D-Day i Bruket

Jag kom till Bruket strax efter kl 8. Men var ändå inte först. Såg Fru Andersson på toppen. Såg Herr Lindström vid målgången. Såg massa andra JAK-are in action. Det var nämligen Dagen D. Dagen när Bruket öppnade för säsongen. Men bara för en dag. Skulle sen stängas för snösprutning igen. Kan kännas lustigt att bara öppna för en dag. Å stänga sen igen. Men icke då. Det var nämligen inte vilken dag som helst. Det var Dagen när D-gruppen hade bjudit in för tävling.

Jag ställde mig i liften när jag kom. Var Liftwaffe för en dag. Har aldrig stått i nån ankarlift förr. Skulle egentligen fått utbildning av en herre på Kommunen innan första gången. Men utbildningen lyste med sin frånvaro. Bad en stilla bön att liften skulle vara snäll. Inte stoppa allt för många gånger. Behövde inte oroa mig. Hade en Liftwaffekompis. Som i och för sig aldrig heller stått i liften förr. Men kändes ändå tryggt att vara två. Sen kryllade ju hela backen av JAK-are som kunde hjälpa till om det sket sig.

Å sket sig gjorde det bara två gånger. Liften kom dock igång rekordsnabbt igen tack vare snabbfotade assistenter uppe vid start. I övrigt sket det sig inte så mycket. Var en tjej som helst ville att min Liftwaffekompis skulle hjälpa henne eftersom jag tydligen hade satt liften mellan hennes ben första gången. Var kanske nån. Max en. Som fick liften i huvudet oxå. Men hjälmen fyllde sin funktion å barnet såg helt ut. Log snällt å återkom gång på gång. Så får inte ses som någon superkatastrof.

Värst skadad blev förmodligen jag. Nån förvånad? Var en liten miniåkare som slängde sig fram å höll på få liften i huvudet. Nån måtta får det vara tänkte jag. Får ju räcka med en tösabit som blivit knockad av mig idag. Kan ju inte knocka alla. Så jag gjorde en liten parering med vänster underarm. Sen med vänster överarm. Borde kanske kolla upp armen, för har lite för ont. Men, orkar inte kolla upp. Orkar inte att det skulle vara nått. Skulle bli så sjukt mobbad av mina skidvänner om min dag som Liftwaffe i Bruket slutade med gips. Så, har bestämt mig för att det inte är nån spricka. Bara smärta. Bara att bita ihop å käka lite smärtknark.

Damerna först. Så är det tydligen även inom slalom. Damerna inledde tävlingsdagen på förmiddan. Å Herrarna avslutade på eftermiddan. Lite gulligt ändå. Att kalla små 8 å 9-åringar för Damer å Herrar. Men så är det tydligen inom slalom.

Herrarna sist. Men inte vilka herrar som helst. Utan Mina Herrar. Ja, eller min kille då. Min Slalomkille. Mellannallen Filip. Idag var hans första tävling. Nånsin. Såg på långt håll när han kom. Stack ut lite från de andra killarna. Hade på sig vanliga svarta skidkläder istället för fartdräkt. Hade svart Everesthjälm istället för färgglad POC-hjälm. Hade gamla skidglasögon med helt fel färg i glaset istället för ljusblå raceglasögon från POC. Hade vanliga slalompjäxor istället för racepjäxor. Å sist men inte minst. Hade twintip istället för raceskidor. Hua. Hur är det möjligt!? Nästintill barnmisshandel, eller? Nä. Han var faktiskt inte helt ensam om att ha på sig vanlig svenneutrustning. Men definitivt alldeles, alldeles ensam om att tävla i twintip. Shit.

Twintipsen försvann efter första åket. Mr Vallabod (som jag tydligen skall vara skyldig en öl) ställde fram ett par begagnade raceskidor till försäljning precis vid liften. Tack, sa jag. Tar dessa till min Slalomkille. Blev ett snabbt depåbyte efter första åket.

Så hur gick det då? I första åket skulle han, med twintip, kommit på 45:e plats av 80 åkare. Men. Gjorde en bitteliten miss vid första käppen. Typ tog den från fel håll. No merci. Blev diskad. Ville inte acceptera detta. Förstod inte att han gjort nått fel. Bröt ihop fullkomligt när han fick reda på detta. Krokodiltårarna fullkomligt forsade åt alla håll å kanter. Var arg å fullkomligt otröstlig. Tackålov fick han diskningsbeskedet när även åk två var avklarat. Annars undrar jag om han hade kört vidare.

Andra åket. Nu med raceskidor. Tog första käppen från rätt håll. Kom på 35:e plats av 80. Var det skidorna som gjorde placeringen? Nä. Så enkelt är det nog inte. Kan lika gärna ha med nerverna att göra. Eller nått annat. Men nu slipper åtminstone Slalommamman ha dåligt samvete för att sonen är ensam om att tävla med twintip.

