RSS

Cancertomten, Slalomkastreringen & Bowlinghallsvurpan

Julen firas vanligtvis i Fina Förorten. Och undantagsvis på annan ort. I år bestämdes tidigt att Fina Förorten inte var ett alternativ. Tomtemor skickade ett par veckor innan jul ett mail att Tomten ställde in alla sina åtaganden i jul. Att han för första gången i världshistorien inte var frisk nog för att träffa förväntansfulla barn. Och dessutom hade han tappat allt skägg. Plus allt annat hår. Så det skulle vara svårt att känna igen honom.

Så konstigt med en Tomte utan skägg. Som inte kan träffa barn. Trodde inte det var möjligt. Men just så var det. Och just därför valde vi att fly Fina Förorten. Å resa till Snöflingornas värld i Sälen istället.

egenhuggen julgran i SälenAtt det inte var många snöflingor konstaterades rask när vi kom fram vid midnatt. Men att det var så pass få i antalet att liften vid Sälfjällstorget skulle vara stängd när vi vaknade på morgonen hade vi inte räknat med. Minns inte när liften var stängd sist. Undrar om den nånsin varit det under alla år. Kanske. Men inte i mina minnens värld.

Ski-in Ski-out byttes helt sonika ut mot Car-in, Car-drive around trying to find snow. Hittade några snöflingor i Lindvallen. Hittade några fler i Tandådalen. Sen kom regnet å spolade bort den ena snöflingan efter den andra. Aber. Nicht gut. Vädergudarna hade fått fnatt. Istället för att skicka ned torr fin snö skickades det ned regn, eller i bästa fall snöblandat regn på diagonalen. Lipsillar var vi allihopa.

Fröken Nalleby i UllabackenEarly Mornings in Ullabacken. Eftersom vädergudarna grinade å alla backar inte var öppna fick vi såklart inte loss dagtider för Fröken Nallebys storslalom- å slalomträning. Första passat lades innan liften öppnade. Innan Turisterna kom. Klockan 07.00-09.00. Lika med väckning klockan 05.30. Okristligt tidigt. I synnerhet när det är jullov tyckte Fröken Nalleby. Räddningen var att det var Storslalom på morgonen å Slalom på kvällen. Hade det varit tvärtom hade jag aldrig nånsin fått iväg den nyblivna tonåringen på morgonträning. Never ever.

Morgonbestigning av berget. Den första morgonen funkade bra. Utan smärre komplikationer. Parkerade bara lite väl långt bort. Var rejält uppvärmda när vi kom fram till backen. Bra tyckte jag. Mindre bra tyckte Fröken Nalleby. Dagen efter kom en svart Minivan dundrandes förbi oss i rondellen vid Statoilmackan. Bilen var full med färglada POC-hjälmar. Vi tar rygg på dem, sa jag. De har säkert ett smartare parkeringsställe än vi.

Hjärnskakssviterna. Lyckan över den smartare parkeringen var kortvarig. Har lite ont i huvudet, sa Fröken Nalleby efter tredje åket. Mamma, jag har skitont i huvudet och mår illa, ylade Fröken Nalleby efter fjärde åket. Shit. Herr Thernström fattade läget snabbare än jag å matade Fröken Nalleby med en Alvedonkapsel. Bröt. Åkte hem. Föll i säng. Kvällspasset ställdes in. Efter hjärnskakningen i höstas har huvudvärken fått ett helt annat fäste än tidigare. Direkt olustigt.

Förbaskade Förspänningen. Tredje morgonen var förutsättningar de bästa. Regnet uteblev. Vinden hade mojnat. Och en hel del Slalomkids hade tagit sovmorgon. Allt var upplagt för att Fröken Nalleby kunde få massa grymma åk. Hon hann med två. Sen löste skitskidbindningen ut i sista porten. Igen. F.A.N. Vi hade ju fixat bindningen utifrån det vi blivit tillsagd att göra efter att bindningen löstes ut i Björnrike. Vad vi inte hade kläm på var förspänningen. Den där förbaskade skruven var så hårt fastdragen som det bara var möjligt. Men ändå så fel. Herr ASP fattade med en gång vad som var fel. Å skickade ner oss till Dalskidan.

En kaffe med påtår senare var bindningarna ommonterade och jag lite lugnare. Nedrans skit när ens Slalomunge skadar sig i pisten för att jag inte har tillräckligt med kunskap om materialet. Ogillar skarpt att jag inte kan mer än det jag kan. Gillar skarpt all den hjälp jag ändå får. Tack Jonas. Tack Anders. Tack Mikael.  Tusen tack.

Inlåsta Skidor. Fjärde dagen började också bra. Hade varit minusgrader för första gången på en evighet. Kalasbra tyckte jag först. Riktigt illa när jag skulle ta mig in i den inbrottssäkra takboxen. Låssprejet funkade inte. Fröken Nallebys GS stod i vallaboden så det var ingen fara på taket. Var bara mina skidor som låg kvar i takboxen sedan gårdagen. Bidde alltså ingen plogpatrull för mig den morgonen. Herr Jansson å Herr Thernström undrade varför jag inte slängt varmvatten i låset. Undrade jag med. Visste nämligen inte att det var ett alternativ.

