den alpina racekarusellen å längtar tills han nästa säsong går upp i U10 å äntligen får tävla. Men det. Det får bli en annan historia.

Så tack för mig. Tack alla som har stöttat Fröken Nalleby under dessa år. Tack. Utan er hade det aldrig gått. Ni är många. Speciellt tack till de som var med från första start:

Alpine Ski Pool: Leo Berntson (Uppsalappan som numera är Morapappa). Jonas Lind (Herr ASP). Linda Klaesson (ExFröken ASP). Jonas Henning (Herr Skidcoach å Mental coach). Assar Östling (Herr Materialare å Vallainstruktör). Hasse Johansson (Herr Skidcoach).

Järfälla Alpina Klubb, U14/U16: Niklas Henning (Herr Rossignol). Marcus Tollsten (Herr Skidcoach). Carl-Johan Borgenstam (Herr Ex Ordförande & Herr Lagledare). Mats Andersson (Herr Lagledare). Lena Andersson (Fru Ordförande). Mikael & Lena Jansson. Carolina & Mikael Ramnö. Christine Henning & Annika Borgenstam.

Plus alla ungar. Inte bara JAK-are. Utan alla andra. Ni är bäst. Typ älskare er alla. Kan inte radda upp er. Skulle vara rädd att glömma nån. För ni är så underbart många.

Störst tack till Fröken Nalleby, alias Tilde Björnstad, tack för alla äventyr. Det har varit en stor glädje att få vara din Slalommamma.

/Slalommamman

Slalompappan

Jag har inte gjort de tre Slalomkidsen helt själv. Såklart. Krävs ju två. Hade alltså lite hjälp av Slalompappan. Bloggen har inte handlat speciellt mycket om just Slalompappan. Å kommer inte göra det så mycket i framtiden heller. Är helt enkelt inte en Slalompappablogg utan en Slalommammablogg. Glasklart!

Idag gör jag dock ett undantag. Å skriver om Slalompappan. Av ett enkelt skäl. Han fyller nämligen 50 år tisdag 9 april. Vare sig han vill eller inte. Å vill vill han inte.

Om du tror att du kommer få massa smaskiga detaljer om Slalompappan. Om hans liv. Om hans karriär. Om hans drömmar. Så tror du fel. Inlägget kommer istället handla om Slalompappan som just Slalompappa. Med rätt stor sannolikhet skulle inlägget se helt annorlunda ut om Slalompappan själv skrev. För han tänker ju inte alltid som jag tror att han tänker. Å han känner ju inte heller alltid det jag tror han känner. Så, som jag skrivit tidigare är alltså orden mina. Å sanningen min. Hur jag ser på det. Förhoppningsvis kommer Slalompappan känna igen sig åtminstone en gnutta i det jag skriver. Eller åtminstone inte känna sig helt främmande.

– Första säsongen –

Ord som tufft dyker snabbt upp. Riktigt tufft dessutom. Fröken Nalleby var 11 år när vi gick från 0 till ett halvt hundra på en bråkdels sekund. Jag tog på mig rollen som Slalommamman med stort S. Å slalompappan med ett lite mindre s. Var ett medvetet val från bådas sida. Vi har ju inte bara gjort ett barn tillsammans. Utan tre barn. Som konstant befinner sig i olika faser i livet. Med olika intressen å olika behov.

Vi trodde således att det var bäst att dela upp ansvaret gällande barnens fritidsaktivteter. Slalompappan fick ta en större roll som Fotbollspappa eftersom han var Mellannallens Fotbollscoach. Slalompappan fick även ta ett större ansvar som Innebandypappa. Varför minns jag inte. Kan bero på att jag hellre är utomhus å sniffar snöflingor än sitter inne i en svettig innebandyhall. Kan vara så.

– Efter första säsongen –

Det visade sig att det inte var den bästa uppdelningen för vår familj. Jag älskade att vara Slalommamma. Men tyckte samtidigt det var tufft att vara borta så mycket från Mellannallen å Mininallen. Slalompappan kände oxå att det var tufft. Tufft att Slalomfrun å Slalomdottern som i princip alltid varit hemma plötsligt var bortresta var å varannan helg. Å han ensam kvar med Mellannallen å Mininallen.

Vi hade det tufft. Riktigt rejält tufft. Men som sagt. Det vore ju naivt att tro att allt var Slalomcirkusens fel. Är knappast bara en sak som gör att tufft blir riktigt rejält tufft. Såklart.

– Inför andra säsongen –

Planeringen för den andra säsongen kändes allt annat än enkelt. Hur skulle vi göra? Hur skulle vi mäkta med? Å hur skulle vi få ihop ekonomin? Fanns inget givet svar på hur Slalompuzzlet skulle läggas. Fanns inte något givet svar på någonting just då. Klart var i alla fall att om vi skulle klara av livet som Slalomfamilj behövde vi teama ihop oss. Vi behövde göra slalomen till ett gemensamt projekt. Var ju inte bara Fröken Nalleby som körde aktivt. Mellannallen hade även han börjat. Å Mininallen var på god väg att börja. Tre Slalomkids kräver två engagerade Slalomföräldrar. Åtminstone i vår familj.

– Vändningen –

Vändningen skedde såklart inte över natten. Skedde gradvis i etapper.

1. November 2012: Bestämde att Slalompappan skulle följa med Fröken Nalleby på läger i Björnrike å jag stanna hemma med Slalombröderna. Förmodligen ett av de bästa besluten vi fattat som Slalomfamilj. Slalompappan var helt lyrisk. Hade sett på nära håll det jag tidigare försökt förmedla. Går inte att förmedla Äkta Skidglädje. Måste upplevas. På nära håll.
2. December 2012: Slalompappan beställde kortkäppar till Slalomkidsen i julklapp. Testade sig fram å satte den ena banan efter den andra under jullovet. Slalomkidsen var lyriska.
3. Februari 2013: Bestämde att Slalompappan skulle följa med Fröken Nalleby på Super-G helg i Trysil. Jag som varit i Valfjället å i Björnrike på läger ett par helger innan skulle vara hemma med Slalombröderna. Nu bidde det dock ingen Trysilresa av olika skäl för Fröken Nalleby eller för Slalompappan. Men tanken var där i alla fall.
4. Mars 2013: Slalompappan åkte med Fröken Nalleby till Idre på LVC-Final. Om Slalompappan var lyrisk när han kom hem från Björnrike i november var det ingenting mot vad han var när han kom hem från Idre. Han var näst intill salig. Han var stolt. Han var såld.
5. April 2013: Firade påsk i Sälen. Slalompappan inte bara riggade kortkäppbanor utan uppgraderade vallaboden. Stod i timtal å testade det han lärt sig av andra Slalompappor i Idre.

Så bäste Slalompappan. Du är knappast en slalompappa med litet s längre. Du är i allra högsta grad en riktig Slalompappa. Å vi har kommit att bli ett riktigt Slalomföräldrarteam. Som båda vill samma sak. Nämligen att stötta våra tre Slalomkids så länge de vill vara med i slalomcirkusen. På vårt sätt. The Nalleby Way. Nu saknas nog bara en sak. Å det är att även du skaffar dig slalomskidor. Går ju inte an att inte ha slalomskidor när man är Slalompappa. Å bara åka telemark. Så önska dig slalomskidor eller köp dig själv ett par. Det är du värd. Stort grattis på 50-årsdagen!

/Slalommamman

Giant Skis For a Bar Bill

För en hisklig massa år sedan vaknade jag till liv. OS i Lillehammer hade precis tagit slut. Jag säsongade på Geilo å jobbade med allt å inget å lite till. Åkte ibland till Hemsedal för å få variation. En dag när jag var i Hemsedal blev jag omkörd. Det blev jag väl i sanningens namn varje dag. Men den dagen blev jag mer omkörd än det jag brukade bli. Kjempesvosch, sa det så var han borta. Om mig lät det nog inget.

Det var inte det att han åkte så fort. Galningar i störtloppsställning å stavarna pekandes i kors upp mot himlen hade jag väl sett hundratals av i backarna. Det var hans sätt att ta sig an Berget som gjorde att jag misstänkte att hans moder måste fött honom dressad i fartdräkt istället för naken som alla andra nyfödda. Det skulle inte dröja länge till innan jag åter blev omkörd av The Man Born To Be A Skier. Jag bestämde mig för att vänta vid liften för att se hur denna gud så ut på nära håll. Så kom han mot mig. Inte direkt leende. Men mot mig. Å då såg jag vem det var.