Slalomprinsessan då? Ville egentligen vara med å titta på Slalombrorsans första tävling. Men orkade inte. Låg hemma å vilade istället. Hade ont. Inte så konstigt. Har sovit hos henne de två senaste nätterna. Kommer sova där i natt igen. Första natten hörde jag henne nämligen inte när hon ropade å hade ont. Kan inte höra henne två våningar upp i Gula Villan. Där hörs bara snarkningar å susningar från tre slalomkillar. Nä. Vill vara nära. Curlingmamma hör jag säkert nån ropa. Ropa på säger jag. Vill vara henne nära.

/Slalommamman

Gipsad Björnunge i Björnrike

Samtalet kom vid lunchtid. Vad är Tildes fyra sista siffror, undrade Slalompappan. Jag svarade. Har dem i huvudet efter alla akutbesök. Vad har hänt, frågade jag. Kraschat i backen, svarade han. Läkartid i Hede kl 13. Faan, sa jag med en klump i halsen. Fick sen en klump i magen. Får på nått vis alltid ont i magen när jag blir orolig eller ledsen. Faaan. Ring så fort du vet mer, sa jag. Sen var det tyst en timma. Jag kunde inte hålla mig. Smsade å frågade hur det gick. Han ringde strax efter. Det går inge bra Anna, sa han och lät sänkt. Damn!!!

En spricka under knät. Läkaren i Hede menade att det var nått. Visste bara inte riktigt vad. Skickade röntgenplåtarna vidare till Östersund. Läkarna i Östersund såg en skugga i benet under knät. Menade att det var en spricka. Gipsade benet å sa att läkarna på Astrid Lindgren behövde konsulteras. Vad de inte visste var att Tilde redan har klippkort på Astrid Lindgren. Minns inte antalet gånger vi har varit där med henne. Bara förra året var det så många gånger att jag faktiskt tappat räkningen. Damn!!!

En halv dag. Knappt. Så länge hann hon köra. Var på fartläger i Björnrike torsdag till söndag med Järfällagänget. Skulle träna inför Storslalomtävlingen å Super-G tävlingen i Gopshus nästa helg. Äntligen skulle hon få köra sina fartgrenar som hon längtat så efter. Är inte helt förtjust i slalom. Vill ha mera fart. Vill att det skulle gå snabbare. Hur snabbt det gick när hon tränade storslalom idag vet jag inte. För jag var ju inte där. För jag var kvar i huvudstaden. Långt, långt bort från Björnrike. Damn!!!

Första lägret jag inte är med på. Första lägret som Slalompappan åker på. Inser att jag inte alltid kan vara med Slalomtjejen på alla läger å tävlingar. Finns tusen skäl till det. Eller åtminstone tre. 1) har ett jobb att sköta. 2) har två små killar som oxå vill vara med sin mamma. 3) har en slalompappa som oxå behöver se sin dotter utvecklas i backen. Lära känna slalomfolket. Vara en del av slalomcirkusen. Jag kan inte alltid vara där. Hur mycket jag än vill. Every breath you take. ..every step you take…I’ll be watching you…every move you make…Nu strömmar Sting genom lurarna. Han vet han. Han förstår. Vill ju innerst inne alltid vara med å se henne åka. Se leendet i hennes ansikte när hon gör framsteg. Var inte med henne idag. Damn!!!

Ingen spricka under knät. Telefonen ringde igen. Den här gången var det Tilde. Kämpade för att hon inte skulle höra mina tårar. Tror inte jag lyckades nått vidare. Hörde inte Tildes tårar. Hörde bara kämparglöden. Mamma, det var ingen spricka ändå, sa hon med kaxig röst. Har bara vridit runt knät 360. Måste gjort sjukt ont. Skuggan läkarna såg i Östersund var ingen spricka. Tackålov.

Gips till söndag. Undrar varför hon skall ha gips när det inte är nån fraktur. Men nu är det så. Skall sen till en ortoped i Täby om en vecka. Ber en stilla bön att vi får möta en läkare som kan trolla. Som kan se till att hon snabbt kan släppa kryckorna å skutta omkring. Oavsett om det är i skidbacken. På fotbollsplan. Eller på skolgården. Bara hon kan skutta å slipper kryckor. Vill träffa en Dr Labero alltså. Undrar om han eller hon finns.

/Slalommamman

PS Herr Andersson: Gillar dig:-) Tack för att du var chaffis till Hede.

Non Ski Week-End

Inga skidbyxor i helgen. Den här helgen var den första sen i början av december som Tilde å jag inte åkte skidor. Tomt för en sekund. Nästan befriande i nästa. När jag i lördags checkade in på det tredje hotellet på en vecka var det faktiskt rätt skönt att inte behöva tänka på ovallade skidor å en tokfylld takbox. Får man skriva så å ändå vara en engagerad slalommamma. Eller skiter jag nu ut mig fullkomligt å aldrig kan visa mig i slalomsammanhang igen?

Silvriga paljettbyxor. Förvåningen var stor bland flera kollegor när jag svidade om från officeklädsel till silvriga paljettbyxor i fredags. Inte så mycket för paljettbyxornas skull. Utan för att jag skulle vara med på galamiddagen å inte sticka iväg med Tilde. Som jag gjort alla andra helger. Men, är ju inte bara slalommamma. Är ju Partyprinsessa också. Å vankas det galafest med underbaraste kollegorna så kan till å med jag lägga skidbyxorna på hyllan för en kväll.