GS i Ullabacken med ASPUtbytbar. Den femte morgonen var det inget inplanerat träningspass. Bestämdes kvällen innan. (O)lyckligtvis hade Fröken Nalleby glömt kvar hjälm å diverse skydd hos bästa killkompisen i Tandådalen. Så hon kunde inte vara med. Mellannallen som legat i fosterställning å sovit de andra mornarna sa att han vill köra istället. Kul. Klart killen skulle köra.

Inlåsta skidor. Slängde varmt vatten i det inbrottssäkra takboxlåset och skänkte ett tyst tack till Slalompapporna å drog sedan iväg till Ullabacken. Redan i andra åket byttes skidlyckan mot nått helt annat. Såg i ögonvrån hur Mellannallen hasade sig ner bredvid storslalombanan. Arg å ledsen. Hade ramlat. Fått skidkanten (!) i magen. Fröken Lifvendahl bad honom visa magen för att se om det var blod. Var det inte. Så jag skickade upp Mellannallen på start igen. Du fattar inte hur ont det gör, sa sonen med tårar i ögonen. Näpp, sa jag å tänkte att är det inte blod så är det nog ingen fara. Han är såklart trött. Å när man är trött gör det onda ondare.

Nästan Könsstympad. När vi kom hem å Mellannallen strippade av sig fartdräkten såg jag det vi missat i den mörka Ullabacken. Ett snyggt skärsår en halv centimeter från ett framtida faderskap. Aj tusan, det måste verkligen gjort ont.

BowlinghallsvurpanSom plåster på alla sår bokade vi en Bowlingbana på Experium. För att Mininallens klot inte skulle hamna i rännan fick han använda ett staket som handikapp. Vad vi inte visste var att ett klot kan fastna i rännan trots staket. Reaktionssnabb som jag är sprang jag med nätta steg ut på grannbanan för att snabbt fiska upp klotet. Jag hann precis fram till klotet när fötterna släppte taget å flög upp i luften med mig efter. Landade med ett ytterst ograciöst brak på vänster höft, vänster arm å vänster fingrar.

Hade ingen aning om att bowlingskor på en bowlingbanan skulle vara halare än halast. Ty jag har aldrig sprungit på en bowlingbana förut. När jag tittade upp insåg jag att den fullbokade hallens blickar alla vilade på mig. Å det var inga sympatiska å-stackars-kvinna-undrar-om-hon–gjorde-illa-sig-blickar. Det var asflabb. Från alla håll å kanter.

/Slalommamman

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på januari 2, 2014 i Jul, Livet, Slalomträning

 

Etiketter: , , , , , , , , , ,

Platt Fall

Det finns en del lärdomar att ta med sig efter förra helgen i Björnrike.

  1. Om man skall försöka vara snabbast i starten av alla Slalomkids ska man inte starta när det blåser motvind som mest.

     

    Fröken Nalleby startar i motvind

  2. Se över inställningen på skidan om Slalomungen kör på fjolårets storslalomskidor. Hon har förmodligen ökat i vikt.
  3. Om du inte sett över inställningen på storslalomskidorna säkerställ då att Slalomungen gjort sina knästabiliseringsövningar. Ordentligt.
  4. Fredrik ”Kingen ”Kingstad är pistvakten man skall ha nära tillhands när storslalombindningar löser ut i branten i Storslalombacken.
  5. Snöskotrar är bra transportmedel när redan trasiga vänsterknän vrider till sig. För sjuttifjärde gången. På tre år.
  6. Om man säger till en sexårig Slalomunge att han skall ta Hotellliften upp å vänta i lekrummet medan man tar bilen runt skall man inte vara så naiv att man tror att sexåringen är i lekrummet eller i liften eller någon annanstans när man väl kommer fram.
  7. Om sexåriga Slalomungar försvinner på fjället kan man börja med att kolla med andra mycket nära anhöriga innan man kollar med hela hotellets personal och alla andra vuxna, ungdomar och barn om de sett den försvunna Slalomungen.
  8. Lämna inte vallajärn utomhus om det finns tama hungriga rävar i området. Då kan nämligen sladden slinka ned i rävens mage.
  9. Lämna inte heller stavar utomhus om det finns tama hungriga rävar i området. Då kan nämligen stavspetsen slinka ned i rävens mage.Jontes vallajärn
  10. Bär inte fyra par stavar och ett par skidor inomhus när du går med snöiga pjäxor. I synnerhet inte nedför hala trappsteg. I en hotelllobby. Fullt med folk.
  11. Om du skulle ramla med fyra par stavar och ett par skidor i famnen när du går inomhus med snöiga pjäxor i trappan fundera då på vad som egentligen är viktigast att rädda; stavarna, skidorna eller kroppen.
  12. Om du väljer skidorna fundera då på om det är värdefulla nya raceskidor eller avdankade repiga slalomskidor. Om det senare alternativet; tänk då två promillesekunder innan du väljer att rädda skidorna istället för kroppen.
  13. Djupfryst extra tjock korv fungerar inte bara att tina, tillaga och äta. Fungerar utomordentligt bra som kyla för trasiga kroppsdelar när man ramlar i hala trappor.
  14. Mascara gör ingen läckrare när man ramlar å slår sig. Vare sig man ramlar i branten eller i trappan. Hjälper inte om den är vattenfast eller inte.
  15. Fredrik ”Kingen” Kingstad är en pistvakt man skall ha nära tillhands när man ramlar å slår sig i trappor i en hotelllobby.
  16. Helbandagerat hand är ingen hit när man skall hålla i en ratt å köra hem från Björnrike till Fina Förorten utanför  Stockholm. I alla fall inte när det står stormy weather på gpsen
  17. Alvedon gör sig bättre invärtes när man skadat sig än vad det gör om de ligger kvar i byxfickan under bilturen hem. Mycket, mycket bättre invärtes. Tveklöst.
  18. Det lönar sig aldrig att vara irriterad på trötta Slalomkids på Mc Donalds i Söderhamn när de inte kan bestämma sig. Då tar det bara längre tid för dem att bestämma sig.
  19. Det lönar sig definitivit inte att fortsätta vara irriterad på kassapersonalen på McDonalds bara för att Slalomkidsen inte kan bestämma sig å ens eget blodsockerhalt är i tånaglarna
  20. Slutligen. Om Tonårsslalomungar inte vill/orkar/kan valla sina egna storslalomskidor gör sexåriga Slalomungar gärna det. Välj själv kära tonårsdotter om du i fortsättningen vallar själv eller låter lillebrorsan göra det.