The Man Born To Be A Skier var ingen annan än Kjetil André Aamot. My hero. Gullgutten i storslalom från VM året innan. Men inte Gullgutten i storslalom från OS. Kanske var han besviken över utebliven guldmedalj i Lillehammer. Kanske hade han redan släppt å gått vidare. Å satsade på nya medaljer. Jag vet inte. Vet bara att han körde på där i Hemsedal. Alldeles själv. Ingen tränare. Inga kamrater. Bara han. Å varje åk han körde var som ett tävlingsåk. Han gav allt. Från början till slut. Gång på gång. Han gav inte upp förrän liften stängde. Å inte jag heller. Ville aldrig att den dagen skulle ta slut.

Å på sätt å vis tog den dagen aldrig slut. För jag plockar fram det minnet titt som tätt. Blev inte bara förälskad i Kjetil André den dagen. Blev förälskad i storslalom med. Men förälskelser händer ju titt som tätt. Å utvecklas av olika skäl inte alltid till kärlek. Så jag stoppade undan förälskelsen längst in i garderoben. You an me ain’t gonna be, sa jag till drömmen om Herr Aamot å storslalom å gick vidare. I nästan två decennier gick jag vidare tills jag inte längre kunde gå. För det stod ett tält mitt min väg. Ett skidtält med storslalomskidor som jag omöjligtvis kunde gå runt.

Platsen där vägen tog slut. Å en annan väg började var Hamra. Det var Första Maj Trofén å Fröken Nalleby hade precis haft sin sista tävling. Säsongen var slut. Eller nästan slut. Järfälla Alpina hade säsongsavslutning. Å det var KM. Inte bara för Slalomkidsen utan för alla Slalompappor å Slalommammor oxå. Jag tänkte att jag gott kunde bjuda på mig själv å ställa upp i KM. Jag som aldrig nånsin tillhört en slalomklubb. Jag som aldrig tränat på riktigt. Å inte tävlat mer än i de gamla SkiStar tävlingarna på 70-talet. Jag skulle debutera vid nästan 40 års ålder. I lånad för liten fartdräkt.

I skidtältet stod Herr Nordica. Jag frågade snällt om jag kunde få låna ett par storslalomskidor. Visst svarade han lika snällt. Kan va att han sa nått om tanter runt 40 som brukar bryta bena på sånna skidor. Särskilt de som inte har nån koll. Men jag tror inte han sa nått sånt. Ty han säger ju enbart snälla saker. Jag hann med ett teståk innan det var dax för tävlingen. Shit. Vad fort. Å okontrollerat det gick. I am gonna die, tänkte jag. Eller åtminstone bryta bena av mig. Men det gjorde jag inte. Utan fick istället en halvblodad tand.

Storslalomskidorna följde med mig hem över sommaren. Skulle lämnas tillbaka till Herr Nordica vid ett senare tillfälle. Det skulle dröja ända till hösten innan vi sågs igen. Den Jämtländska fjälltoppen hade bytts ut mot Italienska Alperna. En sen kväll i en vallabod på 3054 m.ö.h kom jag plötsligt på det jag fram till dess glömt bort. Storslalomskidorna. Shit. De stod ju kvar i min källare. Frågade om jag kunde få köpa testskidorna. Absolut, svarade Herr Nordica. Fick sedan ett erbjudande. Ett erbjudande jag inte alls visste hur jag skulle ta ställning till.

Fast pris. Eller barnota. För tre män. Inte de tre vise männen. Utan tre skidcoacher. Under en vecka på hotel Baita Ortler i Stelvio. Fick väl ett dygn att bestämma mig. Visste att det fasta priset var bra. Så det borde jag ta. Barnota för tre män i Alperna kunde ju bli vad som helst. Vore ju direkt galet att gambla på det. Efter ett dygn när det var dax att bestämma sig såg jag att gutta inte var helt fit for fight. De hade nog åkt på en liten sväng av den där höjdsjukan jag åkt på en käftsmäll av. Tänkte på hur pigg jag var på att dricka annat än vatten när jag var däckad. Tänkte att de nog inte var så mycket starkare än jag. Pratade ihop mig med Herr Djurgårn. Kalkylerade ihop. Insåg att jag borde kunna vinna på att gambla. Så högerhanden slängdes fram. Å vi hade en deal.

Fick magknip nästan med en gång. Vad sjutton har jag gjort? Vad tusan skulle jag med ett par storslalomskidor till? När skulle jag använda dem? Hur gör man när man åker storslalom? Å vad skulle jag säga till Slalompappan som slet sitt ickebefintliga hår på det tomma hål slalomen redan orsakat i familjeekonomin? Han skulle inte bli glad. Inte alls glad. Sen åker ju han inte storslalom heller. Åker ju inte ens slalom. Åker ju endast Telemark. Shit, han kommer aldrig att förstå.

Undrade stilla vad barnotan skulle landa på. Skulle de beställa upp skumpa på rummet å borsta tänderna i bara för att jävlas? Det skulle vara typiskt dem. Damn. Vad hade jag gjort? Lönen hade precis kommit in på kontot men var redan slut. Idiot. Men jag var ju förälskad. Förälskad i storslalomskidorna. Å när man är förälskad fattar man inte alltid rationella beslut. Då fattar man ibland emotionella beslut.

Så kom dagen när vi skulle checka ut. Insåg att det var dags att krypa till korset å ringa hem. Hotellägaren Franz skulle knappast släppa ut mig om jag inte hade täckning. Så jag ringde hem. Sa som det var. Utan krusiduller. Utan svammel. Hur ser saldot ut på mitt konto? Han svarade nästan minus. OK, inte bra. Kan du föra över pengar från ditt nästan minuskonto till mitt ännu mera nästan minuskonto. Det blev lite oförutsedda utgifter här i Stelvio. Det var ingen fråga utan snarare ett önskemål. Alltså inget frågetecken. Exakt vad för oförutsedda utgifter?? Det var en fråga som krävde ett svar. Därav två frågetecken.

–Jo, jag har köpt ett par storslalomskidor till ett kanonpris. Alltså nästan gratis för att vara storslalom.

–Men, sa Slalompappan, jag förstår inte. Du har ju precis köpt ett par nya begagnade Ross till Fröken Nalleby av Åre-Henning! Vad ska hon med två par storslalomskidor till???

På allvar. Tre frågetecken. Han förstod inte alls.

–De är inte till Fröken Nalleby. De är till Fru Nalleby. De är till mig.

–Vad ska DU med ett par storslalomskidor till????!

Fyra frågetecken. Plus ett utropstecken. Shit. Han lät inte glad. Jag kände att alla de argument jag byggt upp hade försvunnit. Eller att de rent ut sagt inte dög. Det enda jag lyckades haspla ut mig var: ”Vet faktiskt inte. Lite knäppt kanske. Men det verkar kul.”

Hörde ett dovt morr å det var inte Franz schäferhund som låg bredvid mig som morrade. Hur mycket är det du behöver? ”Nja. Alltså. Jag vet inte riktigt. Jag har typ köpt skidorna för tre mycket trevliga skidcoachers barnota den här veckan…å jag vet ännu inte riktigt vad barrnotat landat på”. Lite osäker på om det dova morrandet gick över till skäll. Kan va så. Minns dock att Slalompappan gjorde som jag bad om.

The bill please. Not only for my room. But the bar bill for the Three Gentlemen in the Skicoachers room. Franz syster som stod i repan slash baren tittade på mig å sa at hon behövde samla ihop alla kvitton. Hold on please, it can take some time. När hon samlat ihop alla kvittona frågade hon varför jag skulle betala Herrarnas barnota. Well, I kind of bought a pair of Giant Skis for the three gentlemen’s bar bill, svarade jag med ett halvt flin. Then congratulations, sa hon, you have made a good deal!

Så fick jag Herrarnas nota. Å då log jag på riktigt. Antingen hade de på allvar åkt på en gnutta eller två av den berömda höjdsjukan. Eller så var de bara riktigt snälla. Riktiga gentlemen. För barnotan var varken saltad eller skumpad.

Så bäste Kjetil André Aamot. Det är ditt fel att jag har ett par egna storslalomskidor. Tack. Nu återstår bara att jag ska lära mig åka på dem.

/Slalommamman

Första April och de Stulna Storslalomskidorna

Visste såklart att det var första april när jag vaknade. Visste även att det är ett datum man måste vara på sin vakt. I synnerhet om man är nära släkt med Slalommorfar. Delar man dessutom boende med Slalommorfar vet man att aprilskämtet kommer. Vet bara inte när. Vet bara att aprilskämtet är igenomtänkt i minsta detalj. Sedan länge.