Tilde lade oxå skidbyxorna på hyllan. När jag var i Paris i veckan hade det gått ut mail om att slalomtävlingen i Vässjöbacken trots allt blev av. Anmälan var öppen under hela onsdagen. Jag kom hem på torsdag kväll å läste mailen. Då var anmälan stängd. Tilde blev lite ledsen. Fick sen höra av Herr Lagledare att det gick att anmäla direkt på plats. Tilde blev återigen glad. Fick sen höra att ingen tränare skulle vara på plats. Eventuellt. Tilde bangade då ur. Inte aktuellt att köra andra tävlingen i livet utan en coach på plats. Kan faktiskt förstå henne. Nenas problemas, sa jag. Då hoppar vi tävlingen. Nenas problemas, sa Tilde. Ser fram mot nästa istället.

Tog på klänningen. Åkte in till stan istället. Tog in på världens härligaste hotell. Hotel Stureplan. Blev skön shoppingtur med norska tjejkusiner å svägerskor. Slappade ett par timmar på hotellet. Drinkade i gamla Champagnebaren. Njöt den godaste middagen på KB. Sov den skönaste sömnen i det vackraste rummet. Åt den bästa frukosten. Lovely helt enkelt! Singlade dessutom ned massa snö under natten.   

Skidbyxorna fick inte hänga länge på hyllan. Redan i kväll skall de packas ned i slalombagen. I morn bär det av med Slalompappan till Björnrike. Jag kommer vara hemma. För första gången åker inte jag på skidläger med Tilde. Men lär inte bli sysslolös för det. Kommer vara liftwaffe i Bruket hela helgen. Lördag kl 9-16. Söndag kl 9-12. Get a life! Som en snäll vän sa. This is my life, svarade jag!

/Slalommamman

Dreams in Heaven

Sitter 10 000 meter upp i himlen på väg någon helt annan stans. Till ett ställe jag inte besökt på en evighet. Inte på två decennier. Är långt, långt bort från svenska fjäll. Lyssnar på Spotify i himlen precis så som jag alltid gör när jag inte är i himlen. Lyssnar just nu på Lalehs underbara version av Tomas Ledins ”Just Nu”.

Just nu vill jag leva…just nu vill jag känna…känna luften i mina lungor…känna blodet som passerar…känna tiden som passerar…han vill dra iväg… kanske ned till Paris…låta tankarna fladdra. Just dit är jag på väg. Till Paris. Staden som skall vara full av passion. Full av liv. Full av nästan allt. Men inte av snö. Inte av skidbackar. Å inte av slalomkids dressade i fartdräkter.

Att leva just nu. Just, just nu är en konst. Måste man göra när man flyger ned mellan slalomkäpparna. Gör man inte det utan siktar för långt fram. Mot målet istället för mot nästa käpp. Ja då är risken stor att man missar just den där viktiga käppen. I Tildes fall missade hon den riktiga käppen å tog en blindkäpp istället. Resultatet var att hon blev diskad. Inte hela världen. Helt världsliga ting egentligen. I synnerhet eftersom det var hennes första tävling å hon endast är 11 år. Men det kommer nog komma andra dagar. Dagar då tävlingarna kommer att betyda mer å mer för henne. När hon inte längre kommer se överlycklig ut när hon blir diskad. Lika bra att hon redan nu lär sig att fokusera på nästa port. Leva just, just nu. Å inte för långt fram i banan. Eller i livet. Det är en konst.

I lite större sammanhang, för man kan ju lätt tro att hela vårt liv nu endast koncentreras runt slalomen, så är det ännu viktigare att kunna leva i livet. Att leva just, just nu. Nu när livet erbjuds. En dag erbjuds inte längre livet. Å då spelar missade slalomkäppar ingen roll. Då spelar andra saker roll. Som hur man valt att leva sitt liv. Vad man sagt ja till. Vad man sagt nej till. Hur närvarande man varit i sitt liv. Om man bara har siktat mot målet. Mot nya mål. Å glömt bort att se allt som finns mitt framför näsan. Kan vara en slalomkäpp ena dan. Kan vara något betydligt viktigare andra dan.

Heaven. Nu spelas Mr Adams gamla dänga i mina Urban Ears. I find it hard to believe…you are in heaven…nothing can change what you mean to me…Är galet sentimental inser jag. Sitter å tittar ut i himlen å låter tankarna flyga iväg. Tänker på Daniel. Brukar göra det när jag flyger. Han var makalöst duktig att leva i nuet. Att leva livet. När han dog sa jag till Filip, som då var 4 ½, att Daniel nu var i himlen. Morgonen efter begravningen flög vi till Spanien. Sorgen satt fast i hela kroppen. Värkte i varenda del i kroppen. Jag satt då, precis som nu, tänkandes å tittandes ut genom fönstret. Då plötsligt ropade Filip till. Sa att han hade såg Daniel där ute i himlen. Underbart! Tänk. Tänk om just för en sekund om det kunde vara så. Att de man älskar så mycket helt plötsligt flyger förbi flygplanet å vinkar. 