Mininallen vallar tonårssyrrans storslalomskidor

/Slalommamman. Alldeles snart på väg upp till Björnrike igen.

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på december 4, 2013 i Läger

 

Etiketter: , , , , ,

Not the End of the World

No Snow. Förra helgen bidde det inget Ski Camp i Björnrike. För få snöflingor helt enkelt. Av såväl den äkta sorten som den oäkta. Så istället för konstsnö bidde det konstgräs. Fröken Nallebys 13-årsdag firades med brakvinst i Ersan Cup-matchen Söder om Söder. Vet inte om Mininallen hade extremt långtråkigt ju fler mål det blev. För han uppfann helt plötsligt en ny tävling som endast han deltog i. Som gick ut på att stoppa huvudet ned i en soptunna. Så länge som möjligt utan att behöva spotta. Han kom ända till 100 innan han gav upp.

Mininallen i soporna

Some Snow. Denna helg var tanken först att Fröken Nalleby skulle åka på Ski Camp i Björnrike. Men som vanligt blir det inte alltid som man tänkt eller planerat. Snön i Björnrike bedömdes inte räcka helt å hållet. Utan lägret förflyttades till Funäs. I samma veva som lägret förflyttades blev Målis Nalleby kallad till nästa match i Ersan Cup. Mot samma lag som hon mötte månaden innan när hon fick hjärnskakning.

No Snow In Spite of Snow. Trodde först att Fröken Nalleby inte ville möta Hjärnskakningslaget. Men trodde fel. Som vanligt. Hon ville ha revansch. Big Time. Å sa att snön fick vänta.

SONY DSC

Snow for the Others. Så resten av teamet åkte upp till snön utan Fröken Nalleby. Helt i onödan visade det sig. För Hjärnskakningslaget lyckades inte få ihop ett lag. Å ville byta matchhelg.

Nä. Nä. Inte byta helg. Inte ok. Hur ska vi då lösa nästa helg om det blir massa minusgrader. Som det faktiskt ska bli om prognosen håller vad den lovar. Orkar inte. Excelschemat kommer krascha. Praktisk som jag är vill jag bara att Fröken Nallebys lag skall vinna på WO. Vilket de såklart har rätt till. Men om man inte ska tänka praktiskt. Utan på massa tjejer som älskar att spela fotboll. Å inte samtidigt kör alpint. Vilket förmodligen är en klar majoritet. Så borde det kanske bli match.

Men. Egentligen så kvittar det. För det är ju som så. Att varken fotboll eller skidåkning är allt här i livet. Kommer ju flera chanser. Oavsett vad det blir. Not the end of the world. Kan sport aldrig bli. Även om vi ibland vill ha det så. Eller tror att det är så.

Finns annat som är så mycket viktigare.

Tänker så klart på det enorma engagemang som skapades förra veckan efter inlägget om Jespers Liftbygel. Där jag skrev om Saltsjöbaden Slalomklubbs fantastiska initiativ. Att de skänker 4000 kronor till Cancerfonden. Å sätter Jespers namn på en liftbygel.

Inlägget spred sig kors å tvärs. Land å utrikes runt. I rekordfart. Är på ett sätt glad över all den uppmärksamhet inlägget fått. För ju fler som läser. Desto fler som kanske väljer att göra något i kampen mot cancer. För att flera Slalomfamiljer å alla andra familjer skall slippa gå igenom samma sak.

Finns redan många som gör något. Som ett gäng tjejer i Sollentuna som skapat Rosa Fetisdag för att samla in pengar. Och SkiStar som för fem år sedan investerade stora belopp i Stefans Stuga där drabbade familjer kan ansöka om att få bo i. Själv valde jag förra veckan att bli månadsgivare till Cancerfonden. Inte så förbannat svårt val. Rätt lätt.