Var således på min vakt hela påskfrukosten. Trodde jag. Märkte inte dimridån Slalommorfar lade ut under frukosten. Var tydligen så att det varit inbrott i den nybyggda skidboden uppe vid Sälenstugan Original. Att slalomskidor stjäls till höger å vänster är inget nytt så jag lyssnade väl med ett halvt öra när Slalommorfar berättade om skidstölderna. Var mest irriterad över att Slalomkidsen inte kom till skott. Ville komma ut i backen. Ville inte sitta å vänta på Slalomkids som varken fick i sig frukost eller på sig underställ. Ville ut.

Älskar nämligen morgonmanchester. Av det enkla skälet att lunchmanchester inte finns. Å inte heller eftermiddagsmanchester. Resten av familjen Nalleby gillar säkert oxå manchester. Bara inte lika mycket som jag. Å inte tillräckligt mycket för att offra en sovmorgon när vi för än gång skull inte måste gå upp tidigt. Är det skola skriker alarmet innan tuppen gal. Är det Slalomträning eller Slalomtävling ringer klockan oftare tidigare än så. Så köper till viss del att resten av familjen vill softa på morgonen. Bara jag får komma ut. I synnerhet när jag satt klockan på ringning för att vara först i backen.

När liften varit igång en bra stund. Eller åtminstone längre än jag ville. Å jag å Slalomkidsen fortfarande inte kommit ut i backen tröt mitt tålamod lite grann. Frågar du Slalompappan var det kanske lite mera grann. Men nu är det ju inte han som skriver den här bloggen. Utan jag. Så vill jag skönmåla mig för att framstå lite bättre kanske jag gör det ibland. Ytterst lite dock.

Med målinriktade steg gick jag till skidboden. Öppnade dörren. Såg med än gång att det saknades skidor. Identifierade raskt att såväl Fröken Nallebys som mina Storslalomskidor var borta. Skit. Skit. Skit. Typsikt att de tjuvat just Fröken Nallebys Storslalomskidor. Hon ska ju tävla i Miss Lindvallen om en dryg vecka. I storslalom. Fasiken. Hur ska jag få tag i nya storslalomskidor i rätt längd på den tiden? Skit igen. Att de tjuvat mina nya storslalomskidor istället för mina gamla slalomskidor gjorde inte saken bättre. Måste vara nån som visste värdet på skidorna. En proffsskidtjuv helt enkelt. Använde förmodligen alla svordomar jag kunde.

Var hyfsat upprörd. Försökte ändå rekapitulera gårdagen. Vet att jag ställde in mina storslalomskidor. Tror att Fröken Nalleby ställde in sina. Vet att jag bad Slalompappan att låsa dörren till skidboden. Kan han ha slarvat? Å inte gjort som hans ödmjuka hustru bett honom om? Eller vänta. Kan det vara så illa att det är ett aprilskämt? Att Slalommorfar riktat aprilskämtet mot MIG i år? Å inte mot Slalombarnbarnen som han brukar? Nä. Så kan det inte vara. Var ju inte kul för fem öre att låtsas att något har tjuvat värdefulla skidor. Var ju direkt elakt.

Gjorde 180 grader på en hundradels sekund. Dundrade med snabba steg tillbaka mot huset. Drog upp volymen en hack eller två. Tog i allt vad jag kunde från pjäxorna: ”OM DET HÄR ÄR ETT APRILSKÄMT SÅ ÄR DET INTE KUL!!!” Om inte grannarna var vakna så vakande de definitivt nu. Slalompappan som fortfarande var klädd i pyjamas såg halvt chockad ut efter mitt påhopp.

Mitt i ilskan hördes en försynt knackning från fönsterrutan. Bakom fönsterrutan. I tryggt förvar stod Slalommorfar. Med det tunna gråa håret på sniskan. Å flinade. Använde de svordomar jag trodde jag inte kunde. Minns vagt att jag sa något om hämnd. Kan dock inte utöva hämnd idag. För han är svårlurad den där aprilräven. Får vänta till han inte är beredd.

/Slalommamman

Pole Dance in The Ski Slope

Var träning som vanligt igår. För Mellannallen å resten av U10. Som vanligt hängde Mininallen med. Han som egentligen skall träna med U8. Men när U8 har träning på tisdagar å lördagar kan inte vi. En sanning med modifikationer.

• Lördagar funkar inte: Då har Fröken Nalleby å Mellannallen oftast någon slalomtävling. Antingen här på hemmaplan. Eller där på bortaplan långt borta. Å har de inte slalomtävling. Eller träning på annan ort. Ja då är det fotbollsmatch. Eller innebandymatch. Eller kalas. Eller nått annat. Det är aldrig inget.
• Tisdagar skulle nog funka: Om vi verkligen vill vända å vrida ut å in på oss själva. Vilket vi inte vill. Det är i princip enda dagen som de andra två Slalomkidsen har slalomfritt. Inte träningsfritt då. För Mellannallen har ju fotbollsträning med Slalompappan som Fotbollstränare.

Men igår var det som sagt måndag. Jag hade för en gång skull gott om tid. Men ändå körde det ihop sig i slutet. Mininallen fick bryt. Vantarna var blöta. Jag vet. Måste köpa flera vantar. Bara inte hunnit än. Massa annat var oxå fel. Minns inte bara vad det var. Minns bara att tiden rann i väg å att vi inte satt i bilen. Minns att Den Kloka Mellannallen sa ifrån tillslut. ”Mamma, när du stressar tar det bara ännu längre tid. Å så blire fel. Å då blir vi bara arga på varandra. Ta det lugnt. Det gör inget om vi kommer några minuter sent.”  Mellannallen är nyss fyllda 9 år. Å jag 40. Han är så klok. Jag inte alltid lika.

Mininallen på 5 år sket fullkomligt i om vi var sena eller ej. Fick för sig att han skall ha slalomstavar för första gången i sitt liv. Vägrade åka hemifrån utan stavar. Ett litet problem bara, sa jag. Du har inga stavar. JAG VILL HA STAVAR, ylade Mininallen. Jag tog sats mellan ylandet å andepauserna. Hann med ett ord i taget innan skriket fortsatte.Vi. Har. Inga. Stavar. Till. Dig. Mininallen hörde vad jag sa men lyssnade inte. Tog istället kommando själv över situationen. Hittade ett av Mellannallens för korta stavar. Passar pefekt, sa Mininallen.

För att få lugn i bilen drog vi på Lugna Favoriter. När Whitney Houston wailade ”Run To You” genom högtalarna berättade jag vilken supermegakändis hon var. Att hon sen dog knall å fall för ett år sen. Mellannallen undrade hur. Mitt svar var att hon knarkade ihjäl sig. Vet inte om det va så. Fick för mig att det var så. Å tyckte väl att det var lämpligt att börja skrämma upp Mellannallen redan nu inför eventuella framtida tankar om knarkning.

Frågorna rasslade på: ”Varför knarkar man om man kan dö av det?”  Man är idiot, var mitt svar. ”Hade hon kunnat leva om hon inte knarkat?” Absolut, svarade jag. ”Då får hon skylla sig själv!” Typ, sa jag. Så var det tyst en stund. Sen kom Sorgen så som den ofta gör när vi pratar om Döden. Jag saknar min Gudfar, sa Mellannallen. ”Han ville verkligen leva. Å knarkade inte. Men dog i alla fall. Dumma, dumma cancer.” Ja, nedrans skitcancer, sa jag. Saknar honom med. Mycket. Ofta. Kände hur tårarna kom. Stoppade dem innan de föll. Kör nu å fokusera på trafiken, sa jag till mig själv. Tänk inte på Daniel i himlen. Inte nu. Gör det sen. Hjärnan lyssnade. Men inte hjärtat. Aj.

Hann lyssna på flera låtar från såväl döda som levande musiker innan vi var framme vid Bruket. Tar ju sin lilla tid från Fina Förorten att komma dit i rusningstrafiken. Väl framme gjorde vi som vi alltid gör. Jag spände Mellanguttens pjäxspännen så hårt jag kunde. Drog sönder en nagel. Igen. Nä nu får det vara nog. Du är stor nog att spänna dina egna pjäxor. Nästa säsong är du 10 år. Det är dax att du lär dig. Mellannallen tittade ned på mig där jag satt på knä framför honom. Jag kan redan spänna pjäxor hårt. Jag bara inte orkar. Så gick han. Medan jag fortfarande satt på knä. Speechless.