Tears in Heaven. Nu kommer det tårar i himlen. Inte bara mina. Utan Mr Claptons tårar oxå. Måste lyssna på Tildes ”Fly Baby Fly lista”. I know there be no more tears in heaven…cause I know I don’t belong here in heaven…Ett halvår efter flygturen till Spanien var vi i en skidbacke i Sälen. Filip var då 5 år. Vurpade i backen. Låg sen bara kvar å tittade upp i himlen. Vägrade att resa sig upp. När jag frågade vad han pysslade med svarade han bara att han låg å tittade upp på Daniel i himlen. Jag lade mig bredvid honom i backen å tittade upp. Nu är Filip 8 år å han har slutat att se Daniel i himlen. Jag däremot fortsätter leta. Hoppas jag en dag ser honom flyga runt däruppe… Would you hold my hand if I saw you in heaven…

Nu skall jag snart lämna himlen. I must be strong and carry on because I know I don’t belong here in heaven…skall landa i Paris. Drömmarnas stad. För drömma det kan man göra även fast man lever i nuet. Drömma om att vinna Världscupen om man är sugen på det. Drömma om åka båge utmed San Fransisco om man hellre känner för det. Drömma om evig lycka.

/Slalommamman

Första tävlingen

Äventyret började redan på fredag morgon. Skulle hämtat Järfällakidsen Jonathan å Ludvig kl 06.30 vid Häggvik. Körde förbi Häggvik av bara farten. Fick bli Rotebro istället. Tilde som hade suttit i framsätet bredvid mig hoppade snabbt bak å tog plats mittemellan killarna. Tystnaden i baksätet var i princip obefintlig hela resan. När jag sa att Emelie, som satt i bilen bakom, låg å sov för att samla kraft inför dagens träningspass tystande alla kidsen. I max fem minuter. Sen var det full action igen.

Solen steg upp när vi passerade Borlänge. Stället där slalomkidsen skulle tävla dagen därpå. Men vi körde förbi. GPSn var nämligen inställd på Gesunda utanför Mora. Idag skulle det tränas inför tävlingen. Kom fram strax efter att liftarna hade öppnat. Slalomkidsen bytte snabbt ut sina One-piece mot fartdräkter å var i backen sekunden efter. Utöver våra fyra Järfällaåkare hängde Evelina från Huddinge på. Efter lunch kom även två Rosa Toppluvor från ASP. Plus ett gäng supergoa tjejer från Team Vetlanda som jag inte sett sen Stubaital. Å slutligen Team Wild’n Crazy Saltiskillar som jag senast mötte i Vemdalen. Fullt ös med andra ord.

Kvällen i vallaboden. Efter middagen skulle jag fixa Tildes skidor inför hennes första tävling. Den första i hennes liv. Kände inte lite press att lyckas. Misslyckade såklart fatalt.  Mr Vallaproffs kom in i boden å frågade hur det gick. Fick bakläxa. Fick göra om. Fick hjälp. Blev sen kanon. Sjukt tacksam för hjälpen såklart. Tilde sov som en stock när jag väl var klar.

Natten varade en hel evighet. Klarade inte av att sova. Låg å tryckte på mobilen minst en gång i timmen för att se om jag försovit mig eller inte. Kunde ju inte försova mig när jag hade ansvar för att Tilde skulle komma i tid till sin första slalomtävling. Kunde ju inte försova mig när jag hade ansvar för att Tildes två killkompisar Piff å Puff skulle komma i tid till sin slalomtävling. Men går ju inte att försova sig när man ligger vaken. Tillslut tog den olidliga natten slut å jag kunde väcka Tilde å killarna kl 06.00. Drygt en timme senare satt alla med fartdräkterna på i bilen som nu styrde tillbaka till Borlänge.

Tävlingskänslan gick nästan att ta på i bilen. Tystnaden var total. Eftersom GPSn inte ville knappa in Nybrobacken i Borlänge tog jag rygg på Mr Rossignol i den vita Audin. Inte världens enklaste väg att köra. Ute var det bäcksvart å vägarna var bitvis slingriga å glashala. Hastigheten styrdes av den vita Audin. Då blev Tilde åksjuk. Megaåksjuk. Sist nån blev åksjuk i bilen var ju bara en vecka sedan. Den resan slutade som bekant med totalsanering av baksätet. Ville inte att det skulle hända igen. Inte med tre slalomkids dressade i fartdräkter i baksätet på väg till tävling. Inte med en bilresa på 1 ½ timme framför oss. Vet inte hur hon lyckades behålla allt i magen, men det gjorde hon tackålov

Väntan på start. Tilde hade startnummer 54. Bara 4 startande efter henne. Starten blev försenad. Nått trubbel med tidtagningen. Jag var nervös. Förmodligen mer än Tilde. Ville inte visa att jag var nervös. För då kanske jag skulle smitta av nervositeten på henne. Var ju bestämt att jag skulle stå uppe vid start å stötta Tilde. Då kom Herr Ordförande. Frågade om han eller jag skulle coacha henne. Efter en snabb avstämning med Tilde bestämde vi att Herr Ordförande skulle axla rollen som Tildes coach. Vilket lyckokast det blev. Herr Ordförande kan redan nu boka in Tildes alla tävlingar i framtiden. Det är honom jag vill ha, deklarerade Tilde i bilen hem. Känn dig smickrad Herr Ordförande:-)