Skulle tycka att det vore grymt om alla Slalomfamiljer skänker 50 kronor per aktivt barn. En symbolisk summa. Som kan bli stor om alla gör det. Å har du inga egna aktiva slalomkids. Så kan du säkert sätta in 50 kronor för de barn du har. Å har du inga barn så sätter du in 50 kronor för dig själv. Eller lämnar en skvätt blod eller två. För det behövs ju alltid med.

/Slalommamman

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på november 17, 2013 i Läger, Livet

 

Etiketter: , , , , ,

Jespers Liftbygel

Jespers liftbygel

Ibland slår mitt Slalommammahjärta extra slag. Av oro när någon Slalomunge gör en ofrivillig tresextio i en Storslalomtävling. Eller av rädsla om längden på skidorna ökar till Super-G.

Ibland slår mitt Slalommammahjärta extra slag av andra skäl. Och blir så där varmt. Att det värmer hela kroppen trots att utomhustermometern visar på minus i mängder. Det kan vara när någon av Slalomkidsen tindrar med hela kroppen efter ett långt träningspass. När de har hittat nyckeln till nästa steg efter att länge stått still. Det kan vara när jag ser hur Slalomkidsen finns till för varandra när någon knäcker efter utkörning.

Det händer även att mitt Slalommammahjärta blir extra varmt när jag tänker på andra Slalomföräldrar. Men inte så ofta som det blir varmt för kidsen. Och om jag ska vara helt ärlig. Vilket jag oftast är här på bloggen. Så är det fler Slalomkids än Slalomföräldrar som lyckats värma mitt hjärta så där mycket att värmen sprider sig i kroppen.

Även Klubben. Järfälla Alpina. Har lyckats dra upp temperaturen i min kropp. Spenderar man fredagskvällar i bilen när man kör land å rike runt. Å lördagskvällar i underställ i vallaboden tillsammans. Å söndagsmornar i samma underställ vid frukostbordet. Ja då blir man som en familj. Som stöttar varandra å varandras Slalomkids. Sånt gör mig varm.

Men någon annan Slalomklubb har aldrig hittat vägen in till mitt hjärta.

Tills nu.

Tills klockan sex i morse.

Då jag läste inlägget Solsidans Slalomklubb postat på sin Facebookssida. Där stod:

”För att hedra minnet av vår klubbmedlem Jesper Lindeblad kommer klubben sätta hans namn på en liftbygel. Klubben skänker 4000kr till cancerforskningen.”

Mitt hjärta slog dubbla extraslag. Värmen spreds sig i kroppen som en löpeld. Vilken underbar gest. Vilket underbart sätt att visa sitt stöd. Vilken kärlek.

Jesper har gjort sitt sista race. Han har tagit sitt sista åk i backen. Men tack vare klubben kommer Jesper fortfarande färdas upp till toppen varje dag liften är öppen. Hans Slalomkompisar kommer fortfarande kunna åka lift med Jesper. Skänka honom en tanke. Ta stöd från honom när det åker upp till start. Söka tröst hos honom om de kört ur banan. Å samtidigt inse att köra ur en bana inte är hela världen.

När mina Slalomkids har tävling i Saltis i vinter kommer jag inte stå nere vid mål å ta emot. Jag kommer ta på mig skidorna. Ställa mig i liftkön. Å vänta tills Jespers liftbygel kommer. Och åka upp till start. Det skall bli en ära att få åka lift med denna Slalomkille jag aldrig någonsin mött. Å aldrig någonsin kommer träffa. Jag kommer berätta för honom att det finns en ljushårig flicka som är lika gammal som honom där uppe. Som flög upp till himlen några månader tidigare. Som gillade solrosor. Jag hoppas de träffar varandra där.

fuck cancer_1

Så kära Saltsjöbaden Slalom Klubb. Ni har lyckats med det omöjliga. Ni har lyckats värma en Järfällamammas hjärta. På ett sätt ingen annan klubb lyckats med. Om andra klubbar vill värma inte bara mitt hjärta. Utan alla andra Slalomfamiljer som lever med cancer på nära håll. Så gör då något ni. Vad är upp till er. Alla kan göra något. På sitt sätt.

Med varma hälsningar,

Slalommamman

 
12 kommentarer

Publicerat av på november 8, 2013 i Livet

 

Etiketter: , , , , ,

Det Är Den Som Far Vilse Som Hittar Nya Vägar

Image

05.50 iPhonealarmet drar igång. Drar mig i slowmotion ur sängen. Fumlar i mörkret efter nån form av belysning. Tar sikte på stolen där jag lagt fram understället kvällen innan. Måste klä på mig innan jag lämnar rummet. Är ju inte hemma. Får inte stå i köket utan sport b-h å underställ å göra scrambled eggs till 9 Slalomkids, 3 Slalompappor å 1 till Slalommamma. Inte ok.

06.00 Frühstück. Alla 14 trängs runt ett stort träbord. Finns inte en ledig millimeter på träbänkarna. Smartast är de som sätter sig innerst. De sitter fast å kan inte springa in i köket å hämta allt det som vi glömt att ställa fram.

06.55 Två stripade Audi A6 å en Minibuss lämnar Ramsau. Alla har troligtvis allt med sig denna sista gång. Slalomskidor, hjälmar å ryggplattor har andra dagar glömts hemma.