Mininallen. Han som är yngst. Som är den som borde få assistens. Som aldrig får det för att jag hela tiden curlar någon av hans äldre Slalomsyskon. Han spände pjäxorna å var därmed redo för första skidturen i sitt liv med stavar. Ett stort ögonblick för Mininallen. Ett obetydligt ögonblick för resten av världen.

Första skidturen med stavar gick inte som jag sett framför mig. Mininallen hasade nedför hela backen med stavarna släpandes efter. Åk somvanligt, ropade jag efter honom. Fram med händerna. Låtsas att du håller i en ratt. Mininallen hörde som vanligt vad jag sa men lyssnade ändå inte.

Andra skidturen med stavar gick inte heller som jag sett framför mig. Med bara en stav i handen istället för två hasade Mininallen återigen nedför backen. Denna gång ritade han slalomsvängar med staven som penna å snön som papper.

Tredje skidturen med stavar gick verkligen inte som jag sett framför mig. Såg ut som Mininallen dansade med staven. Pole Dance i slalombacken. Jag gav upp att lära Mininallen åka med stavar där å då. Do what you want with the pole, sa jag. Jag måste ploga slalombanan. Stod i mailet från Slalomtränarna att alla Slalomföräldrar behövde hjälpa till att ploga bana under träningen. Visste att jag inte borde ploga. Hade hänt både en å flera gånger att vänsterknät gick åt pipsvängen när jag plogade. Men tänkte att nu. Nu minsann var jag nog ”botad” för evigt. Helad liksom. Naivt? Japp

Aj. Aj. Ajjjjj. Kände redan efter halva banan att det sket sig. Skit. Hugget i knät var inte nådigt. Tänkte på Herr Valfjället. Tänkte att han redan förra året sa åt mig att inte ploga. Att jag var för klen. För otränad. Att jag bara skulle skada mig. Trodde då att Herr Valfjället (eller Herr Åre som han faktiskt var då) var spydig. Att han trackade mig. Retades. För det hade ju hänt. Inte bara en gång. Utan några gånger. Idag tror jag dock att det faktiskt var ren å skär omtanke. För varje gång jag är dum nog att vara snäll å ploga slalombana går vänsterknät åt pipsvängen.

Akut-messet till The Naprapath from Heaven skickades så fort jag vaknade ur fullmånekomat i morse. Svaret kom omedelbart. Lucka fanns. Slängde en blick på klockan å insåg att jag skulle hinna med en halv raggardusch men ingen frukost. Hann precis i tid. Är knät igen, sa jag. Slalommammaskada. Har plogat. Fast jag vet jag inte får. Men ärligt. Trodde faktiskt jag skulle klara det. The Naprapath from Heaven tittade mig i ögonen. Flinade. Å sa nått dumt. Men ändå på ett snällt sätt.

Strippade av mig byxorna. Hade såklart rakat de orakade bena. Mumlade något om att jag nu verkligen skulle tag i träningen. För att stärka upp den nödvändiga muskelaturen. För att slippa skicka akutsms i tid å otid. Önskade så att han sagt nått om att jag redan har en vältränad atletisk kropp. Gjorde han inte. Plågade mig istället sönder å samman. När jag trodde att den värsta behandlingen var över sa The Naprapath from Hell att nu skulle det komma att göra riktigt ont. Skulle alltså bli värre. Fasiken. Hur skall jag kunna uthärda ännu mer smärta.The Naprapath som åter var from Heaven sa att han skulle göra sitt bästa för att jag inte skulle tuppa av.

50 nyanser av smärta. Såg framför mig hur jag skulle kvida av smärta.Tänkte på Mr Greys numera världsberömda tortyrkammaren. Bestämde mig för att inte visa smärtan å drog en vit frottéhandduk över huvudet. Hörde naprapatrösten utanför den vita frottéhandduken som sa nått om att min muskel var spänd som en stålvajer. Ville egentligen klappa till honom för att det gjorde så in i vassen ont. Tänkte att det inte var snällt. Han gjorde ju bara sitt jobb. Sa alla ramsor på födabarnspråk tyst för mig själv. Andas in. Andas ut. Inhale. Exhale. Sat Nam. Hade det inte varit för att du är så förbaskat trevligt (läs snygg) hade jag aldrig kommit tillbaka, sa jag när behandlingen var över. Du tar livet av mig. Så sluta ploga slalombackar då, sa han. Så kan du komma hit å få skön massage istället för dessa smärtsamma akutbehandlingar.

Så kära Slalomkids. Kära Slalomtränare. Kära Slalomföräldrar Jag har plogat färdigt. Är precis som Herr Valfjället säger för klen för plogning. Å  är inte gjord för hemska tortyrkammare. Vill mycket hellre betala 600 pix för skön massage istället för tortyr.

/Slalommamman

LVC Final Idre å Livelänkknarkaren

Att vara Slalommamma på distans är inte min starka sida. Den sidan är under utveckling. Kan man mild säga. Utan att överdriva.

Första dagen gick det riktigt bra att inte vara Slalommamma…

Var dagen då den svarta stripade bilen rattades från Fina Förorten till Idre. Är som bekant inte överdrivet förtjust i själva bilkörningen. Önskar helst att jag hade tillgång till Herr Northug’s buss. Inklusive massör. Inklusive chaufför. Men det har jag ju inte.

Vad jag däremot hade den dagen var biljetter till Slottssprinten. Å Jönssonläktaren. Tog med mig Mellannallen som date. Den stora lilla Längdfantasten. Såg allt. Såg hur alla Längdkungar å Längddrottningar stakade sig runt Slottet. Såg när de gick bakom läktaren där vi stod. Såg hur Herr Northug spejade bakom läktaren när Herr Jönsson gled över mållinjen. Såg hur Herr Northug flinade å gjorde högfemma med landsmännen när Herr Jönsson inte gick vidare. Jag som ville ha Herr Jönsson i finalen mot Herr Northug var inte lika nöjd. Var direkt onöjd.

Nöjdare blev jag när vi efter racet klev in i värmerummet bland alla åkare. Att Herr Northug tog av sig tävlingströjan när jag passerade gjorde att jag halvt förlät honom för högfemman han gjorde när Herr Jönsson missade finalplatsen. Såg du Herr Northugs vältränade mage, sa Mellannallen hyfsat högt. Öh. Jo. Det gjorde jag nog. Sa jag med halvrosiga kinder. Jo. Jag såg nog litegrann.

Mest nöjd blev jag dock inte av att ha sett Sexpackgutten på en armlängds avstånd. Faktiskt. Helt ärligt. Utan mest nöjd blev jag när Fröken Haag å Herr Jönsson pratade ihop sig om dagens race. Om året som gått. Hur de ser på året som kommer. För ena sköna lirare de är. Grymma på skidor. Grymma på förmedla skidglädje å all annan slags glädje. Å ödmjuka som få. Tack för att ni gjorde dagen till den bästa dagen i Mellannallens liv.

Andra dagen var inte lika rolig att vara Slalommamma på distans…

Satt på kontoret. Medan Fröken Nalleby skulle tränas in i Super-G banan. Försökte hitta ett legitimt skäl att ringa. Kom på ett. Ringde Slalompappan. Jo, sa jag. Jag vallade nog med fel valla innan ni åkte. Borde nog ha vallat för kallare. Så det är ju bra om du vallar om Super-G skidorna till morgondagens tävling. Kanske med Grön. Två lager. Å borsta ORDENTLIGT! Jag hade varit i kontakt med Fridaspappan på sms kvällen innan. Å han tryckte på det där med borstningen. Så då gjorde jag det med. Avslutade telefonsamtalet för säkerhets skull med ett sista råd. Inte order. Utan råd. Jo, innan du bestämmer färg på valla är det bra om du stämmer av valet med helgens sambo, Herr Jansson. Han har koll han. Jo, sa Slalompappan. Ska tänka på det. Klick. Inte Kung Carl Gustav å Silvaklick. Utan adjötelefonklick.

Tredje dagen var inte alls rolig att vara Slalommamma på distans…

Var dags för första tävlingen. Super-G. Den hyfsat snabba disciplinen. Var ett åk som gällde. Fröken Nalleby skulle starta i princip sist. Å det vet ju alla. Not good. Ska ha så tidigt startnummer som möjligt. Önskade så att jag var där. På plats. Live. Men gick inte. Vad som gick var att livelänka. Kunde inte se när Slalomkidsen åkte. Men kunde följa liveresultaten.