Första åket. Hon kom iväg. Stod på bena hela vägen ned. Mötte en stor sol i mål. Aldrig sett henne så lycklig. Kunde nästan tro att hon vunnit hela faderullan. Mamma, jag blev diskad ropade hon mot mig med ett stort leende på läpparna. Tog en blindkäpp istället för den riktiga käppen. Det gör inget att jag blev diskad, för jag ska sätta den där käppen rätt i nästa åk, fortsatte hon. Fortfarande med det största leende på läpparna. Leende smittade av sig. Shit vad stolt jag är över att hon inte blev knäckt av diskningen. Att hon valde att se hur hon skulle göra nästa åk bättre istället för att deppa ihop.

Andra åket. Hon kom i väg. Stod på bena hela vägen ned. Tog käpparna som hon skulle. Blev inte diskad. Kände sig stark och lugn av vännerna som hade hejat på henne uppe vid start. När alla tjejer tagit sig ned sprang de bort till resultattavlan. Jag försökte stoppa Tilde innan hon hann fram till tavlan. Hade sett hennes placering. Ville inte att hon skulle bli besviken. Hade inte behövt bekymra mig alls. Mamma, jag blev inte sist, skrek hon. Just då trodde vi båda att hon kommit näst sist. Visade sig sen att det var ytterligare några få åkare bakom, men det spelade ingen roll för Tilde. Hennes mål med den första tävlingen var att inte komma sist. Å det lyckades hon med.

Stannade å såg alla killar åka. Hejade extra på alla vi lärt känna. Gladdes för medgångarna. Led med motgångarna. Stannade även på prisutdelningen. Var ju Emelie, Evelina å Tyra som fick stå på pallen. Tildes vänner alla tre. När det blev killarnas tur att hämta sina priser klev Fred upp på förstaplatsen. Inte första gången. Knappast sista gången heller.

Äventyret slutade inte där i Nybrobacken. Åkte tillbaka på de isiga å slingriga vägarna till Gesunda. Nu med åksjuketabletter i Tildes mage. Kom fram lagom till middagen kl 20. Där väntade härligt middagssällskap. Å rödvin. Bastun hann vi inte med. Inte heller någon afton i vallaboden. Gjorde inte så mycket. På söndagen hann kidsen med två fantastiska träningspass innan det var dags att ta sikte mot huvudstaden igen. Å debuten är äntligen över.

/Slalommamman

Fly Baby Fly

Nu är det dax för fågelungen att kastas ur sitt trygga fågelbo. Dax för den första riktiga flygturen. Dax att flyga ned för den första tävlingsbacken. Nu har det tränats. Nu skall det tävlas. För första gången nånsin. Helst hade hon velat börja med en storslalomtävling. Tycker att det går bättre med storslalom än slalom. Men nu är det slalomskidor som skall sättas på fötterna när hon tar sats å flyger ut från startfållan. Hon undrar hur tävlingen kommer gå. Funderar lite. Lite nervös. Hur tävlingen än kommer gå kommer hon minnas den för resten av livet. Förmodligen. För är man 11 år när man gör sin första flygtur så minns man nog.

De andra hon tävlar mot har flugit nedför diverse slalombanor sen de var bittesmå fågelägg skyddade i POC-hjälmar. Få minns nog sin första slalomtävling. Färre minns knappt sin senaste slalomtävling. Förutom de som tävlade i helgens Vemdalsslalom då. De minns nog. Tänker på Tyra som krossade allt motstånd i slalom. Grattis till 1:a platsen! Tänker på Emelie som krossade allt motstånd i storslalom. Utom ett. Grattis till 2:a platsen! Tänker på alla andra som lyckades ta sig ned. Tänker på alla dem som inte lyckades ta sig hela vägen ned. Den här gången.

Undrar vad alla slalomkids tänker på. Innan, under å efter en tävling. Frågade Tilde vad hon tänker på när hon tränar. Eftersom hon ännu inte tävlat. Hon sa att hon tänker i liften upp. Att hon tänker när hon står å väntar på sin tur. Men när hon flyger nedför banan så slutar hon att tänka. För då har hon tänkt klart. Då kör hon bara. Till skillnad från mig som förmodligen tänker hela tiden. Å ändå inte får till svängarna. Tilde säger att jag flaxar med armarna när jag åker skidor. Som en stor, stor fågel säger hon. Dessutom gör jag extra stora vingslag var tredje sväng har hon räknat ut. Måste se helt sjukt ut.

På lördag är det dax. Dax för flax. Dax för flygstart. I en backe utanför Borlänge. Skulle egentligen varit i en backe i Saltsjöbaden. Men eftersom snön aldrig kom till Saltsjöbaden i år får Saltsjöbaden flytta till Borlänge. Men bara över dan. För sen vill nog Saltisarna flytta hem igen.