07.30 Framme vid parkeringen vid Hintertux. Konstaterar att allt å alla faktiskt är med.

Image

07.45 Tjurrusning till första kabinbanan. Går tämligen smärtfritt denna morgon.

07.55 Tjurrusning till den andra kabinbanan. Hamnar i samma kabin som Herr Ytterst Ansvarig För Hela Liftsystemet. Han har högläsning på såväl tyska som engelska om väderleksprognosen för alla som vill lyssna. Dagens budskap är att vi skall packa ned tegelsten i ryggsäckarna om vi inte skall blåsa bort på toppen. 67 km/h skall det blåsa. Varför måste Österrikarna prompt räkna i km/h? Vad är det för fel med det gamla hederliga m/s?

08.05 Mellan andra å tredje kabinbanan byter alla snabbt om från skor till pjäxor. Går å kissar. Drar på sig ryggplattan. Jackan. Hjälmen. Handskarna. För att sen dra upp på toppen å vidare in i systemet. Sen finns det dem som kissoptimerar. Å kissar två gånger. För att verkligen, verkligen kissa klart. Å just de tenderar att halka efter resten av teamet.

08.15 Vilse. Inte helt själv. Utan tillsammans med Fröken Huddinge som också var sen ut. Ser inte ett jota. Åker på gefühlen. Åker först fel. Å en stund senare rätt.

10.00 Ger upp när jag inget eller inga ser. Tänker att jag istället skall njuta av en kopp kaffe. Alldeles själv. Innan lunchanstormningen. Behöver vila lite innan den långa. Extremt långa bilfärden hem. 180 mil långa. Sa jag långa?

10.30 Har fortfarande inte lyckats hitta tillbaka till restaurangen på 2600 m.ö.h. Om sikten var noll på morgonen är den minus på förmidagen. Står stilla tills det dyker upp nån som ser ut att hitta vägen. Tar tid.

11.15 Bidde inget Egokaffe. Intar istället en sista wiener schnitzeln till lunch.

12.00 Auf Wiedersehen Hintertuxer Gletscher.

12.30 Alla 14 packar å duschar. Den som duschar för länge får basta.

Image

13.45 Stuvar in allt å alla i de tre bilarna å lämnar Ramsau. Får tydligen med vägglöss oxå. Jodela-ho-ho.

Image

15.00 Passerar München. Tittar drömskt mot flygplatsskylten. Hade ju varit skönt att lämna bilen här å flyga hem. Men har accepterat läget. Lite grann. Som tröst kör Frau Wingman om Mr Rossignol å Herr Huddinge. Är jag barnslig som tycker det är kul? Jo. Lite grann.

17.00 Slutar flina när jag tänker på stora orättvisor i livet som fartkameror. Har såklart inget med mig att göra. Utan jag tänker på alla andra hederliga människor som blir drabbade. Tror det var en grannes kompis faster vars kusin som en gång körde för fort på Autobahn å berättade att det inte fanns skyltar som varnade för fartkameror. Borde vara lag på det.

19.00 Passerar Berlin. Ämnet för stunden är Syskon. Hur många syskon vi har Frau Wingman å jag. Antal år emellan. Plats i syskonskaran. Vilken betydelse det har haft. Å kanske fortfarande har. Mycket intressant samtal som uppslukar oss helt.

19.01 Oj! Väg A10 delar på sig. Shit. Två olika håll. Helt utan förvarning. Iiiiihhh. Vilken avfart??? Hamburg till höger? Eller Potsdam till vänster??? IIIhhhh! Hamburg klingar helrätt. Men Potsdam klingade bättre. Å är till vänster. Å Puttgarden ligger ju långt upp till vänster. Å det är ju dit vi ska.

19.26 Jag babblar på. Har förmodligen kommit in på hur olika mina barn är varandra. Frau Wingman som var ytterst delaktig i diskussionen tidigare tystnar något. För att bli helt tyst. För att sen säga att det inte borde stå de städer som det gör på skyltarna. Aj då! Eftersom mina tyska geografiska kunskaper är något begränsade inser jag inte hur fel namnen på skyltarna är.

19.27 Jag tystnar helt å Frau Wingman tänder en lampan å slår upp den gamla kartboken. Vägen vi tar hem är nämligen en helt annan än vi tog dit. Å nån gps finns inte i bilen. Men kartboken visar klart å tydligt att vi valt fel riktning.

19.40 Det här att vända på Autobahn å åka tillbaka i den körriktning man nyss åk. Just det är inte så förbannat lätt. Men ärligt. Hur kan man bygga femfältiga motorvägar där folk kör i hundranittio knyck å tro att alla alltid hittar.

20.00 Tillbaka där vi körde fel. Å kör nu rätt. Rätt så länge. Tills vi skall hitta fram genom dimman till Lübeck. Helt ärligt igen. Hur kan man bara spärra av en Ausfahrt? Å inte samtidigt tala om vilken väg man istället skall ta? Inte trevligt.

23.45 Portgarten.

00.00 Auf Wiedersehn Deutschland.

01.50 Velkommen Denmark. Min tur att köra igen å jag är sjukt trött. 20 mil till Helsingör. Borde inte vara jobbigt. Men är det. Vet inte när nästa färja går. Vill inte veta. Vill inte ha en tid att passa utan kör bara på utifrån min egen förmåga där i regn, mörker å dimma. Har hemlängtan nu. En rejäl sådan.