Var lika spännande som om jag på plats. Satt vid datorn å tryckte maniskt på F5. Såg att Fröken Henning ledde. Så Fröken Ribrant’s placering. Å Fröken Jansson. Å Fröken Löthman. Å Fröken From. Å Fröken John. Å Fröken Fredriksson. Såg alla andra fröknar som jag höll en extra tumme eller två för. Kändes som en evighet innan jag såg Fröken Nallebys namn på resultatlistan. Åh vilken lättnad. Ungen var i mål å hade inte ramlat å slagit sig i den höga hastigheten. Sen såg jag vart hon hamnat på resultatlistan. WOW! För en utveckling. Har kört totalt sju dagar på Super-G. Sju! Å har bara tävlat en gång. Å det var LVC Finalen förra året i Sunne. Fick minuten senare ett samtal från backen. Rösten. Den rösten. Så sjukt härligt att höra den rösten. En helt annan röst än den jag hörde efter Ross-Knocken. Hörde stolthet. Hörde glädje. Hörde äkta Skidglädje. Hon var stolt. And me too!

På kvällen ringde jag åter Slalompappan. Jo, sa jag. Jag har några punkter här som jag vill att du tar upp med Herr Rossignol alias Mannen i Rött. Å sen en fråga som jag vill att du tar upp med Herr Ordförande. Å en annan fråga som jag vill att du ta med Herr Lagledare. Sucken jag möttes av i telefon var lång å djup. Men äh, bliru sur nu när jag kommer med några förslag, suckade jag tillbax.

Jorå. Serru. Vet inte om jag skulle orka ha en sån hemma när jag är borta på läger å tävling. Måste nog jobba lite mer på den där utvecklingssidan. Å låta Slalompappan köra sitt eget race när han är på tävling. Får lite deja vu känsla. Lite som när jag för första gången skulle lämna över föräldraledighetsstafettpinnen. Ajaj. Inte lätt det här. Intalar mig själv att jag åtminstone har insikt om problemet. Litegrann. Så det kommer nog gå alldeles strålande. Like a walk in the park. Nån gång.

Fjärde dagen gick det faktiskt rätt bra…

…till att börja med. Livelänksknarkade med Mellannallen å Mininallen vid frukostbordet. Var Slalom som stod på schemat. Fröken Nalleby skulle återigen starta bland de absolut sista. Såg alla Fröknar. Väntade på Fröken Nalleby’s tur. Blev lite halvnojjig när jag såg att fler å fler körde ut. Ojoj. Hur ser det ut i banan egentligen tänkte jag. Slalomkidsen faller ju som asplöv. Ville nästan ringa å säkerställa att alla patruller på plats gjorde sitt jobb. Men där gick till å med gränsen för mig. Håll dig i skinnet Slalommamma. Inget du kan göra. Chilla.

Vid nästa tryck på F5 fanns Fröken Nallebys namn med på listan. Hon låg inte bland dem som kört ut. Hon låg inte heller i slutet. Hon låg nästan i mitten!! Igen. Jag storknade nästan. WOW! Måtte det nu hålla i sig i andra åkte. Måtte. Måtte. Om inte så skit samma. För hon har visat för sig själv att hon klarar det. Vilka framsteg sedan förra året. Grymma unge!

När första åket var klart var frukosten klar. Mellannallen drog iväg på Laserfortskalas. Mininallen mumlade nått om att jag sög som mamma som bara satt vid dator. Å suga som mamma hade jag inte riktigt lust med. Så jag drog på Mininallen fotbollskläder å knallade ner till Vallen. Blev spontanmatch i vanlig ordning. Mitt lag bestod av ett par femåringar. En åttaåring. En tvååring. Å en Fotbollspappa. Motståndarna var vassa. Visste jag. Spelar nämligen i Mellannallens lag. På grund av allt för taskig kondis placerade jag mig själv i mål. Släppte raskt in två tunnelmål. När bollen för tredje gången hamnade i nätet sa en kavat liten kille som förstärkt laget att det nog var bäst om jag lämnade över platsen i mål. Till ytterligare en ny kille. Som tydligen är målis i P-03. I was humbly fired! Tog det som en rejäl idrottskvinna å bänkade mig själv i en snödriva i solskenet. Tog fram iFönen. Tänkte att nu var nog andra åket i gång.

Nånstans där i snödrivan glömde jag bort startordningsproceduren i LVC Finalen. Var inställd på att det var omvänd startordning. Vilket skulle betyda att Fröken Nalleby skulle starta i princip först. Tryckte uppdatera ett dussintal gånger för att se Fröken Nallebys namn i resultatlistan. Utan resultat. Skickade ett sms till Slalompappan. Hellooo! Varför startar inte Fröken Nalleby? Har det hänt nått? Nä, blev svaret. De startar efter placeringen de fick i första åket. Öh. Jo. Naturligtvis. Sekunden efter var ungens namn på listan. Ett gäng minuter senare var tävlingen klar. Oh yes! Placeringen höll i sig.

Femte dagen….

Det är idag. Det är nu. Håller tummarna för alla U-14. Tjejer som killar. Min Slalomunge. Mina nästan Slalomungar. Å alla andra Slalomungar. Jag kommer följa er på distans. Från en fotbollsplan hyfsat många mil från er. Men ändå nära.

/Slalommamman

The Orange Car & Ross-Knocken

Den Orangea Bilen

Övningskör: För ett par kvällar sedan gick jag som vanligt utmed den Långa Vägen hem från T-banan. Allt var som vanligt men ändå inte. Från parkeringen vid Pizzerian hoppade det ut en kollosalt liten orange bil. En Matiz. I den kollosalt lilla orangea bilen satt fyra gott å väl fullvuxna män. En bit äldre än mig. Å då är man inte ung. Mannen som körde. Eller hoppade fram. Var mycket fokuserad. Lika fokuserade var de tre andra männen. Det var som att alla fyra i bilen körde. Att de körde tillsammans. Tystnaden i bilen i princip hördes utanför. När bilen hoppade förbi mig såg jag skylten. Den gröna skylten som tydligt visade det jag redan förstått.

Gata upp å gata ned: Medan jag gick ned för Den Långa Backen utmed den Långa Vägen hann den orangea bilen studsa förbi mig ett par gånger. Öva att köra backe stod förmodligen på dagens schema. Varje gång bilen studsade förbi såg jag samma totala fokus. Från samtliga i bilen. Den mörkhåriga fullvuxna mannen som satt bakom ratten skulle ta körkort. Å det med hjälp av tre lika mörkhåriga å fullvuxna män vid sin sida. Han var inte ensam. De var ett team. Ett team som alla hade samma mål. Att lära mannen köra bil. Att få honom att ta körkort. Verkade inte spela någon roll att mannen passerat den magiska 18-årsåldern för tre decennier sedan. För viljan fanns där. Å då går det. Med hjälp.

Ross-Knocken 2013

Mot Väsjöbacken: För ett par dagar sedan åkte jag som vanligt den Något Längre Vägen till en Slalombacke. Allt var som vanligt men ändå inte. Jag gled ut från den isiga skafttomten i den Svarta Lånebilen från Verkstan. Den ena dagen hade jag inget sällskap. Ty Fröken Nalleby sov över hos Fröken Viggbyholm å fick skjuts direkt till tävlingen. Den andra dagen hade jag sällskap av Mellannallen. Tystnaden första dagen var totalt. Hade inte så mycket att säga högt till mig själv. Den andra dagen var tystnaden obefintlig. Mellannallen å jag pratade om allt å inget. Om den kommande tävlingen. Om skolan. Om fotbollen. Å säkert om något annat med.

Fröken Nallebys lördag

Blindkäppen: Det gick inte som tänkt i första åket. Var en blindkäpp som ställde till det för Fröken Nalleby. Å det första åket bröts innan det knappt hann börja. Beskvikelsen var enorm. Ilskan var stor. Å tårarna. Ja de kom å de rann utmed kinderna. Tårarna fixar jag. Men orden. De hårda orden hon riktade mot sig själv. De fixar jag inte lika bra. Prövade säga massor. Prövade att vara tyst. Men orden jag sa var fel. Å de ord jag inte sa var oxå fel. Det var alltså inte mycket rätt.

Vändningen: När jag trodde att slalomen för all framtid var nedstoppad i en pjäxbag hände något. Den fullastade Orangea Bilen dök upp inne vid målområdet. Nja. Kanske inte helt bokstavligt talat då. Men banne mig bildligt. I den fullproppade bilen satt inte bara tre fullvuxna män. Det satt fler än så. Det satt både män å kvinnor. Stora som små. Alla brydde sig. Alla visade det på sitt sätt. Tårarna torkades. Ilskan försvann. Å besvikelsen lades åt sidan. Andra åket kördes. Kördes riktigt bra.