Så, håll näbbar å klor för fågelungen på lördag. En sak är bomsäkert. Ned kommer hon alltid att komma. Hur återstår att se. Förhoppningsvis sugen på fler flygturer.

/Slalommamman

PS! Spotify Flies. Har nu skapat en ny Spotifylista. Med bara Fly Songs. Fly Baby Fly. Min Favvo Fly Song är Foo Fighters – Learn To Fly. Tildes Favvo Fly Song är Selena Gomez – Fly To Your Heart. Vilken är din?

So long Sälen

Näst sista dagen. Morgonen startade med sång. Händer max fem gånger per år hos oss å aldrig annars. Mellannallen Filip fyllde 8 år. Å då ska det ju såklart sjungas. Efter frukosten bar det ut i backen. Tanken var att Slalomsyrran skulle ge sin slalombrorsa en privatlektion i slalom på förmiddagen. Men av det blev det inget. Slalomsyrran tog på sig storslalomskidorna å fräste ned för Jonasbacken i sin egen fart. Å den farten var det ingen annan som hängde med på.

Tårta för alla. Men alla kom inte. Slalomsyrran hade inte lust att vänta in slalombrorsans tårta än gång. Nu tog hon på sig snowboardpjäxorna å lubbade ut i backen med Sälenkompisarna istället. Men lämna tårta åt mig, ropade hon innan hon försvann.

Sista dagen. Startade definitivt inte med sång. Startade med feber. Har hänt så många gånger den här julledigheten att jag slutat räkna. Jag ogillar starkt att ha feber. Särskilt när det skall resas hem från Fjällen till Fina Förorten. Laddade med en stor dos antifeberknark å började packa. Packade långsamt å tittade samtidigt på de Svenska Herrarna. Såg Myhrer gränsla. Såg Byggis missa lite. Såg sen inget mer.

Lämnade Sälen i krypfart. Två gånger. För vi glömde såklart mina hem-å jobbnycklar i Hertzmans Ski Logde. I rondellen vid Lindvallen mötte vi Alla som varit i Sälen. Kön ned för berget var stillastående. Bad en stilla att kön skulle försvinna. Å till slut försvann den. Då kom åksjukan istället. Slalomsyrran å Mellanslalombrorsan hade matat Minislalombrorsan med godis för att få tyst på honom. Mamma, måste kräkas sa Mini. Stannade bilen. Lyfte ut honom. Kom endast ett halvt gurgel. Fortsatte köra. Mamma, måste kräkas sa Mini. Igen. Körde i drygt hundra på en raksträcka i höjd med Oxberg. Hann inte stanna. Kom ett helt Niagarafall. Konstaterade att godiset var rosa. Konstaterade även att endast Stor å Mellan fått åksjuketabletter. Å inte Mini. Har ett helt apotek i bilen. Så lärdom av dagens bilfärd: Inte mata Mini med godis utan mata Mini med åksjuketabletter.

Vi kröp vidare till Mc Donalds i Mora. Där mötte vi Alla som varit i Sälen igen. Lätt ångestframkallande när toakön är lika lång som matkön. Å lika lång som kön till de icke-lediga borden. Jösses. Folk står å blänger på stackarna som sitter å äter till de sätter i halsen å flyr ut i sina slalomfyllda bilar. Förutom Dalmasarna då. De bara satt kvar å hinka Mc Coffee å garvade åt alla stressade hemfarare.

Resten av hemfärden lämpar sig inte för text. Vare sig här eller nån annanstans. Nightmare. Kan bara konstatera att det nu är skönt att vara hemma i Fina Förorten igen.

Understället lämpar sig inte för Fina Förorten. Så i morgon ryker underställ å slalompjäxor som officiell Salommammaklädsel. Då är det officekläder å stövletter som gäller igen. Ett tag. Till nästa läger. Eller rent utav tävling. Ryktas om att Tilde kommer premiäråka i Borlänge till helgen. Å det. Det vill man ju inte missa.

/Slalommamman

Polstjärnan

Året har knappt börjat å ändå känns det som det hållit på en hel evighet. Tänk att dygnen är så långa här i norr. Blir kanske så när man inte sover om nätterna. Att dygnen känns längre då. Eller blir kanske så när man fyller dygnen med massa saker.

Sista kvällen drack jag det där rödvinet jag skulle druckit redan första kvällen i Vemdalen. Som inte blev av. Som jag sedan skulle ha druckit den andra kvällen. Men fortfarande inte blev av. Just det rödvinet drack jag sista kvällen. Med Mr Sailor å Co. Männen i shorts. Deras kvinnor vackra i allt. Jag i jeans. Har levt i underställ eller mjukiskläder ända sen julegröten hamnade på bordet. Tänkte variera mig denna afton å strippade därför av mig understället. Å plockade fram jeansen. Skiiiiit. Jävla understället har gjort att jag levt i nån falsk tomtbolycka!!! Kom knappt i jeansen jag levt i hela hösten.