02.30 Färjan från Helsingör till Helsingborg avgår.

02.36 Anländer Helsingör. F**k. Hur kan man missa en färja med sex sketna minuterar. Ombord på färjan fanns dessutom de andra två bilarna med resten av gänget. Vilket jag tackålov inte visste då.

03.10 Hej då Danmark.

03.30 Heja Sverige. Somnar samma sekund som jag sätter mig i passagerarsätet. Drömmer mig bort i konstiga drömmar. Som så ofta.

05.05 Vaknar av att vi inte längre kör på motorvägen. Tror i drömmen att vi segar oss upp för de sista krönen vid den norska glaciären Juvasshytta å att snön yr runt omkring oss. Att vi är på väg till nästa Ski Camp. Åh nej. Nej. Neej. Jag orkar inte. Är inte redo. Men var såklart ingen sanndröm. Är nån stans i Småland.

05.07 Frau Wingman behöver en välförtjänt vila. I valet å kvalet om jag skall sussa vidare eller placera mig själv i förarsätet väljer jag det sistnämnda. Vet dock inte helt vart jag är. Inser att jag behöver vakna till rejält om jag skall orka köra mer än en meter. Tar en tur på den iskalla toaletten. Släpper försåvitt på trycket. Men hjälper mig inte att vakna. Bestämmer mig för att gå in på macken å ta en kaffe. Borde hjälpa.

05.09 Kommer inte in i butiken. Finns bara nattlucka. Jahapp. Får väl stå ute då. Då borde jag väl vakna. Väl vid luckan får jag såväl afasi som hjärnsläpp. Får inte fram ett ljud. Å när jag väl får fram nått så var var det nog lite halvt virrigt. Sa väl nått i stil med att jag inte visste vart jag var. Att jag sovit. Å en annan kört. Å att hon nu sover. För att vi har åkt ÄNDA från Österrike.

05.10 Är i Värnamo tydligen.

07.00 Passerar Jönköping, Linköping å nästan Norrköping. Det svarta kaffet kan inte ha innehållit nått koffein överhuvudtaget tänkte jag. Var lamslagen av trötthet. Insåg sen att jag inte beställt svart kaffe för att vakna till. Utan en krämig cappuccino för att njuta av den goda smaken. Istället för att köra vidare var det bara stanna. Kissa igen. Byta chaufför igen. Å somna om igen.

Image

08.30 Frau Wingman parkerar A6:an utanför det röda huset i Spånga å lastar ut deras bagage. Problemet är bara att vi enbart har ett (1) barn i bilen istället för de tre (3) Slalomkids vi hade med oss ned till Alperna. Nu har vi faktiskt inte glömt dem på Autobahn om nån nu skulle tro det. Utan de valde att åka med sina kompisar i Minibussen hem istället.

09.00 Hämtar Fröken Nalleby å Fröken Sollentuna i Bromma.

09.30 Lämnar Fröken Sollentuna i Sollentuna.

09.40 Hemma. Vräker i mig en stor portion ägg å bacon. Lägger mig i ett varmt bad. Å somnar sen i soffan. Undrar om jag om nån dag glömt bort all dimma å galna bilturer å bara minns de soliga dagarna.

Image

/Slalommamman

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på november 3, 2013 i Uncategorized

 

Etiketter: , , , , , , , ,

Getting High at The Alp Top

Höjdsjuka. Det här med höjdsjuka på Alpglaciärer är ju ett intressant fenomen. Vissa åker på kyssar starka som snöstormar. Andra av mjuka fjäderlätta pussar. Å sen finns de lyckostar som enbart drabbas av lyckokärleksrus. Är som med livet i övrigt. Förbannat orättvist. Tycker ju jag då som alltid åker dit. I en eller annan form.

Anti-Alpentrauma-Coctail. Ingen skall anklaga mig för att inte förbereda mig upp till tänderna. Började redan första kvällen. Tog en Resorb Apelsin som nattfösare. Till frukost bidde det en Resorb Sport. Spetsade sen med en Bamyldrink. Fyllde därefter två gröna XXL-flaskor med vatten å la i ryggan. Mer förberedd än så går det knappast att vara. Trodde jag.

Hvdvrkn From Hell. Ja, den där värsta sorten som jag hade i Stelvio förra hösten. Den där värken som kändes som en snölavin i uppror. Just den slapp jag. Thank God.

Elephant on the Chest. Den där Feta Italienske Elefanten som satte sig på mitt bröst i Stelvio å aldrig riktigt ville kliva av. Just den slapp jag med. Skönt. Riktigt skönt.

Image

Sjösjuka på Glaciären. Vad jag inte slapp var Sjösjukan från Stubaital. Den lyckades hitta sin väg till Hintertux. Skulle nästan tro att jag satt i en roddbåt långt ut till havs istället för att jag befann mig på en Alptopp. Visste inte riktigt vad som var upp eller ned i den täta dimman. Lutningen på backen visade tydligt att ned var ned. Men hjärnan kunde inte riktigt koppla det. Kände mig lite småpackad faktiskt. Som om jag druckit snaps istället för Resorb till frukost. Som jag tagit en brustablett med Morfin istället för Bamyl. Som jag hävt i mig XXL-flaskor av Carlsberg till lunch istället för vatten.