Mellannallens söndag

Det första åket gick alldeles lysande: Riktigt, riktigt kalasbra dessutom. Kanterna var där de skulle vara. Svängarna satt som de skulle. Å käpparna höll sig snällt på rätt sida av skidorna. Livet lekte helt enkelt. Sen var det dags för andra åket. Mellangutten startade sist av alla 130 åkare. Som god Slalommamma skickade jag upp Slalomungen på start i god tid. Stod sedan å spejade upp mot backen. Såg de andra Slalomkidsen fara ned. Väntade på att min Slalomunge oxå skulle fara ned. Då fickjag en klapp på axeln. Var en annan god Slalommamma som sa att Mellannallen ville mig nått. Nä, kan inte var min son, sa jag. Han är ju upp på start å ska åka snart. Det är din son, svarade hon. Han står här bakom. Å är fasligt kissnödig.

WTF!!! Jag hade ju frågat tusen gånger om Mellannallen behövde gå på Bajamajan. Såg startnumret på nästa slalomunge som kom i mål. Insåg att en viss risk fanns att min son skulle missa sitt andra åk. Insåg att bannor skulle hjälpa föga. Sprang istället med den ännu mer kissnödiga sonen så fort jag kunde bort mot skogen. Drog av slalomungen jackan. Sen tävlingsvästen. Å sist fartdräkten. Allt tight som tusan. Samtidigt som jag sa att det här går bra det. Kissa lugnt men helst snabbt. Ty du skall ju egentligen vara på start nu. Kände själv att jag sände ut halvdubbla budskap.

Diskad: Mellannallen hann upp till start. Hann till å med vänta nån minut innan det var hans tur. Den första halvan i andra åket gick precis lika lysande som hela första åket. Sen hände nått mitt i backen. Mellannallen föll. Reste sig. Klättrade upp till den missade käppen. Å tog ny fart. Bra att du inte gav upp unge tänkte jag. Så kom Mellanungen ner mot mål. Jag å resten av Teamet klappade som vanligt händerna å hejade med höga röster. Då gick nått snett. Eller direkt fel skulle man oxå kunna säga. Mellannallen tog sista käppen mellan bena. Istället för som tävlingsreglerna säger på sidan. En klockren gränsling med andra ord.

Fula ord: Svordomen som hördes när Mellannallen åkte över mållinjen var högre än hejaropen. Precis som dagen innan fick jag ett vrak i min famn. Besvikelse. Ilska. Tårar. Att han hade ramlat sket han i. Men att han hade gränslat. Å därmed kört fel. Å blivit diskad. Nä, det sket han inte i. Vad jag sa eller inte sa spelade åter ingen roll. Så jag satt tyst å höll om. Mumlade något om att han skulle ta med sig det första braiga åket hem.

Fina ord: Å så plötsligt dök den Orangea Bilen upp igen. Den här gången lastad med andra människor. Men stödet var detsamma. Omtanken densamma. Damn vad härligt tänkte jag. Att alla dessa människor finns.

Mina Slalomkids övningskör fortfarande

Å kommer så göra ett gäng år till. Om de väljer att fortsätta. Vilket jag hoppas. För utvecklingen de gör i backen är grym. Tack var de själva såklart. Men minst lika mycket tack vare alla runt omkring dem. Runt oss. Som hjälper. Som stöttar. Vi är inte ensamma. Vi har ett helt team bakom oss. Ett team som alla har samma mål. Att mina å alla andras Slalomkids ska utvecklas å ha kul.

/Slalommamman – Som faktiskt har körkort även fast alla andra inte verkar tro det

Die First. Then Ski.

Mininallen: Mini. Inte bara för att han är yngst av de tre nallarna. Utan för att han verkligen är Mini. På riktigt. Är enåenhalv längdkurva kortare än snittungen. Å enåenhalv viktkurva lättare än samma snittunge. Att han ser på sig själv som större än alla snittungar är en annan femma. Spelar ingen roll vad jag säger. För det är inte så han ser på saken.

Mininallen becomes one of the guys: Var varken jag eller Slalompappan som bestämde att Mininallen på 5 år skulle börja träna slalom. Var Herr Vallaöl From Last Year. Minns såklart att jag hade en halv sms-konversation i höstas med denna man. Minns bara inte att den slutade med att Mininallen verkligen skulle börja träna slalom. Så när Herr Vallaöl From Last Year undrar varför Mininallen inte var med på träningen med de andra Slalomkidsen på Familjelägret i Björnrike hängde jag inte helt med. Stämde av med Mininallen om han ville. Å strax efter var Mininallen, då iklädd gips på handen, en i skidgänget. Å inte bara en lillebror till två skidsyskon.

Mininallen doesn’t wanna be one of the small guys: Första träningen i hemmabacken slutade väl inte lika bra som träningen i Björnrike. Slutade väl så där. Skulle åka Följa John. Å Fröken var John. Det gillade inte Mininallen. Gillade inte att åka på led. Vilket han sa högt. Gillade inte heller när något stackars barn tappade kontrollen å kom före honom när de åkte Följa John. Då fick det stackars barnet höra att han trängdes. Gillade inte heller snöleken med de andra slalomkidsen efter träningen. Känner inte dem. Å nej, har ingen lust att lära känna dem heller. Jag har redan kompisar hemma på dagis. Behöver inga fler. Punkt. End of discussion.

Mininallen: Att säga till Mininallen att rätta dig i ledet å Följ först John å lekt sen fint med de andra snälla barnen funkar inte helt. För att vara så liten har Mininallen rätt stark uppfattning om vem han är å vad han vill. Sommaren för drygt ett år sedan gick han en dag till dagis med vit kortklänning. Lila sjal. Å Tomteluva. I höstas var det backslick å shorts som gällde till frosten kom. När snön föll var det tuppkam å mascara som gällde. Vägrade mössa. Kunde ju förstöra frillan. Så i morse upptäckte Mininallen en ny stil. Häxhatt. Nån slags krigssköld. Å ljusgul handväska. Så nä. Vill han inte Följa John så var det inte mycket att snacka om.

Mininallen wanna be one of the big guys: Istället följer Mininallen med när Mellannallen har slalomträning på måndag- å onsdagkvällar. Är väl inte så att han direkt tränar med U-10. Åker mest fritt. Försvinner hyfsat ofta. Å dyker upp lagom till jag börjar bli orolig. Ibland får han dock för sig att han ska ta ett åk i träningsbanan. Slutar oftast med att han har för hög fart å kör ut nånstans. Ibland får han även för sig att stå uppe på start. Säkrar först att ingen har trillat i banan. Tittar sedan självsäkert på en betydligt större skidåkare på start. Å säger med myndig röst. KÖR!!

To compete. Or not compete: Förra helgen var det dags för KM. Mininallens första om han ville. Först ville han inte. Dan innan kom han på att han trots allt ville. Hittade inte Mininalles namn på någon lista i tävlingskalendern. Berodde väl på att han inte alls tränar med U-8. Smsade Herr Vallaöl From Last Year. Han som trots allt är skylig till att Mininallen halvt är med. Frågade om det gick att efteranmäla Mininallen på start. Jajamensan var svaret. Klart ungen ska tävla.

Mininallen had to die before we could leave: Var bara ett krux. Fick inte riktigt med mig Mininallen på morgonen. Han satt endast iförd orangea boxershorts nere i källaren å spelade på Ajpäden. Sa till Mininallen att sluta spela, klä på sig å äta frukost. Inte bara en gång. Utan tjatigt många gånger. Näst sista gången jag sa till använde jag förmodligen inte min vänaste röst. Var ju inte bara Mininallen som skulle köra KM. Var ju även Mellannallen som skulle tävla. Å Mellannallen gillar inte att komma försent. Inte alls. Å inte jag heller. Så sista gången jag sa till var det med en mindre pedagogisk röst. Svaret kom rappt tillbaka å var såväl kort som koncist.  JAG KOMMER. JAG SKA BARA DÖ FÖRST. Varav jag svarar: Då får du se till att DÖ SNABBT! Vilket Mininallen faktiskt gjorde.

First it went really well: För att vara död gick första åket väldans bra. Till skillnad från sina storasyskon åkte han sitt första åk i sin första tävling felfritt. Låg på plats 9 av 14. Å i princip yngst av alla. Mininallen var extremt stolt å nöjd.