Kom i alla fall upp för backen på andra sidan vägen. Högt, högt upp var Seglarnästet. Utsikten var makalös. Såg hem till mig. Min lägenhet. Min backe. Såg till å med min pistmaskin som bemästrade berget på kvällen. Den upplysta backen var sen min polstjärna hem i midvinternattens mörker. Väl hemma satte jag mig en sista gång i min stol. Vid mitt fönster. Tittandes ut mot min backe. Å tog farväl. Tror banne mig att jag fällde både den ena å andra tåren den natten. Kommer såklart inte bli något lägenhetsköp av i Vemdalen. Läget i backen var perfekt. Läget i livet inte lika perfekt.

Klockan 05.00 när Vargtimmen var över klev jag in i duschen. Började sen packa å städade ur lägenheten. Klockan 06.30 väckte jag Tilde å Julia med vändstekta ägg å bacon en sista gång. Klockan 07.45 lämnade jag Vemdalen med två i princip sovande tjejer i full slalommundering i baksätet. Å tog sikte på Björnrike.

Sista dan var det storslalom i Björnrike. Detta blev den bästa dagen för Tilde. Gillar storslalom mest av allt. Gillar farten. Frågade hur hon tänker när hon åker. Om hon kör på allt hon kan eller om hon håller igen. Jag åker i en fart som passar mig mamma, svarade hon då. Efter lunch plockades portarna bort. Nu var det styrd friåkning i Grizzly. Blåste snålblåst i Grizzly Express. Men vad gjorde väl det. Fick åka Köttbullar å Spagetti nedför hela backen. En övning till å med jag fick lära mig.

På kvällen bidde det minsann inga köttbullar å spagetti. Då blev Lax med Lingonsås. Hos Lovely Linda å lika Lovely Daniel. I Hoverberg. I ett hus med världens majsigaste läge vid Storsjön. Makalöst vackert. Sitter nu i köket å väntar på att det ska bli ljust så jag kan se den makalösa utsikten. Lovely Linda har redan dragit vidare på nya äventyr. Skall vara speaker borta vid slalomtävlingarna i Klövsjö idag. Daniel låg å kollade Guldmatchen i natt å lär nog sova en stund till. Tilde som jag väckt varje morgon i år tänkte jag låta få sin första sovmorgon. Väck inte den Björnunge som sover som sagt.

Så summa summarum. Tildes första läger för i år är slut. Har varit ett fantastiskt läger. Mest fantastiskt för att det var länge sen jag såg Tilde så lycklig som jag har sett henne dessa dagar. Skidåkningsmässigt har hon säkert lärt sig en hel del. Tvivlar jag inte en sekund på. Har helt krasst haft både Rosa Toppluvor å Mr Rossignol som tränare detta läger. Kan knappast bli bättre än så. Men den glädje jag sett dessa dagar. Den skidglädje jag sett. Den glädje jag sett när skiddagen tagit slut å blivit kompisdag. Just all denna glädje är det jag tar med mig mest av allt denna gång. Å kärleken för Pistmaskinen då.

Lämnar Härjedalen för denna gång. Å åker nu tillbaka till Dalarna.

/Slalommamman

Till Salu

Inte vilken lägenhet som helst. Utan min lägenhet. I Vemdalen. Den med det bästa läget i Hovdebyn. Med utsikt över Hovdebacken.  Har snart tillbringat två dygn här. Två i princip sömnlösa dygn. Första kvällen i soffläge inte helt kry. Första natten sittandes vid fönstret. Tittandes ut mot den upplysta backen. Visste inte då att lägenheten var till salu. Konstaterade bara att utsikten var makalös. Att läget var perfekt. Att storleken på lägenheten var optimal.

Nån gång blev natt morgon. Den upplysta backen blev kolsvart. Fortsatte mitt vakna tillstånd. Ville så gärna sova. Men det gick bara inte. Så jag gav upp sömnen. Väckte Tilde å Julia med vändstekta ägg å knaperstekta bacon klockan 06.30. Då hände det som verkligen grep tag i mig. Ut från ingenstans. Ut från den mörkaste skogen kom pistmaskinen dundrandes fram. Det fyra strålkastarna, stora som monsterögon, hade siktet inställt mot pisten. Jag blev alldeles ställd. Nästan kär. Har förmodligen sett tusentals pistmaskiner i arbete. Men aldrig blivit förälskad i nån förut.

Morgon övergick sakta till dag. Jag tog mig först inte ut. Nedrans förkylning ville inte släppa greppet. Stod i stället vid fönstret å vinkade av tjejerna när de gled de 50 meterna ned mot Hovdeliften. Dröjde mig sen kvar vid fönstret. Flyttade mig bara en meter för att fylla på tekoppen när den var tom. När jag inte längre orkade stå drog jag fram fåtöljen mot fönstret. Ugly as hell är den, men skön som få. Konstaterade att det inte gjorde så mycket att jag inte orkade mig ut i backen. Hade ju världens bästa utsikt mot pisten från fönstret. Såg hur alla slalomkids störtade ned från berget. En efter en. Alla med sin specifika och säregna stil. Börjar lära mig känna igen vissa av kidsens åkstilar. Makalöst kul.