Billig fylla orsakad av vätskebrist. I liften upp till Topp-Toppen hade jag sällskap av en Slalompappa från Team Sundsvall. Passade på att beklaga mig lite när det fanns nån vänlig själ som förstod svenska. Om du känner dig så där yr beror det nog på att du har druckit för lite vatten, sa den mycket vänlige å omtänksamma Slalompappan.

Men vad f**n. Jag dricker ju så mycket att jag håller på kissa på mig hela tiden, svarade jag.  Å det finns inga toaletter här på 3200 m.ö.h. Finns bara toaletter på 2600 m.ö.h. Å dit kan jag ju inte åka hela tiden. Tar sån nedrans tid att ta sig fram å tillbaka i liftsystemet. Och om jag skall undvika Ambulanshelikopter denna gång ska jag inte åka snabbt när jag inte är helt kry i kolan. Not worth it. Trust me. I know.

Mother Nature. Att vara så där skönt naturlig å bara dra ner byxorna å kissa i snödrivan är inte alltid så enkelt när man är Slalommamma. Faktiskt. Först skall den svarta skaljackan av. Sen den grå Houdinijackan. Därefter de svarta Haglöfsbyxorna med hängslen. Även POC-ryggskyddet måste av. Eller åtminstone hasas upp eftersom de sitter utanpå underställsbyxorna å trosorna. Nästa utmaning är att man skall hitta en snödriva eller sten att gömma sig bakom. Helst med plant underlag. Å sånna gömställen verkar vara fridlysta i Hintertux.

Bakfylla. Alla vet väl vad som händer efter en rejäl billig fylla. Å de som inte vet för att de är minderåriga å ännu inte utsatt sig själv för en fylla. Så kan jag tala om. Att efter fylla kommer bakfylla. Per automatik. Styrkan varierar från gång till gång. Symptom likaså. Symptomen jag kände där å då tänker jag inte utveckla i detalj. Mer än att den var horribel. Bedömde mig själv som köroduglig. Tackålov hade Frau Wingman varken drabbats av fylla eller bakfylla å fick därför ratta den fulla Minibussen ned för Serpentinvägarna till Ramsau. Att ratta just Minibussar i Alperna när man inte är i fysiskt topptrim är precis som med Ambulanshelikoptrar. Inget jag längre utsätter mig själv för. Eller andra. Not worth it. Blir sånt nedrans kackel på alla Slalomcoacher å Slalompappor då. Å det orkar jag inte med.

Bloody Hell. Jag placerar mig istället i det främre passagerarsätet. Drog ned den grå Houdinihuvan över ansiktet å gick in i mig själv. Breath in. Breath out. Be calm. You aren’t going to die darling. Promise. Baksmällor går alltid över. Å för att denna baksmälla skulle gå över insåg jag att jag behövde två ting mer än nått annat. 1) Komma ned på 0 m.ö.h.  2) I säng. I samma sekund som jag kände att jag ville inta fosterställningsposition hörde jag en av Slalomkidsen två rader bak i Minibussen: ”BLOD. A-SSON BLÖDER NÄSBLOOOD. PAPPER. NU.” Jag visste att om jag skulle röra mig en millimeter skulle det komma betydligt mer illaluktande vätska från min kropp än Unge Herr A-ssons näsblod. Att leta efter papper fanns inte på kartan.

Bloody Donald Duck. Såg i vänstra ögonvrån att det låg en serietidning på golvet. Sträckte försiktigt ned vänster arm. Fingrade upp Kalle Anka. Skickade serietidningen bakåt med budskapet att tidningen skulle till näsblödaren för att stilla blodet. Frau Wingman hade tackålov lite mer moderskänslor å ömhet i sig än vad jag hade. Hon stannade Minibussen vid vägkanten. Klev ut. Öppnade de två vita bakdörrarna. Letade fram sin ryggsäck. Å fiskade fram mjuka å lättabsorberande näsdukar.

Image

The day after today. I morgon har jag bestämt att jag är symptomfri. Då ska jag utmana berget. Bara jag kommer ihåg att ta med mig slalomskidorna. För det glömde jag idag. Upptäckte det när alla lastade ur sina skidor från bilarna. 30 minuters bilresa från huset i Ramsau där vi bor. Med tanke på att det vräkte ned snöblandat regn å jag fortfarande var halvskakig från gårdagen fattade jag ett snabbt beslut. Att inte åka tillbaka å hämta skidorna. Å inte heller hyra några. Tillbringade dagen med Herr Huddinge med den skadade menisken i huset istället. Turned out to be a really good day.

/Slalommamman

 
2 kommentarer

Publicerat av på oktober 30, 2013 i Uncategorized

 

Etiketter: , , , , , , ,

Stig-Helmers Stuga

Slalompapporna. Först ut genom stan var de tre Slalompapporna; Mr Rossignol, Herr Lagledare å Herr Huddinge. De turades om att ratta en Minibuss å en Audi A6. Båda stripade med Svenska Skidlandslaget logga. Med på turen fanns sex Slalomkids. Slalompappornas rutt var dock inte helt vår rutt. De skulle köra Helsingborg – Helsingör – Rödby – Puttgarden – Hintertux. Utan stopp. Å vi Trelleborg – Rostock – Hintertux. För att få sussa raklånga en natt.