Then not: I andra åket fastnade Mininallen i en snövall. Körde ur banan. Hoppade över nån käpp. Å blev därmed diskad. Men fick en glänsande medalj att hänga runt halsen. Den medaljen älskade Mininallen en kort stund. Sen såg han pokalbordet. En sån vill jag oxå ha sa Mininallen. En sån kommer du inte få. Det är bara de slalomkids som kommer på första, andra å tredje plats som får. Å det gjorde du inte denna gång. I samma sekund som jag sa det gick kärleken för medaljen över. Den är ful. Jätteful. Vill inte ha den. Så flög medaljen iväg likt Ara Abrahamians OS-medalj.

Then really not: När det var dags för prisutdelning stod Mininallen å såg på när pokalerna delades ut. Kändes som Mininallen hade kommit över pokalsorgen. Men icke då. Mellannallen hade nämligen lyckats knipa en pokal. Då surade Mininallen till rejält. Å jag sa väl nått moderligt som att du borde glädjas med din bror. Kan inte, blev svaret. Jag har en jättestor vårta under foten. Å du måste köpa vårtplåster. För det gör ont när jag har pjäxa på. Å då kan jag inte åka skidor. Å då kan jag inte vinna.

/Slalommamman –  som måste fixa pokalhylla till Mellannallen å vårtplåster till Mininallen

Heaven Painted In Gold

The Heaven: Alla har sin himmel. Jag har min himmel. Ibland är det den riktiga himmel. Där högt upp i det blå. Ibland är det någon annan himmel. Som inte är lika högt upp. Men ändå en himmel. Häromdagen var jag uppe i den riktiga himmeln å vände ett par gånger. Lämnade isiga vägar i sthlm. Landade i ett nästan grönt Skåne. Gillar inte isiga vägar. Har blivit så gammal att jag på allvar tror att jag kommer bryta lårbenshalsen om jag halkar. Å bryter man lårbenshalsen då är det ju döden nästan. Då flyger man upp till himlens himmel. Å det är jag inte riktigt redo för än. Har fortfarande några saker att uppleva här på jorden. Å vägrar dö nyfiken. Men gillar inte heller ett nästan grönt landskap i mars. Gillar snö. Vit fin snö. Å det fick vi massvis av förra veckan. Å så upplevde vi massa oxå. Delar i vanlig ordning med mig av vissa upplevelser. Å utelämnar vissa andra.

The Beginning: Bambi flög direkt till himlens himlen när hon sprang framför den svarta slalombilen i den svarta natten. Kondoleanser till Bambis närmsta anhöriga som blev vittnen. Verkligen inte kul. Verkligen tråkigt. Hoppas ni tar er igenom traumat. Å skuttar vidare i skogen istället för på E18.

The Ski Resort: Resemålet var Norefjell. Tio mil från den Norska Huvudstaden. En dryg timma med bil. Typ pendlingsavstånd. Inte undra på att de blir goa på ski de där norrmännen. Med magiska fjälltoppar runt var å varannan husknut. Not fair.

The View: Hyttan vi hade fått låna var inte vilken hytta som helst. Var en fjortonbädds timmerstuga med nedsänkt jacuzzi å utsikt över så mycket himmel som jag aldrig sett förut. Såg horisonten å lite till. Att det var klarblå himmel varje dag hjälpte såklart till.

The First Left Knee: Fanns blott ett litet orosmoln på den blå himlen. Skulle Fröken Nallebys vänstra knä hålla för skidåkning. Knät såg ju ut som en blåsvart fotboll veckan innan. Å Herr Vitrock hade återigen placerat kryckor istället för stavar i hennes händer. Men orosmolnet förblev blott ett orosmoln. Å inget riktigt moln. Varken vitt. Eller blått moln. Knät höll.

The Second Left Knee: Mitt vänsterknä höll inte. Knäppte till när jag tog ”transportsträckan” genom skogen till pisten. Första dan.Till första åket. Skillnaden mellan Fröken Nallebys knä å mitt knä är inte bara 28 år. Mitt knä blev aldrig svullet. Å inte heller blått. Det var alltså inte det onda knät det onda sitt i. Det onda satt i ländryggen. Igen. Från takfallet i Sälen tre år tidigare. Insåg att Voltaren T å Ipren skulle bli mina bästa vänner den kommande veckan. Vänner jag egentligen inte gillar. Vänner jag direkt ogillar. Men valet stod mellan att äta dem å därmed kunna åka skidor. Eller inte äta dem. Å inte kunna åka skidor. Å grina. Å mina tårar har jag sett tillräckligt av det senaste året. Så valet var inte enkelt men ändå så lätt.

The Lost Son: Grät gjorde dock den förlorade femåriga sonen när han försvann. Jag åkte först i pisten. Helt upptagen av mig själv å att komma på kant. Gick inget vidare. Definitivt inte när vänstern var yttern. Fröken Nalleby å Mellannallen var rätt upptagna av sig själva å varandra å lämnade pisten för skogen. Slalompappan som är norrman å åkte Telemark var inte upptagen av nån. Väl vid liften insåg jag att familjen bestod av fyra skidåkare. Istället för fem. Mini saknades. Ajdå. Jag pekade med hela handen å sa vad alla skulle göra. Vilket de gjorde. Å den förlorade sonen återfanns. Gråtandes. Inne i skogen. Fast under en gran. Mellan pisten å liften. Shit.

The Son In The Lift: Tårarna hade precis torkat på den numera återfunna sonen när jag frågade om han kunde hoppa upp själv i sittliften. Ja, kanske, svarade Mini. Jag satte mig tugnt ned i den gamla tvåsittsliften när den kom farandes bakom oss. Mini däremot satte sig inte. Han veks ihop till en dubbelmacka. Å höll på att försvinna under sittliften. En tiondels sekund tänkte jag att Liftwaffen skulle trycka på röda knappen. En tiondels sekund senare insåg jag att Liftwaffen inte skulle trycka på nån knapp. Eller göra nått alls. Ytterligare en tiondelssekund senare slängde jag stavarna å fiskade upp Mini. När Mini väl kom till sans sa han frankt att ”kanske” nog betyder ”nej”. När vi sen skulle hoppa av sittliften hoppade jag av. Men inte Mini. För Mini satt kvar. Eftersom jag inga stavar hade gick det hyfsat snabbt att åter fiska tag i Mini. Tredje barnet. Behöver jag säga nått mer. Shit. Shit. Shit.

The Norwegian Northug: När vi inte åkte lift eller skidor såg vi på VM. De tre halvnorska kidsen som alla är födda vinnarskallar hejade mest på Northug å Norge. Å lite mindre på Sverige. Kändes ett tag som vi målade den annars så blå norska himmeln med norska guldmedaljer.

The Half Swedish Northug: När VM-sändningarna var klara för dagen ville Mellannallen leka Northug jaga Hellner i spåret. Så jag följde med. Fick heta Haag om jag ville. När jag likt Haag för första gången på länge hade rejält flyt å drog oss båda upp för Johans Löypa låg Mellannallen bak å tryckte. Sen kom rycket. Han flög förbi mig. Lade sig framför mig. Vände sig om. Stoppade till. Parkerade mig. Flinade å drog iväg. Shit. Besegrad av en taktisk halvnorsk 9-åring.

The Love Machine: På väg hem till hytta behövde vi klättra upp för en brant slalombacke med längdskidorna i händerna. En eftermiddag i den stängda backen hörde vi ljudet. Ljudet jag lärt mig att älska. Ljudet av en pistmaskin. Minns förälskelsen för Den Stora Silvriga Pistmaskinen i Vemdalen året innan. Då satt jag själv en sömnlös natt å såg hur maskinen tog sig an berget. Den här gången delade jag glädjen med Mellannallen. Vi satte oss utanför pisten å tittade medan den Lilla Röda Pistmaskinen med stor noggrannhet fixade till hoppen i Funparken. Satt där till solen hade gått ned å Kvicklunchen var slut. Lucky. So Lucky. Almost like heaven.

The Lovely Eyes: Men lyckligast blev jag nog av Fröken Nallebys ögon. Jag såg att skidglädjen åter var tillbaka i ögonen. Tillbaka efter att ha varit på utflykt ett tag. Vi hade medvetet lämnat såväl tävlingsprat som fartdräkter hemma. Vi var bara en vanlig men ack så ovanlig skidfamilj. På sportlov. I Norska fjällen. Långt från slalombanor. Men inte långt från riktiga slalomsvängar. Jag såg hur Fröken Nalleby tog sig an berget. Hur hon varvade mellan slalom å storslalom. Hur hon fastnade mer å mer för storslalomen. Den disciplin hon gillar mest.

The POC-helmut: Sista dan såg jag en tvåfärgad POC-hjälm i backen. Hade det varit en enfärgad POC-hjälm hade jag aldrig reagerat. Men nu var det en tvåfärgad. Å tvåfärgad betyder att det med stor sannolikhet var en Raceåkare. Strax efter såg jag en man med en borr i ena handen å käpp i andra. Undrade stilla om Fröken Nalleby skulle säga nått när hon såg dem sätta Super-G banan. Fröken Nalleby sa något. Men hon sa det inte med ord. Hon sa det med blicken. Hon sa det med kroppen. Sen tog hon sats. Å åkte. Åkte de bästa åken jag någonsin sett henne åka. När vi andra åkte in för lunch stannade Fröken Nalleby kvar å körde. Det leende hon hade på läpparna när hon sent om sides kom tillbaka till hytta. Just det leende kommer jag plocka fram dagar då himlen varken är blå eller målad i guld. Utan när den är grå.

The End: Lagom till att vi lämnat de norska vägarna å åter befann oss på svenska vägar. Då byttes de norska gulden ut mot ett svenskt guld. Å inte vilket guld som helst. Utan bragdguldet. Såg senare när Guld-Johan visade medaljen för dotter å sa att den här medaljen hade en annan färg än de hon sett tidigare. Den här var av Guld. En ödmjuk vinnare med en liten parvel på armen. Snyft så vackert. Såg sen ett klipp med den Gamle Gullgutten på femmil. En ödmjuk förlorare som hyllar den välförtjänte vinnaren. Snyft. Nästan ännu vackrare. Not as beautiful as heaven. But almost.

/Slalommamman

Above The Treetops

Uppe på toppen. Där långt, långt upp. Förbi trädgränsen. Där händer det något med mig. Något som inte riktigt går att beskriva. Det är en känsla av frihet. Det är en känsla av lycka. Det är en känsla av att fånga dagen. Det är himlen nästa.

Jag känner mig stark där uppe på toppen. Bekymmer som normalt tynger mig känns knappt. Är som fjäderlätta moln. Som sakta försvinner iväg.

Jag är gärna där på toppen. Så jag åkte upp dit idag. Själv. Satte ned skidorna i en snödriva. Placerade stavarna på bindningarna å satte mig. Bara satt där. Lät tankarna komma. Lät tankarna gå. Tänkte på veckan som gått. Har ju hänt en del. Men ändå inte. Jag är densamma som förra veckan. Tankarna är desamma. Tankar jag delat med en del. Dels via bloggen. Dels via samtal på läger. I liften, i vallaboden eller vid middagsbordet. Den enda skillnaden är väl att något fler nu tagit del av dem.

När jag satt där på toppen tänkte jag på en låt. En låt jag fick av en kär slalomvän. En vän som skickar låtar lite då å då. Som han tror passar mig. För stunden. När det hänt något. Eller när det inte hänt något. Han tänkte att jag i måndags morse. Dagen efter den lilla artikeln i DN Sport behövde en låt. Han tänkte att det kanske skulle storma runt mig de närmsta dagarna.

Låten jag fick var ”Just idag är jag stark” av Kenta Gustafsson. ”Jag har tron på mig själv…jag ser framåt…jag hör inre musik…jag hör vindarnas sus…jag förs framåt av kraftiga vindar…just idag är jag stark… ” Jag blir rörd av hans omtanke. Att han bryr sig. Att han visar att han bryr sig. Att han är min vän. En vän jag skulle vilja ha vid min sida på toppen en dag det verkligen blåste hårt å kallt.

Men det blåste aldrig hårt å kallt den dagen. Å inte heller de kommande dagarna. I alla fall aldrig nära mig. Det var alltså inte de hårda å kalla vindarna som bekymrade mig. Jag möttes ju endast av varma fläktar. Av såväl stora som små. Den vindpust som berörde mig mest av alla var den som kom från pojken som nyss blivit tonåring. Som kallar mig för Mamma 2 på läger. Som jag gillar. På många sätt. Främst för att han alltid är sig själv. Det är inte alla tonåringar som orkar vara det. Men han är stark. I sig själv. Å varför skulle man då behöva vara någon annan än sig själv.

Det var alltså de stilla vindarna. De som varken syntes eller hördes. Som bekymrade mig en del. Å just dessa vindar var viktigare för mig än de andra. Att få deras ärliga tankar var viktigt för mig. Å det fick jag. Å tackar särskilt för. Jag förstod att mina tankar hade landat på ett annat sätt hos dem. Jag är glad att de berättade hur. För de är viktiga för mig.

Frågade sen den käre slalomvännen. Han med låten. Varför det var så tyst från en del andra. Den kloka vännen, som känner till slalomcirkusen väl, svarade som så: 1) De inte läst artikeln. 2) De har läst artikel. De gillar den inte. Men de är för fega för att säga något till dig. 3) De har läst artikeln. Konstaterat att ja så känner hon. Men inte jag. Är väl inte så mycket mer med det. Är väl inget att snacka om.

Jag lät de tre alternativen ligga å vila. Hade ett par deadlines att möta veckan som gick. Å då går det inte att hålla att på att analysera de vindarna artikel orsakat eller inte. Men så idag när jag väl satt där på toppen. Alldeles själv. Ja, då kom tankarna tillbaka. Tänkte på de tre alternativen vännen gav mig:

1) Att de inte läst artikeln. Nä, kändes inte troligt. Kändes som artikeln nått till alla. Fick besked av en skidvän att den delats minst tusen gånger från DN Sports hemsida. Att den spridits på FB, Twitter å bloggar kors å tvärs i Sverige. Att den diskuterats i slalomklubbar allt från Göteborg till Umeå. Att den hamnade på P4.

 2) Att de läst. Inte gillat. Att de var för fega för att säga nått. Nä, kändes inte heller troligt. Finns väl inget å bli arg på i den artikeln. Var ju bara jag å mina tankar. Hävdade aldrig att alla anda uppfattade slalomcirkusen på det detta vis. Å jag landade ju ändå i att jag tänker fortsätta stötta mina barn om de vill fortsätta. Bara att jag måste göra det på mitt vis. Är väl inget konstigt.  Å för fega för att säga något. Nä, knappast. Inte mina vänner.

3) Så jag landade där på toppen att det var nummer 3. Att de hade läst men inte känt att det var något direkt att kommentera. Var ju bara mina tankar. Som fått lite mer utrymme än de brukar i bloggen. Å att de hade deras tankar. Som inte var mina. Inte mycket mer att ödsla energi på. Kändes skönt att landa i dessa tankar.

Tänkte sen att det var dags att ”vända blad”. Precis så som Kung Tjabo sa för nått år sen. Brevet är skrivet. Blev delvis publicerat. Rörde om i grytan. Om den resulterar i någon förändring inom sporten eller ej har jag ingen aning om. Var inte riktigt min intension med brevet.

Min intention var ju bara att dela mina tankar med hur det kan se ut. Hur det kan kännas att inte räcka till. Varken tidsmässigt eller ekonomiskt. Hur det kan kännas när det gör ont. Riktigt ont. Men hur jag ändå landar i att det är en värld jag älskar. Systemfel eller inte. Jag kan tycka vad jag vill om det. Å det gör jag. Men att jag tänker vara den som driver den opinionen kan ni glömma. Finns personer som vet betydligt mer om det än jag. Som därmed är mer lämpade än jag att föra dessa tankar. Jag är blott en Slalommamma. Med tankar. Å känslor. Som jag ibland delar med mig mycket av. Å ibland håller tyst om. Inte svårare än så.

/Slalommamman

PS! Den vuxna man. Idiot till man. Som körde en kombination av Super-G å Störlopp i familjebacken i Norefjell idag. Som var en hårsmån att köra på å därmed ihjäl Mellannallen. Just den mannen borde byta kläder till i morn. För ser jag honom i backen. Å jag fortfarande har PMS. Kommer jag dra till allt jag har med staven på hans knän. Å ser jag honom i backen. Å jag inte längre har PMS. Kommer jag se till att jag hamnar i samma sittlift med honom. Den där riktigt långa å långsamma sittliften. Å det samtalet jag kommer föra med honom kommer göra att han förmodligen kommer överväga att hoppa av liften långt innan vi är framme.