Tog mig sen ut. Blev inte många åk att skryta med. Men ut kom jag. Ut till backen. När jag vände mig om för att gå tillbaka såg jag skylten. Till Salu. Så stod det. På min lägenhet. På den jag hade hyrt. Den som jag tillbringat ett sömnlöst dygn i. Gick in å kollade mäklarens hemsida. Började drömma. Drömma loss. Såg mig själv som ägare till lägenheten. Kändes helt naturligt. Den var ju i princip redan min. Bodde ju redan där. Planlösningen var riktigt smart. Kändes mycket större än de 52 km2 som stod på hemsidan. Det ända som saknades var en bastu. Men aftonens middagsgäster löste raskt den biten. Blev ett så kallat icke-problem.

Middagsgästerna gick hem. Tilde å Julia gick å la sig. Jag satt kvar. Tittandes ut. Försökte se nån söt amerikansk film men orkade inte följa med i handlingen. Gav upp filmen å la mig i sängen. Sängen som ingick i lägenhetsköpet. Försökte sova. Gav upp sömnen å gick upp igen. Fortsatte att titta ut i stället. Några timmars sömn blev det nog ändå. För när natt blivit morgon å väckarklockan ringde sov jag tungt. Höll på missa pistmaskinen. Klev upp. Tände ljusen på bordet. Å då. Då kom han genom mörkret igen. Å jag blev kär. Inte förälskad. Men kär. Sa till tjejerna att det var den vackraste pistmaskinen jag sett i hela mitt liv. Att jag måste ringa mäklaren idag. Jag bara måste. Men inser samtidigt att det inte riktigt är läge för det. Att köpa en lägenhet i Vemdalen nu. Att det inte är helt realistiskt. Men jagt änker leva i den här drömmen ett dygn till innan jag väcker mig själv. Innan jag packar. Innan jag städar ut. Innan jag lämnar drömmen om lägenheten bakom mig. Innan jag åker hem. Ett sömlöst dygn till.

/Slalommamman

White Ways to Who Valley

Årets andra dag började i Sälen. Å avslutades i Vemdalen. Vägen däremellan var vit. Träden var vita. Himlen var vit. Vägskyltarna var vita. Till å med gpsen blev helt plötsligt vit. Tog sin lilla tid att komma fram.

Innan vi var framme körde vi igenom Särna. Mycket intressant liten by. Finns brasved att köpa. Däckservice för den som är intresserad. Å en strippklubb för den som är sugen. Hade hört talas om stippklubben, men var ändå inte helt förberedd när jag körde förbi den. Funderade i mitt stilla sinne vad gubbarna skulle säga om jag kom in för att dryga ut slalomkassan lite. Iklädd i farmors virkade vita långsjal. I turkosa underställ å rosa sport-bh. Med grå hjälm å silvriga skidglasögon . Å körde ett litet dansnummer runt mina fina Lekistavar. Med extrafodrade slalompjäxor på tassarna. Funderade lite till å insåg att gubbarna skulle få gå i terapi resten av livet om de såg trebarnsmamman från Fina Förorten i den munderingen på scen. Så jag körde förbi.

Väl framme så fick vi inte komma in i lägenheten. Smitstäd var det visst. Så vi fick vänta. Men vad gör väl det när The Sailor å hans fantastiska familj står en halvmeter ifrån oss på Gästservice. Blev en fika med dem i väntan på lägenheten. Men var inte i 100% form kände jag. Mitt normala jag hade nog stannat tills After Skin började å knappt gått hem när den slutade. Men när kroppen strejkar så strejkar den. Så när lägenheten var färdigstädad så drog vi. Adios amigos.

Värd att vänta på. Inte världens finaste lägenhet då. Men världens bästa läge. 50 meter från släpliften där tjejerna har samling kl 07.40 i morn. Not bad! Hade jag varit smart nu hade sagt till alla att jag valt lägenheten med största noggrannhet. Att jag hade stenkoll på att all träning skulle ligga här i Hovde. Att det var därför jag bokade just den här lägenheten. Men om sanningen skall fram. Å det gör den som bekant alltid. Så var det rena rama lyckoträffen. Har aldrig varit i Vemdalen förut. Hade ingen susning om var Hovdebyn låg. Hade definitivt ingen aning om att tjejerna skulle åka rätt utanför dörren. Värsta lyckoträffen helt enkelt.

Inte lycklig nu. Kör soffläge. Blev just erbjuden ett glas rödtjut hos Mr Sailor å Co. Smärtade att tacka nej. Men sist jag drack rödtjut med Mr Sailor slutade det med rödvinskrig å ofrivilligt klädsim på The Sandy Isle. Nu har vi ju såklart mognat ett år. Men med tanke på att jag inte är helt 100 utan en riktig tunnis tackade jag nej å drog farmors gamla sjal över huvudet i stället.

I morgon är en ny dag. Då ska jag väcka slalomtjejerna (har alltså adopterat Fröken From dessa dagar till Tildes å min stora lycka) kl 06.30. Steka ägg å bacon. Å då. Då måste jag vara 100% igen. Natti.

/Slalommamman