Slalommammorna. Nån timme efter Slalompapporna rullade vår bil ut genom stan. Även denna en Audi A6:a stripad med Svenska Skidlandslagets logga. Bakom ratten första sträcken satt undertecknad. Vid min sida hade jag Frau Spånga. My Wingman. I den något överpackade bilen fanns även Fröken Nalleby å Frau Spångas två Slalomsöner.

Sverige avverkades snabbt. Förutom en kortare kisspaus å en långt trafikkaos-tvärstopp-innan-Södertälje rullade det på riktigt bra. Så bra att vi ankom Trelleborg långt innan nattfärjan till Rostock skulle gå. Så bra att vi har bra tid tänkte vi. Då kan vi ju stoppa i oss själva å Slalomkidsen en riktig middag istället för de planerade mackorna. Å så kunde vi ju passa på att stoppa Den Stripade Audin full med bränsle med. Den bil som inte tillhörde nån av oss. Som dygnet senare skulle levereras till Svenska Damlandslagets Tränare. I Österrike. Far, far away.

Stendöd bil. Diesel eller bensin, frågade Frau Wingman. Vet ej, svarade jag. Ska kolla. Läste högt innantill. Diesel. Det står diesel, svarade jag å tankade bilen full. När så Frau Wingman skulle starta bilen hördes blott tystnad. Tvärtystnad. Frau Wingman å jag tittade på varandra. Jag som är född med katastroftänk gick igenom korttidsminnet. Det stod ju diesel på tanklocket. Diesel är svart slang. Svart slang är diesel. Tittade ut genom fönstret. Där hängde en svart slang. Nein. Det är inte sant. Hur kan motorn bara dö? På en bensinmack i Trelleborg. Eine oder Zwei Stunden innan färjan till Tyskland skulle gå?

Shit. Trycker du på bromsen när du startar, frågade jag? Ja, vad svaret. Tiden gick. Tick tack. Motorn sade nej tack. Så bytte vi plats. Å motorn, den älskade motorn, spann loss. Thank God. Var varken fel motor eller soppa. Var bara min kommunikation som brast. Sa ju inte att bromsen skulle tryckas in hela tiden när man satte på startknappen.

Sänka Skepp. Istället för att tillbringa natten på en bensinmack i Trelleborg så rullar vi ned till hamnområdet å sen på färjan. Allt medan en av Slalompojkarna googlade upp de vanligaste förekommande felen när bilfärjor sjunker. Kändes tryggt att få den rapporten medan vinden ven å vågorna gungade högt. Som tur var hade inte Stormen Simone fått sitt fäste än vid den tidpunkten.

Skeppet Sjönk Ej. Utan vi rullade av 06.18 i Rostock på lördag morgon. I becksvart mörker å regndis. Som snart byttes mot becksvart mörker å hällregn. I höjd med Berlin såg vi äntligen ljuset för första gång å solen sken i kapp med hastigheten på Autobahn. Passade på att ringa Mr Rossignol när Frau Wingman tog över ratten efter matpausen. Ojoj, sa Mr Rossignol som i samma stund kom fram till huset vi hyrt. Tänk dig filmen Snowroaler. Tänkt dig de där huset Stig-Helmer fick bo i. Menar du Annexet, frågade jag? Ja, just det blev svaret. Det är i där vi ska bo.

Såg Annexet framför mig. Informerade Frau Wingman å Slalomkidsen om det enkla härbärget vi skulle sussa i. 14 pers. I en vecka. Ett par timmar senare ringde jag Herr Lagledare. Var precis runt hörnet å behövde bli guidad fram till Annexet. Vet du svarade han, vi har varit med om en skräckupplevelse. VA!? Katastroftänkhjärnan slog på igen. Men slog av den lika snabbt när jag hörde garvet. Visades sig att skräckupplevelsen var Stig-Helmers stuga. Visade sig att det inte alls var där vi skulle bo. De hade fått fel adress. Skulle bo i ett riktigt hus. Precis ett sånt som bilden visade på booking.com. Thank God Again.

Sunshine baby. Ett drygt dygn. Ett gäng med mil. En nattfärja. Ett halvt dussin kisspauser. Å par matpauser senare var vi framme. Skönt att Slalompapporna kom först så de har hunnit handla tänkte jag. Tänkte inte på att det var Helgdag i Österrike å alla butiker var stängda. Tänkte inte heller Slalompapporna på. Vad de däremot tänkte på var att bensinmackar har allt nu för tiden. I alla fall frukost. Å öl. Vilket ytterst tacksamt togs emot i solskenet på balkongen när vi kom.

Image

Gick ju rätt bra det där att bila från Fina Förorten till den Österrikiska Alpbyn. Att vi skall vända hem om en vecka tänker jag inte tänka på nu. Nu tänker jag bara vara här.

/Slalommamman

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på oktober 28, 2013 i Uncategorized

 

Etiketter: , , , , , , ,

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 690 andra följare

%d bloggare gillar detta: